Ingen dansk ko på isen?

Ekstrabladet kan inte hålla tillbaka sin förtjusning över att engelska The Telegraph har uppmärksammat festliga danska ordspråk som man låtit översätta till engelska bl.a. "Hair/beard in the mailbox" och "Cow on the ice". Vad gäller "skägget i brevlådan" så är det möjligt att det är ett danskt idiom som eventuellt kan tillskrivas Storm P ("der stod jeg med fletninger ned i postkassen"), men hur förhåller det sig med "kon på isen" egentligen? Här finns det läge att söka sig till Bengt af Klintberg för att få veta mer! Han förklarar att uttrycket i sin helhet lyder  ”Det är ingen ko på isen så länge rumpan är på land” och förekommer i variationer i mycket gamla talessätt, som i det näraliggande ”Ho som koen äger, han måste taga i rumpan”, som återfinns i Sveriges äldsta ordbok från 1604. Så just där nog ingen ko på isen - utrycket är förmodligen svenskt...

Till sist: den engelska journalisten tycker att det finns många konstiga djuranknytningar i danska idiom, som "det blåser en halv pelikan". Skall hon säga, som talar språket där man säger "it´s raining cats and dogs"!

"Tale som fôlk mä ongera!" töcker Monica

Jag minns en gammal historia som lär komma från Arvika. Förr i tiden när det kanske inte var så vanligt att affärsbiträdena kunde tala med turister på deras egna språk så satte en del upp skyltar på dörren med upplysningar som "We speak english", "Wir sprechen deutsch" o.s.v. En handlare retade sig lite på det där och satte upp en skylt med texten "Vi prater fôlkmål".

Kom att tänka på honom när jag läste om Monica i Deje, som reagerar på att lärare som pratar dialekt inbördes med varandra tilltalar barnen på rikssvenska. Och inte bara det - Monica upptäckte att hennes väninna som lär ha en vacker Sunnedialekt pratade rikssvenska med sin lille son.
"Vaffer gör di på dette vise?", undrar Monica, som nu går ut med uppmaningen "prat värmländska me ongera!" Ja, om man är värmlänning då, vill säga...

Gårdagens hamnkranar

I morgon får vi se om någon av kranarna från Cityvarvet går att rädda kvar som minne från den forna hamn- och varvsmiljön kring älvstränderna. Tanken på det fick mig att rota fram den här gamla diabilden som jag tog en tidig morgon för säkert dryga trettio år sedan, och det bör ha varit vid Masthuggskajen någonstans med tanke på avståndet till Älvsborgsbron i bakgrunden.

Två dagars vintersolståndsfirande i år?

Redan första advent - det känns ju som om det nyss var sommar! En tröst är att hösten varit skonsam, även om vi haft en lång period med mulet väder och avsaknad av sol har vi dock så här långt förskonats från höststormar. Detta trots att havsvattentemperaturen är osedvanlig hög just nu, vilket annars sägs vara en blåsvädersframkallande faktor.

Någon längtan efter jul har jag inte numera, däremot ser jag fram emot vintersolståndet, som enligt mina almanackor infaller den 21 december. Men inte enligt SMHI, för på deras hemsida kan man läsa: "I år 2014 är det sista gången det här århundradet som vintersolståndet inträffar den 22 december det tredje året i skottårscykeln. Från och med år 2018 inträffar vintersolståndet den 21 december även det tredje året i skottårscykeln." Det lär väl bli ett utdraget midvinterblot i år då, för de som vill högtidlighålla dagen med en ceremoni...

Örngottet

Örngottet, daterat 1988

Jag har inte många saker kvar från mitt föräldrahem. Även om det förvisso heter "minnessaker" så sitter dels inte minnena för mig i prylar, och dels bestod bohaget mest av bruksföremål som slitits på under två långa liv. Saker av "släkthistoriskt värde" hade mina föräldrar vett att fördela redan under sin levnad, och jag har själv slussat en del småsaker vidare till yngre generationer, med information om varifrån i släkten arvegodset ursprungligen kommer (i de fall jag själv känt till det). Den bakgrunden är numera "arvtagarnas" sak att tradera vidare. 

