31 januari 2009

Uggleflykt

Snöuggla (Wikipedia)

I höst och förvinter har vi i sydsverige haft invasion av såväl lappugglor, slagugglor (såg mina första i november) som pärlugglor, vilket vi väl oftast gärna tolkar som ett uttryck på näringsbrist i deras ordinarie uppehållsområden. "Nu verkar tillgången på gnagare ha kraschat och då tvingas de i väg", som någon uttrycker det.

Ser att det råder ett liknande förhållande i USA, där fjällugglor dragit sig ner till Long Island, ja längre än så: ända nere i Alabama och Georgia har man siktat de vita ugglorna, vilket för den senare staten är första gången på 22 år. Sådana här invasioner brukar kunna ske i en femårscykel i samband med att lemmeltillgången är nere i botten, och så långt stämmer tolkningen med den som görs här hos oss. "Men", säger en biolog, "den här gången är faktiskt lemmeltillgången riktigt bra i fåglarnas hemmamarker". Man tror därför att överlevnaden varit så god att unga hanar fått ge sig iväg för att söka sig egna nya revir: "Biologists say an increase in snowy owl sightings across northern states suggests that the arctic species did so well on its northern breeding ground last year that competition is driving the young ones south", som det heter i en rapport på Newsday.com. Dessvärre är inte utsikterna så goda för dessa flyttare, de faller lätt offer för elkablar eller antenner. Vissa tar samma väg som jultomten brukar ta, d.v.s. ner i skorstenar, medan andra hotar att sugas in i jetmotorer på flygplatserna.

Man tröstar sig med att förhållandena nog är normaliserade nästa år, för då tros lemmeltillgången ha nått sin kulmen i denna cykel. Fast då flyttar väl ugglorna också - men då på grund av svält. Eller?

Låt det säga klick!


C:a 5 mil NO från Göteborg, i Risveden som ligger i Ale kommun, finns Verles gammelskog. Det är ett mycket vackert äldre 82 ha stort barrskogsområde uppblandad med olikåldrig blandskog, lättframkomlig för det rörliga friluftslivet. I över 20 år har den lokala SNF-gruppen i Ale jobbat för att bevara detta skogsområde, som till stor del är klassad som naturvärdesobjekt av skogsstyrelsen, och vissa delar uppfyller dessutom kraven för nyckelbiotop enligt såväl Skogsstyrelsen som Länsstyrelsen. Vidare uppger Ale kommun i sin naturvårdsplan från 2007 att skogen är ett särskilt värdefullt naturområde med höga och unika naturvärden.

Verle gammelskog hyser många fågelarter typiska för biotopen. Här finns orre, större hackspett, mindre hackspett, tretåig hackspett, talltita, tofsmes, gök, storlom, ormvråk och stjärtmes. Här spelar tjädern, fiskgjusen bygger bo, och i skymningen hörs sparvugglan och pärlugglan ropa.

Bland de skyddsvärda växtarterna återfinns glansfläck, rostfläck papillav, barktrapelia, grynig blåslav, havstulpanlav, brunpudrad nållav, spindelblomster, klockpyrola, nålstarr, granspira, korktaggsvampar och rödgul trumpetsvamp.

Nu pågår en intensiv kamp att försöka rädda denna miljö. Stiftelsen som driver frågan har tid på sig fram till den 19 mars 2009 med att få ihop nog med pengar för att rädda gammelskogen från avverkning. Organisationen "Ett klick för skogen" har lyckats utverka en respit för förhandlingar med markägaren, annars skulle skogen ha blivit fälld redan i vintras - detta eftersom inga myndigheter har nog medel för att kunna bevara den avverkningsanmälda skogen.

Ett övertag av Verles gammelskog kommer att kosta 7 450 000 kronor, inklusive lagfart och övriga kostnader. Om inte kampanjen lyckas samla in nog med pengar innan tiden löper ut kommer Ett klick för skogen att bli av med sin sin handpenning (ca 10%), samt att skogen kommer att återgå till skogsägaren som då avser att avverka den omgående.

