De vilda djuren närmar sig

För oss som skummar igenom nätavisorna är det ingen nytt med vissa parallella händelser inom någon nyhetskategori tycks uppstå oberoende av varandra "bara just så där", och min spaning idag gäller människa och djur. Bland annat verkar det ha inträffat ovanligt många konfrontationer med mellan rovdjur och människa på kort tid, med för människorna tragisk utgång. Drar mig rent spontant till minnes vargöverfallet i Kolmården, fallet med den tigerdödade ynglingen på Köpenhamns Zoo, djurvårdaren som dödades av en tiger på ett zoo i Köln för några dagar sedan, och likaså för några dagar sedan blev en vandrare dödad av en grizzlybjörn i Denali nationalpark i Alaska.

Som en liten tröst har vi dock under den senaste veckan även sett bevis på djur som har en mer förtroendefull och rent av lekfull inställning till människan. På en camping i Lidingö dök en räv upp för att vara deltagare i bollekande, Emil som spelade golf i Åmål fick plötsligt sällskap av en grävling på greenen, och i Australien simmade en koala ut till ett gäng paddlare och fick skjuts till en koloni med artfränder. Som om detta inte kunde vara nog gav sig igår några förrymda elefanter i Östergötland på en vägskylt med texten Jägarvallen...

Och där någonstans mitt emellan lek och allvar har vi då dessa engelsmän med sina my(s)tiska vilda kattdjur! I vintras ryktades det om en panter i Woodchester (vilken senare devalverades till en trolig räv), och nu i dagarna har man spanat efter ett påstått lejon i Essex. Även den efterforskningen har varit resultatlös - det pratas om att det rört sig om en ovanligt stor tam- eller vildkatt. Fast en och annan essexbo kanske ändå böjer sig ner och kollar misstänksamt under sängen innan bedtime i kväll. Man vet ju aldrig...

Gosedjur eller politisk infiltratör?

"P.g.a trafiken kunde jag inte hjälpa den gula nallen som låg på en avsats på Klarastrandsleden mot Solna. Kanske var det någons bästa vän?", skrev någon i dag på middagen i ett twitter som jag av en tillfällighet kom att läsa.

I tisdags morse när jag var på väg till jobbet gjorde jag en liknande reflektion, när jag såg en lealös nalle hänga på ett staket längs min väg. Det är något med borttappade kramdjur som triggar igång något hos många av oss; inte bara omtanke om barnet som tappat sin vän, utan vi lider även med tygdjuret som kommit på avvägar. Kanske är det vetskapen om alla känslor som impregnerat leksaken och alla hemligheter som viskats i förtroende i nallens tygöron som gör den så levande för oss?

Tittar du förresten närmare på någon sopbil som korsar din väg så är chansen ganska stor att du kommer att se ett eller flera kramdjur hänga på bilen, för sopåkarna verkar inte kunna förmå sig att skicka en vän i nöd på tippen.

En annan yrkeskår som inte tvekar att ingripa och förena åtskilda vänner är polisen. Vid midsommartid kom Tyra,1, och hennes nalle ifrån varandra. Det fick Södermalmspolisen att utfärda en efterlysning av kramdjuret på sin facebooksida, vilket genast utlöste reaktioner i landet - en del ansåg att det var en gest av medmänsklighet, medan andra tyckte att polisen minsann borde syssla med annat. Men inte i bara i vårt land blev det stor uppmärksamhet; stora tidningar utomlands skrev om fallet, och människor som sätter pris på allt uppskattade den PR som den svenska polisen fick till miljontals kronor. Men det viktigaste av allt var förstås att efterlysningen resulterade i att Tyras kompis kom till rätta!

Inte ens storpolitiken går fri från nalleinterventioner, vilket kanske inte är så konstigt, då teddybjörnen ju är uppkallad efter den amerikanske presidenten Theodor "Teddy" Roosevelt! Nu senast var det en svensk PR-byrå som släppte ner flera hundra fallskärmsförsedda nallebjörnar med ett politiskt budskap över Vitryssland, vilket orsakat en diplomatisk kris mellan Vitryssland och Sverige.