Fast en och annan sak har även jag kvar, och det behöver inte vara någon sak värd att dra till Antikrundan för att visa upp. Ur senaste tvätten halade jag upp ett pandaörngott från WWF, och det väcker minnen varje gång jag ser det. Min far var, i likhet med mig, en slarver med pengar. Min mor var långt ifrån någon snåljåp, men det var hon som fick hålla i hushållskassan. Jag råkade befinna mig hemma hos dem den där dagen för tjugofem år sedan när min far stolt kom och förevisade sitt fynd, örngottet från WWF som han köpt av ungdomar på stan. Jag minns inte hur mycket det kostade, men priset räckte för att göra min mor upprörd, hon förklarade att för den summan hade man fått tio örngott  hos IKEA. Det hjälpte inte att min far invände att pengarna gick till ett gott ändamål och att örngottet var av prima kvalitet.

Nu är de borta sedan länge, både min far och mor. Men örngottet finns kvar, och det har varit hållbart, både i tryck och tyg, så där hade min far rätt! Fast nu börjar det bli lite fransigt, och det är dags att låta det göra en sista insats som dammtrasa. Jag kände dock en liten förpliktelse att ge det ett erkännande för lång och trogen tjänst, vilket härmed är gjort.

Konsten att få tid över

Idag var det dags för den oundvikliga rengöringen av utrymmet under badkaret. Baserat på tidigare tidsåtgång för lossning av frontplåt, rengöring av avloppslocket, löstagning av mellanrör och diskning av det, tillbakamontering av rör plus lock, sopande och skurande under badkaret samt återsättning av frontplåten beräknade jag arbetet till c:a 4,15 timme baserat på tidigare försök, så jag gav mig själv beting på den tiden. Det tog 20 minuter, så nu har jag 3 timmar och 55 minuter över. Nu slår det mig att det här är ett lysande exempel på hur man kan tjäna tid till lyxtillvaron: det är ju bara att sätta beting på allt man gör och ta till ordentligt - laga frukost två timmar, borsta tänderna 90 minuter, kolla lokalnyheterna tre timmar o.s.v. Tänk vad tid jag kommer att få över till... ja, till vad?  Det får jag fundera på! Beräknad tidsåtgång: resten av livet.

Oktoberkvällning

Vissa delar av världen kunde igår njuta av en röd måne till följd av månförmörkelse. Något sådant fanns inte att tillgå här hemma, men kvällssolen och de dramatiska molnen bjöd åtminstone på lite naturdramatik värdigt en Marcus Larsson.

Ny passion får vintervila

Känns lite snopet att ta farväl, åtminstone för i år, av en vän som jag tycker att jag precis lärt känna. Men nu känns det rätt att avsluta årets vandringar i Botaniska, som inleddes i våras när näsduksträdet blommade och Rhododendrondalen var som praktfullast, och avslutas i astrarnas tid och med de japanska bergskörsbärens färgkaskader i den mjuka höstsolen. Kanske ses vi till våren igen?

Expressens "skräck"

I dessa dagar med Ebolavirusets härjningar, blodtörstiga religiösa extremisters framfart och andra hemskheter är det inte utan att man spärrar upp ögonen varje gång man ser rubriken "skräckbilder". Expressen satte den här överskriften på en artikel i förrgår : "Skräckbilderna på ny mystisk Iphoneskada". Säger kanske en del både om tidningen och den tid vi lever i? Skräcken griper kring sig, Iphonerna kan bukta i fickan!

Upp till kamp mot var svamp?

Stolt familj

 Det verkar vara ett gott svampår - var man än vänder blicken i terrängen sticker de upp som svampar ur jorden! Enda undantaget för min del är kantareller, det har jag inte sett en enda...
De röda flugsvamparna verkar ha ett riktigt gott år, och skogsstigarna kantas av dessa dekorativa uppenbarelser, både i stående och liggande position. Av någon märklig anledning verkar nämligen svampar, och inte minst då flugsvampar, locka till välriktade sparkar. Utförs dessa svampstuvningar on the rocks av välmenande människor som vill förhindra andra att sätta i sig de giftiga svamparna, eller är de sparkvänliga helt enkelt? Lite synd tycker i alla fall jag, som gillar att se de här vitprickiga rödhättorna titta fram under ljungen. Elsa Beskow skulle nog instämma, hon insåg redan på sin tid flugisarnas utsatta situation.

