Konsten att överleva arbetsmarknadens ättestupa

Raka spåret mot ättestupan? (Egen bildbearb).

"Vid 33 är man passé,
vid 35 så kan man hälsa hem.
Vid 40 jämnt är man ett skämt
och högre upp så åker man väl på en propp."
(HasseåTage)

Jag skall inte påstå att jag följer svensk arbetsmarknadspolitik särskilt väl; några år i maskineriet ger mig övermättnadskänslor vid blotta tanken på hur det (inte) fungerar. Jag skall därför hålla mig undan allmänt tyckande om Fas 3 och liknande äventyr. Däremot vänder jag mig lite mot en predikotext som flitigt sprids inte minst av arbessökande själva, nämligen myten om vid vilken ålder vi blir svårplacerade på arbetsmarknaden på grund av åldersskäl. För inte så länge sedan drogs repet över spåren vid fyllda 55, men nu hörs det påståenden om att man börjar bli för gammal för att få jobb vid 35.

För runt fem år sedan nu var jag utsatt för arbetsmarknadsutbildning under ledning av några empatiska men ganska rådvilla jobbcoacher. Av någon anledning ansågs jag ligga långt framme i min produktion av jobbsökningar, så jag fick ofta frigång på stan under lektionstid, och jag har väl aldrig hunnit med så många museibesök och biblioteksbesök som jag gjorde under den perioden! Något jobb fick varken jag eller (vad jag vet) någon annan av mina olycksbröder och -systrar i klassen genom denna utbildning. Däremot fick jag i den ett ord på vägen som förde mig vidare, nämligen att man idag, oavsett ålder, inte kommer någon vart på arbetsmarknaden utan kontakter. När jag tog vara på den tanken dröjde det inte länge innan jag av en ren slump träffade en f.d. arbetskamrat som såg mig som en resurs och gav mig ett jobb som jag behärskade. Två år senare var jag kvar hos samma arbetsgivare, om än i en annan roll (och är det än idag).

Det slumpade sig då, efter två år, att jag satt med vid ett möte som hade till syfte att vi inom mitt arbetsområde var uttagna att bli "fältassistenter" åt några arbetssökande som skulle beredas sysselsättning över sommaren då deras utbildning låg nere. Någon frågade vår kontaktperson om åldersfördelningen på våra tillfälliga kollegor, och hon svarade att det var personer i alla åldrar. Hon tillade att det ibland hände att man kunde bereda fortsatt jobb för en del av dessa som var under arbetspolitiska åtgärder, och att man t.o.m. lyckats anställa en 56-åring. Då kunde jag, kanske med viss triumf i rösten, berätta att jag själv med liknande förutsättningar blev anställd av dem som 59-åring, och fortfarande kvar i tjänst (jag var 61 fyllda då). Vår kontaktperson tittade på mig med häpen blick, uppenbarligen kom det som en överraskning att man kunde komma in på annat sätt än "medlidandevägen". Och jag tror att det är någonstans där som skon klämmer! Om vi lite till mans försöker att "tänka utanför lådan" och undvika att till varje pris blint följa "formulär 1A" så kanske vi ser möjligheterna istället för problemen? Jag skall själv inte slå mig för bröstet för sättet jag råkade hitta mitt jobb mer än på en punkt, nämligen att jag faktiskt tycker att "den som lyder råd är vis". Dessutom är jag glad över att jag inte lät mig slå mig till ro med svepskälet att jag var förbrukad på arbetsmarknaden.