Hur kan vi då hjälpa till med att stötta räddningsprojektet? Jo, genom sponsoravtal får Ett klick för skogen bidrag efter antalet klick på hemsidan. Ett klick för skogen per dag är vad det är tillåtet för oss besökare att göra, vilket inte kostar oss något, men som betyder mycket för skogen. Vill man sedan bidra ytterligare genom att köpa träd eller produkter kan man förstås även göra det, men det är alls inget "krav". Hoppas nu att du liksom jag trycker på för Verles gammelskog! Vi är inte ensamma - igår gjordes 25020 tryck från sådana som liksom oss vill engagera sig för detta skyddsvärda naturområde. Men ännu är man långt från målet - i kassan finns för dagen c:a 2,3 miljoner. Man önskar lite grann att man kunde trycka sedlar istället för knappar...

Facit: när insamlingstiden löpt ut hade den givit givit tre miljoner. Bra i och för sig, men långt ifrån de 6,4 miljoner som det skulle kosta att köpa in Verle gammelskog. Så då gick det alltså åt "skogen"? Icke! Ale kommunfullmäktige röstade ja till att vara med att delfinansiera köpet genom att skjuta till ca 1 miljon kronor. Västkuststiftelsen går in med ca 1 miljon kronor, Naturvårdsverket ger ca 1.9 miljoner kronor och Ett klick för skogen avdelar 2.4 miljoner kronor. Dessutom ger Fältbiologerna 400 000 kronor i bidrag till Ale kommun och Västkuststiftelsen för skötseln. Snipp, snapp snut... så har den sagan precis börjat! Men fortsätt att klicka - det finns många skogsområden kvar att rädda!


Mästaren har lämnat ringen

Bild: Wikipedia

Så ljöd då det sista gonggongslaget för Ingemar Johansson, men legender dör som bekant aldrig, de bara bleknar bort, och så också med Ingo. Hans sjukdom gjorde ju att han redan satt i dödens karantän sedan länge, vilket vi dessvärre kunde konstatera i Tom Alandhs TV-program för några år sedan. Det finns många boxningsvänner som hävdar att hans alzheimer inte var sviter av skadorna, men det är nog dessvärre ingen slump att Ingo, liksom Mohammed Ali, Floyd Patterson och Bosse Högberg bland många andra, fått betala ett högt pris för sin karriär.

Dagens unga som är bortskämda med svenska idrottsframgångar förstår nog inte vilken ikon Ingo verkligen var! När Ingemar i dubbel bemärkelse slog igenom var det i en boxningsvärld där det bara fanns en tungviktsklass, idag kan det finnas flera tungviktsmästare från olika organisationer. Att han var vit spelade stor roll i det dåtida USA som fortfarande var otäckt rassegregerat, och hans roll som "the White Hope" förstod nog vi naiva svenskar inte riktigt fullt ut.

Till legendbildningen bidrog förstås också radioutsändningen på Radio Luxemburg från första titelmatchen 1959. Sveriges Radio hade inga nattsändningar och kunde inte tänka sig att göra ett undantag, och TV var ju bara på blöjstadiet på den tiden. (SR håller fortfarande på att revanschera sig, det finns en hel del Ingo på SR minnen nu!) Fortfarande är vi veteraner som minns exakt vad vi gjorde den natten, det år de stora idolerna hette Rock-Olga och Rockande Samen. Aftonbladet skriver "raggarna satt stilla i sina bilar utanför sta'n, busarna lämnade tunnelbanan eftersom det inte gick att höra radio där, och nattklubbarna stängde före klockan 3 för att folk skulle hinna hem till radioutsändningen" (hade verkligen nattklubbarna öppet så länge då?). I Göteborg hade 15.000 personer ringt Telia och beställt väckning, vilket säkert inte var helt lätt att lösa, då väckningarna var manuella!