Offer för flugsvampsmassaker

Döden i pannan

"Döden i grytan" minns jag som en gammal Rönblomdeckare, men jag har nu inhämtat att uttrycket har rötter ända bort i Gamla Testamentet. Efter alla larm om farlig mat fick jag för min del lite kalla fötter när jag träffade på "döden i stekpannan" i stekmargarinet när jag skulle brassa nötfärs häromdagen. Allt gick dock bra, min NötfärsTandoori åts med god aptit och utan några upptäckta sviter. 

Blixtbesök

För en vecka sedan var det ju ett våldsamt åskväder över Göteborg med omnejd. Tyvärr har jag ingen modern kamera med lightning trigger eller liknande, men jag filmade i alla fall med min lilla fickkamera och fick med ett skapligt nedslag. Här är filmbiten, och eftersom allt sker snabbt har jag lagt in några bildfrysningar plus en repris.

Sensommarutflykt

Skall man tro att denna väderleksmässigt märkliga sommar är till ända nu? Kyligt i juni, stekhett i juli och regnrikt i augusti - i genomsnitt kanske det gör ett svenskt "lagom"?

Gårdagen började i alla så lovande att jag vågade ta en sväng in till Göteborgs konstmuseum för att strosa runt närmast i min ensamhet några timmar. Kändes lite lyxigt att i lugn och ro få fördjupa sig i konstverken! Eftersom utställningen "En målad historia" pågår en månad till fick man dessutom chansen att återse en del klassiker utlånade från Nationalmuseum.

Lunchen intogs på Hard Rock Café, samtidigt som ett störtskur hemsökte Avenyn. Kändes nästan som en utlandssemester eftersom restaurangpersonalen talar engelska. Att beställa hamburgare på engelska går riktigt bra...

Avslutade min lillsemester med att titta till barken Viking. Storslagna ovädersmoln tornade upp sig över Hisingen, därmed kändes det rätt att återvända hem till Solsidan igen.

Kändisselfiegamarna och deras byten

I ungdomen samlade jag på autografer. Tillsammans med mina skolkamrater köade jag i trappan på baksidan av festplatsens scen för att få autograf av Zarah Leander och Anders Börje och andra av den tidens kändisar (innan det ordet fanns). Artister som jag inte gillade det minsta, men som ändå hade sin givna plats i mitt herbarium av torkat bläck. Det jag minns mest nu på äldre dagar är att så många av artisterna var påtagligt berusade bara minuter efter att de gått av scenen (en del var nog fulla redan på scenen, när man tänker efter).

Men trots allt var det bara en nedrafsad namnteckning - hade man tagit ett kort av sig själv med artisten hade man nu kunnat se sig själv poserande bredvid en i många fall full artist i nedförsbacken. Ingen trofé jag skulle ha känt mig stolt över idag! Har tänkt på det några gånger på sistone, t.ex. i somras, när jag läste hur en kypare blivit avstängd för att han låtit sig fotograferas tillsammans med fotbollsspelaren Robert van Persie som gästade restaurangen. På bilden ser man en artigt uppställd van Persie (med amatörfotoröda ögon) tillsammans med storviltsjägaren själv som ser lagom blasé ut. Jag tycker faktiskt att den restaurangägaren var väldigt snäll som lät kyparen överhuvudtaget få visa sig på jobbet igen!

Så i morse när jag läste om den store aktören Robin Williams död var det dags igen! Ett av de allra sista fotografier, kanske det allra sista, som togs på Williams kommer från en snabbmatssylta i närheten av den behandlingsklinik han vistades på. En ung servitris strålar mot kameran poserande med sitt byte, en nedbruten man som skyggt tittar ner. Hela hans kroppsspråk skriker ut att här ser vi ett människospillra som inte orkar annat än stillsamt ställa sig till förfogande för sin publik en sista gång. Hade den servitrisen haft den minsta barmhärtighet hade hon rivit det kortet i samma ögonblick hon såg det. Och har hennes chef det minsta folkvett lyfter han ut den unga damen på restaurangen och tackar för den tid som varit.