För egen del purrades jag mitt i natten av mina föräldrar för att få följa matchen tillsammans med dem. Själva hade de förstås vakat in evenemanget i goda vänners lag - det var ju faktiskt midsommardagens morgon, så de hade liksom legitimt skäl att hålla sig uppe! Klockan 03.47 slog "Tors hammare" ner för sjätte gången på Floyds käke, och resten är historia. Ingo kom inte att bli någon av de stora mästarna (Floyd tog ju tillbaka titeln "direkt"), men det förringar inte hans prestation.

Ingemar Johansson var en outspoken person, som kom att medverka i ett tiotal filmer och pröva lyckan som grammofonartist (svågern får fortfarande något vått i ögonvrån när han hör "Västkustens vals" i Ingos version). Massor av lycksökare hängde förstås på, jag nöjer mig med att nämna den illasmakande läskedrycken "Ingo". Själv såg jag Ingemar i ringen en gång, när han i karriärens slutskede uppvisningsboxades mot "Silver-Gunnar" Nilsson vid idrottsmässan på Strandvallen i Slottsbron. Ingen dramatisk fight direkt, om man säger så...

När skribenter idag ställer sig frågan om varför en fiktiv figur som Rocky Balboa kan bli en större legend än boxare av kött och blod kan vi svenskar nog hävda att vi faktiskt ändå har vår egen legend att hylla. Tack för väl genomförd match, och för kämpainsatsen in i det sista Ingemar!


Den här biljetten hittade jag i ett ärvt album. Den 4 juli 1959 landade Ingemar Johansson som nybliven nationalhjälte med helikopter på ett fullsatt Ullevi, och det hela finns dokumenterat på en journalfilm (tyvärr utan ljud).

18 januari 2009

Tobleroneberget

Bergsbestigning har jag sedan barnsben känt en skräckblandad fascination inför, och när jag gick i folkskolan var Everestbesegrarna Edmund Hillary och sherpan Tenzing Norgay pojkhjältar fullt i klass med Indiana Jones.

Trots, eller kanske tack vare, att jag är så höjdrädd att jag knappt törs gå upp på en stol följer jag än idag klättringsäventyr på TV och nätet med stort intresse, även om folkvandringarna upp till topparna numera verkar ha blivit lite av sällskapsresor. Dock kräver bergen fortfarande sin tribut, och senast nu i helgen förolyckades fyra klättrare när de rasade en kilometer utför bergssidan på Aiguille du Midi nära Mont Blanc.

Det fantastiska berg som Gordon McMillen filmat här ovan är dock inte Mont Blanc utan Matterhorn, av många ansett som världens vackraste berg, med en höjd av 4478 m.ö.h. Visst är det väl underbara bilder när bergstoppen färgas i guld av den uppstigande solen, medan spegelbilden i sjön glöder som eld!

En annan sorts "avbild" av Matterhorn påstås chokladen Toblerone vara. Om nu Theodor Tobler verkligen hade bergstoppen som inspiration när han gjorde sin berömda choklad är väl inte helt bevisat, men åtminstone något decennium senare hade hans företag knutit an till Matterhorn i sin reklam. Berget finns f.ö. även i skala 1:100 på Disneyland i Anahem, Kalifornien, och var när det uppfördes 1959 den högsta "byggnaden" i Orange County.

Men Matterhorn är inte bara en idyll och sött "chokladberg". Sedan det först besegrades år 1865 av en grupp klättrare har berget krävt över femhundra dödsoffer bland dem som utmanat det, antalet offer ligger på runt tolv människor per år i genomsnitt. Många dör vid nerfärden, bland dessa tre av dem som först besegrade berget.