Wendelsberg, en stunds stilla ro

Wendelsberg (vandrarhem sommartid)

Bruno Wendel föddes 1824 i Frankenberg i Sachsen som son till en officer. Tjugoett år gammal kom han till Sverige, där han fick anställning hos sin morbroder (och senare svärfar) G.F. Hennig, ett stort namn inom näringslivet i Göteborg. Det var Hennig som grundade Mölnlycke fabriker som Wendel kom att först  bli fabrikschef för och senare ägare till.

Ishavsgrytan med minnestavla över parkens skapare

 Under Wendels tid som ägare till Mölnlycke fabriker drabbades företaget av flera bränder som aldrig tycks ha blivit uppklarade, och det förekommer mer eller mindre tydliga anspelningar på att försäkringspengarna var välkomna. Patriarken Wendel permitterade dock inte sina arbetare när fabriken stod stilla efter bränderna. I stället lät han dem arbeta med att anlägga en park, där man i romantisk anda byggde dammar, planterade ädelskog och anlade promenadstigar runt istidsgropar och jättestenar. Vid denna tid anlade Wendel dessutom en bostad i parken, ett imponerande träslott ritat av den dåtida modearkitekten Adrian Petersson. Därmed var Wendelsbergsparken skapad, och sålunda kommer det sig att Mölnlyckeborna idag kan ströva eller motionera i en vacker park, med vacker ädelskog och ett stort antal dammar. Wendelsberg är numera folkhögskola och internat.

I anslutning till parken finns några anlagda rundor, som jag provgått utan att bli särskilt imponerad av (inte minst förtas naturupplevelsen av den ständiga bullermattan från den närbelägna RV 40). Den vackraste delen i mitt tycke är kring den av Wendel urgrävda jättegropen och dammarna närmast den. Dock hittade jag ett spännande parti ovanför Alhagen, med stora stenblock och jättegranar. Terrängen där var dock rätt oländig, så vill man ha en ansträngsfri utflykt så är parken att rekommendera. 

När ljuset når ner på marknivå lyser mossan upp 

Utsikten över Gröen/Landvettersjön från Stora Utsikten

Grannortens lockelse

"You Can Go Your Own Way"

Satte reserouletten i snurr på nytt idag, och den här gången placerade den mig på rosa express mot Mölnlycke.På bussen funderade jag vad som skulle bli dagens utmaning. Råda Portar är alltid värt ett besök, och ännu väntar utforskandet av östra slingan av vandringsleden Rådasjön runt, men svaret blev ett helt annat - mer om det snart!

Jag har blivit allt mer förtjust i Mölnlycke, tätorten i Härryda kommun. Till skillnad från grannen Mölndal som kulverterat Mölndalsån i stadskärnan låter Mölnlycke ån integreras i centrum, något som återverkar på hela samhällskärnan, även där ån inte är synlig för ögat.

Stilla flyter ån...

 Varje gång jag besöker Mölnlycke slås jag av att orten andas ett stilla lugn, och Mölnlyckeborna gör inte mycket väsen av sig, här finns en trygghet som jag tycker mycket om. Jag slås av uttrycket "laidback" i dess positiva form. Till och med den enda statyn jag sett i centrum är laid back...

"Johan" (Konstnär okänd.)

Johan har somnat i solen på muren utanför Hulebäcksgymnasiet med en bok på magen, en sinnebild för den lokala rofylldheten. Men själv känner jag mig inte lockad att slå mig ner i solgasset, utan färden går vidare.

Även Kanadagässen verkar tycka att det är lugna gatan i Mölnlycke...

En bild från en kurs på Wendelsberg folkhögskola för en del år sedan dyker upp i minnet. Jag minns att det var en spännande byggnad som jag tog en del bilder av, men jag är inte säker på exakt var den låg. Ändå anar jag att det är dit vandringen kommer att föra mig. Passar några broar över ån vid Mölnlycke Fabriker och stannar en stund för att njuta av stillheten.

När jag återupptar promenaden behöver jag inte behöva gå långt innan jag står framför en skylt som visar en karta över Wendelsbergs friluftsområde. Att det skulle finnas ett sådant område var helt obekant för mig, men det är bara att ge sig an den självpåtagna uppgiften! Snart strövar jag runt i en tät bokskog, fylld med dammar, jättegrytor, och flyttblock. Jag har gjort min första bekantskap med Wendelsbergs friluftsområde, och jag får nästan tvinga mig att avbryta vandringen för den här gången.  Går det som jag tänkt mig lär det följa en fortsättning, och då hoppas jag även kunna berätta något om Bruno Wendel, mannen bakom Wendelsberg.