Tur att misstagen man gör på släta marken inte brukar bli så ödesdigra som de kan bli där uppe på berget, även om det förstås finns äventyr med lycklig utgång också - som i detta fall! Så nej, det är allt skönare att njuta på avstånd av anblicken av den solbelysta bergstoppen än dra på sig klättrarskorna och utmana Matterhorn...

13 januari 2009

Västerhav

Bildrouletten 2:

I maj förra året startade jag något jag kallade "bildrouletten". Avsikten var att jag skulle köra en liten serie med slumpmässigt valda bilder som jag tänkte plocka fram genom att sticka ner handen i ett diamagasin och dra fram en bild som jag sedan skulle berätta något om. Det enda förbehållet jag tänkte ha var att det inte fick vara bilder på några som inte givit sitt medgivande, i övrigt var det fritt fram - hade jag tänkt...

Tyvärr började min dator att krångla strax efter det första försöket, men nu tar jag upp idén på nytt, så dags alltså för det andra snurrandet på bildrouletten!

"Fri ifrån skymmande ting är din buktiga blånande linje." (Alf Hambe)


Onsalahalvöns sydspets ligger Hållsundsudde och Mönster, och en bit därutanför kan man se Nidingen, en välkänd fyrplats vid rev som blivit fruktad skeppskyrkogård för fartyg i sjönöd då havet piskat vredgat mot bogen och stormen slitit i tackel och tåg.

Ute vid Mönster har jag tidigare i livet (och i gynnsammare väderleksförhållanden!) tillbringat många vårmorgnar i väntan på våra flyttfåglar, liksom jag när höstarna kommit stått och sett dem lämna oss. Jag kan fortfarande rysa av välbehag över alla sköna minnen, som när storspoven jublande drog in över land, eller när jordugglan tog en lov in till udden från Malö. Ett annat oförglömligt minne är när jag tillbringade en midsommarnatt ensam härute i väntan på soluppgången. Att sitta i sommarnatten och lyssna på vågskvalpet mot strandhällarna och se lanternorna från fartyg långt bort mot horisonten var en upplevelse för livet!

Den här bilden har kanske trettio år på nacken. Solen bröt igenom försommardimman och speglade sig i Kattegatt, och till vänster i bilden rör sig två personer. Man fick gå ganska långt från parkeringen, och det var sällan man såg några människor på land. Men när man kom ut till havet märkte man av båtlivet, från husbehovsfiskaren i sin eka till stora tankers långt därute.

Nu är det rätt många år sedan jag var ute på Mönster senast, och förmodligen kommer jag aldrig dit igen. Men minnena kan ingen ta ifrån mig...


Egen bonusbild från Hållsundsudde.

"Det flög en fågel rakt genom berget
genom mil av frusen sten
vingarna slog i graniten
ett förunderligt fenomen
så kom den ut över öppet vatten
och nådde fram till ett skepp till slut
som hade sargats i många stormar
innan ovädren ebbade ut"

(Kjell Höglund: Lugnare vatten)

12 januari 2009

Leve rödhaken!

Erithacus rubecula (Gnubild)


"Vi har skjutit en gök
med luftvärnskanon
det var vårt första försök
med ammunition
och alla fjädrarna rök
i en svår explosion..."
(Ulf Peder Olrog)



Så här års när nattmörkret fortfarande råder när man släpar sig till jobbet är det alltid lika uppiggande att få höra rödhakens glada tillrop ur något buskage längs vägen. "Fågeln är nyfiken och kommer gärna framhoppande ur snåren och sätter sig att stillsamt ta människan i betraktande", skriver Erik Rosenberg. Det borde den inte göra, för det kan gå som för den norska rødstrupen som råkade avlägga ett studiebesök i en matuvarubutik i förra veckan. Det hela slutade med skottlossning, polisutryckning och, dessvärre, med att den lilla fågeln till himlen for. Norge hade fått sin motsvarighet till vår gökmassaker...

Upptakten till all uppståndelse var att den intet ont anande rödhaken råkade förirra sig in i en livsmedelsaffär i Gausel utanför Stavanger, och som aftenbladet.no säger i sin bataljmålning: "Da en fugl fløy inn i Kiwi-butikken i Heddeveien på Gausel, var det bare en ting å gjøre: Få fuglen ut, død eller levende." Den uppskakade affärsföreståndaren kontaktade ISS skadedjursbekämpning, som sände ut en prickskytt med luftvärnskanon...nåja, med luftgevär i alla fall. När en rödhake möter en prickskytt slutar det sällan med vinst för den lille, så heller ej nu: snart låg rödhaken död på golvet, och där kunde den sorgliga historien ha tagit slut. Men nu tyckte de fridsamma stamkunderna att det var mindre trevligt att ha en gevärsförsedd prickskytt smygande omkring bröddisken, så de tillkallade förstås politi - "ransalarmen var gått!" Polis i skottsäkra västar ryckte ut och omringade kvarteret och lyckades etablera kontakt med människorna inne i butiken. "Skademannen og de ansatte på Kiwi forsto lite av situasjonen, men gjorde som politifolkene med maskinpistoler ba om og gikk frivillig ut av butikken med armene i været", meddelar aftenposten.no. Snart var missförståndet uppklarat, en gissningsvis omtumlad skademan åkte tillbaka till högkvarteret, butikspersonalen återgick till att höja priser (som de brukar göra), och polisen körde in till stationen för att skriva en rutinrapport.

Nu var väl i alla fall allt frid och fröjd, för alla utom för rödhaken? Nej, inte riktigt! Någon råkade bläddra i ett meddelande från direktoratet for naturforvaltning, och där stod det ju tydligt att "I Norge er alle viltlevende landpattedyr, fugler, amfibier og krypdyr fredet med hjemmel i lov om viltet av 29. mai 1981, med mindre det er åpnet for jakt på arten." Polisen fick kontakt med direktoratets seniorrådgivare, som snabbt greppade läget. "De burde ha varslet viltmyndighetene, og sørget for at de fikk fanget fuglen og fått den ut i frihet. En må regne med at fuglen ikke ønsket å være i butikken", sade han allvarligt. (Han kände väl inte till rödhakens stillsamma glädje över att skåda människor!)

Den skakade företrädaren för matkedjan invände förtvivlat att man riskerat utryckning från mattillsynet, ett öde långt värre än att ställas inför ett piketstyka från politiet! Skadedjursbekämparna å sin sida utbrast förtrytsamt att, jo visst, rødstrupen var kanske totalfredad, "men når fuglen flyr fire-fem, noen ganger ti, meter oppe i luften, er det ikke lett å se om brystet er rødt, lyserødt eller hva", och att det inte gick att rusa runt och vifta med någon löjlig håv- "der Vogelfänger bin ihn nicht". Nej, luftgeväret var den bästa lösningen (för alla utom för rödhaken)! "Vi kan ikke gå inn i en butikk og skyte med hagle. Eller med en salongrifle, som kan ha en rekkevidde på to kilometer", tillade han, och butikens vid det här laget vettskrämda kundkrets är troligen djupt tacksamma för det beskedet. "Vis ikke fuglen flyr ut frivillig, er avlivning den eneste løsningen", avslutade skadedjursbekämparnas insatschef med bestämdhet till aftenbladet.no. No prisoners alltså!

Sedan drog sig parterna tillbaka till skyttegravarna, och om inte den nödvändiga anmälan om brott mot jaktlagen har inkommit så trycker de väl där fortfarande! Som Olrog skrev redan på sin tid: "djupt inne i djupa skogen vi döljer oss, djurskyddsföreningen förföljer oss".


P.S: Läs gärna kommentarerna under artikeln i avisen! Det är inlägg med gott humör, till skillnad från allmogens griniga kommentarer i svenska kvällstidningar...