För ögon känsliga för grönt...

Parkens hemliga liv

Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format

I vår kommun går bussarna går åt alla håll och det är tätt mellan avgångarna, vilket emellanåt får mig att "slumpbussa" (nyord!). Det innebär att jag struntar i tidtabeller och bara går ner till resecentrum för att hoppa på första bästa buss - alltid kommer man till något intressant mål! Idag förde det mig åter till Botaniska Trädgården, vilket i och för sig inte var någon överraskning, det har blivit ett antal besök där i år. Varje gång upptäcker jag nytt, samtidigt som jag börjat få vissa favoriter. Efter att jag ägnat en stund åt alla vackra blommor sökte jag mig mot mina stora vänner - träden!

Det bor nog en trädkramare i mig, jag fascineras av trädens individuella uttryck - om det så är en kinesisk sekvoja eller en anspråkslös björk må göra det samma! Nu är det inte så att träden talar till mig, men det vilar ett slags anda av vishet i trädens närhet. Jag tror att de trivs i Botaniska Trädgården och mår bra av att bli beundrade. (Björken ovan med sina solbrillor kanske spelar över en aning...)

Annars var det oväntat lite besökare i Botaniska idag. Kanske är det lite mellansäsong just nu, när näsduksträdet viftat farväl för i år med sina vita näsdukar och rhododendron och azaleor har fällt sina blommor. När de började småregna "såg man knappt en katt" i parken. Jo, förresten, den här, som stolt och högljutt lät meddela sin närvaro där den satt vid gångvägen.  

 Ja, det var något speciellt med denna dag i Botaniska, och att en råget med kid plötsligt helt lugnt kom spatserande över stigen kändes bara som om det skulle vara så. Hon verkade inställd på Japandalen - kanske har hon funnit någon exotisk delikatess där som inte finns i Änggårdsbergen?

Vägen åter avverkades till fots genom Änggårdsbergen, och jag hann nästan hem innan det kom en rejäl regnskur. Och i morgon - vem vet varthän bussen för mig då...

Lillan får äntligen svar

Nora,7, från Skövde skrev en föredömligt utformad fråga till vår statsminister. Frågan löd: "Kära Fredrik. Kan vi ha en vegetarisk mat i veckan? Skulle vara bättre för naturen". Brevet hamnade hos en tjänsteman på regeringskansliets brevenhet. Svaret till Nora löd bl.a. "Miljön hjälper vi bäst genom att satsa på modernmiljövänlig teknik, ökad forskning och begränsa utsläppen från koldioxid och andra gaser som utgör ett långsiktigt hot mot vår miljö. Vi visar även vårt engagemang i EU och genom internationella miljösamarbeten över hela världen". Uppenbarligen är det så man tilltalar sjuåringar från regeringskansliet. Kanske är det Björklund som påpekat att är man sju år i andra länder så är man väl insatt i byråkratspråk, och att våra svenska sjuåringar halkat efter där är Ragnar Edenmans fel. Han var ju eckliastikminster 1957-1967, och vållande till att Björklund fått jobba övertid för att rätta till all eftersläpning sedan den tiden. Ungefär så tror jag att det ligger till.

Det slog mig att om Lillan, 7, varit en nutida unge som skrev ett brev till sin far på sjön, men att brevet kom på avvägar och i stället hamnade på Utbildningsdepartementet så skulle man kunna tänka sig att svaret skulle låta så här:

"Ni har tillställt oss ett brev som inleds

 "Pappa, kom hem, för vi längtar efter dig.

 Kom innan sommar’n är slut, lilla Pappa. 

Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt, 

Stjärnorna syns nu på himlen igen".

Enligt alla tillgängliga forskningsresultat föreligger det risk för att alltför stor prägling på en frånvarande fadersfigur bidrar till ett skadligt arketypiskt tänkande och hämmar en sund feministisk utveckling. Vi bifogar därför broschyren "Frigörelse från Oipidus - nya riktningar inom genusforskningen" och hoppas att den kan åskådliggöra alternativa lösningar av det aktuella problemet. Vidare ser vi det som högst olyckligt om utlandstjänstgöring måste avbrytas på grund av familjerelaterade problem, på sikt kan detta inverka negativt på handelsbalansen. Handelsdepartementet kan ge ytterligare svar i denna fråga. 

Vad gäller åskan så vill vi i korthet meddela att studier visat att klimatförändringar kan innebära ökad risk för extrema väderförhållanden, till vilket åskovädren kan räknas. Dock sorterar klimatfrågan under miljödepartementet, varför vi tillställer dem Er inlaga. Ett yttrande har även begärts om ert önskemål att importera ett halsband av korall. Entydiga undersökningsresultat pekar på att jordens koralldepåer minskat starkt på grund av långvarig exploatering, och att det då kan vara direkt olämpligt att bryta mot nationella importrestriktioner.

Observera att ökad arbetsbelastning på departementen under sommarhalvåret kan innebära en förlängd handläggningstid på 4-6 veckor.

I tjänsten,
Beata Blomsterkvast
Departementsråd och Genussakkunnig
Utbildningsdepartementet.


 

Väderstoicism, vår arvedel

"Gud glädje och styrke de mänskor som här bo"

Det är skönt att ha lämnat arbetslivet bakom sig, inte minst så här i semestertider! Ännu ligger den yrkesmässigt aktiva tiden så nära att jag minns stressen sådana år då semestervecka efter semestervecka regnade bort, och det här verkar vara ett sådant år. Att rusningen efter solresor är panikartad är inte oväntat, och att det gått så långt att meteorologer får skäll för det dåliga vädret kan nog tas som ett utslag av samma panik. Som pensionär kan man vänta in de soliga dagarna med förvissning att om solen inte skiner i morgon så gör den väl det så småningom...

Bortsett från den mentala överhettningen just nu är väl vi nordbor annars lite fatalister vad gäller vädret - varför skulle vi annars ha slagit oss ner i detta ogästvänliga hörn av världen? På ett sätt är vi nog t.o.m. något av stoiker* inför vädret, och paret på bilden som jag spanade in vid gårdsgrillen vid en av sommarens hittills längsta och mest intensiva regnskurar skall jag bära mig som en symbol för sommaren 2014 och för det tappra folk som inte låter petitesser som vädret rubba en schemalagd grillning. (Kanske kan man även se bilden i ett genusperspektiv: när solen råder är det herrar i shorts och med ölen uppslagen som bemannar grillarna, medan damerna tar sin chans när herrarna regnat inne...)

* Stoicism "orubbligt jämnmod inför alla ödets skickelser" - inklusive vädret?

Tänd grillrökelsen!

Förresten: har ni tänkt på att grillarna tenderar att bli allt mer altarliknande? Det kanske bara är en tidsfråga innan grillningen blir upphöjd till statsreligion och grillförklädet förklaras som liturgiskt plagg jämbördigt med kaftanen...

Too Much Monkey Business!

"Det här går illa!"

Det verkade som om man hade tänkt på allting inför övningen i djurparken på Teneriffa i måndags. Scenariot var att ett vilt djur hade kommit loss, och för att göra övningen än mer realistisk hade en av djurskötarna (kanske den som var mest teaterapa?) styrts ut i en gorilladräkt. När den utklädde figuranten apade sig visade det sig dock att man faktiskt hade glömt att informera en viktig person om övningen: parkens veterinär!

Veterinären reagerade med bestörtning när han såg den lösspringande människoapan, och eftersom han hade geväret med bedövningsmedel inom räckhåll satte han en pil i baken på djuret. Belåtet såg han att skottet satt perfekt och kunde notera hur parkpersonalen skrikande av glädje kom honom till mötes. Strax därefter lär han ha uppmärksammats på sin felaktiga artbestämning...

Den 35-årige djurskötaren fick en allergisk reaktion av bedövningsmedlet doserat för en 200 kilo tung gorilla. Han kvicknade dock till på sjukhuset och är nu på bättringsvägen. Obekräftade uppgifter gör gällande att den skjutglade veterinären kommer att kräva gorillorna i djurparken på legitimation i fortsättningen för att försäkra sig om att det inte är en arbetskamrat han behandlar, medan djurskötaren förväntas sjunga som i Djungelboken:  "jag vill inte längre apa mej, jag vill bara va en man! Oh!"