Så vem vet, kanske den gula nallen på Klarastrandsleden i sin tur jobbar för Lukasjenko? Dags att mobilisera björnskinnsmössorna, försvarsministern!

Om vår korta sommar drömde jag

 
Så blev det då en släng av något som liknar semesterväder i slutet av de fem veckornas ledighet, precis när det är dags att göra sig redo för att gå tillbaka till jobbet. Jag utnyttjade en av de sista dagarna i frihet genom att ta bussen en bit ut mot stadens utkanter i torsdags, och fick en härlig långpromenad hem. Det kändes att det börjat bli sensommar, fåglarna hade tystnat och det vilade en stilla ro över tillvaron.

Några tornseglare förvånade med att ha dröjt sig kvar, men några lyckade häckningar lär det inte ha blivit i år. Nu försvinner de från oss igen, för att inte återvända förrän i början av juni nästa år. Hoppas innerligt att de får en bättre sommar då!

Satt en stund i kvällskylan på balkongen igår kväll för att försöka se några "stjärnfall" när meteorsvärmen Perseiderna var tänkt att rita streck på kvällshimlen, men det hade jag inte mycket för. Fast det blev en stunds skönt kvällslugn ändå!

När jag återvänder till jobbet i morgon så gör jag det efter att under semestern ha slitit med frågan om det är dags att lämna arbetslivet till årsskiftet. Jag tror att jag har kommit fram till ett svar nu.  

Järtecken

Egen bild

I fjärran ylar vildhundarna, på stadskullen samlas svartalferna, vid horisonten hopas åskmolnen och ute i Kattegatt mullrar det i havsbotten. Ja, ungefär så i alla fall - det är ju så här det brukar kännas när man går in i sista semesterveckan...

Slölyssnade på P1 morgon en stund på morgonkulan. Där framträdde en stressforskare, som talade förstående till oss som står i begrepp att snart infinna oss på vår arbetsplats igen. Han påpekade vikten av att inte kasta sig över arbetet, utan först gäller det att fundera lite, typ peta sig i näsan och försöka komma ihåg sina lösenord. Därefter skall man planera, vilket väl i huvudsak innebär att ta ställning till var man skall äta lunch och vad man skall äta. Slutligen gäller det att prioritera, vilket kan vara att strunta i alla mail som hopat sig, låta bli att ladda mobilen och lägga internkuverten från inkorgen i en skrivbordslåda för eventuellt senare bruk. Nej, riktigt så var det nog inte han sa...

Jag har kollat på SR:s hemsida, och det är så här han vill att återfasningen skall ske: " Går man in och tänker sig att man ska vara mycket effektiv från första stund på jobbet, så kan man ibland bli besviken. Det är bättre att fasa sig in successivt. Och ju äldre man blir desto längre tid brukar det ta.
För de som har möjlighet är det också bra att ägna första dagarna till planering – att sätta upp mål och  prioritera.
– Det man inte ska göra är att bara slänga sig in i arbetet utan att fundera först. Konkret skulle det kanske handla om att i stället för att både rensa mejl och prestera något som man behöver prestera, kanske ägnar sig åt att bara rensa mejlen. Så att man väljer ut ett par tre uppgifter som man ska åstadkomma."

Jo, jo, så där kanske man har på kontoret om man är stressforskare, men jag kan lova att tillvaron för de mesta av oss "på golvet" är inte lika beviljad! Det blir nog till att hugga i där man var innan semestern, och samtidigt greppa det som lagts på hög sedan dess...

En "Sanna", som idag återvänt till sitt jobb inom försäkringsbranschen efter fem veckors semester, kommer också till tals i inslaget. Hon verkar också vara i den lyckliga situationen att hon kan ta en slow start, men jag gillar i alla fall hennes målsättning - att hålla sig flytande i väntan på nästa ledighet! Så här säger hon: " Ja, det är väl viktigt att man första veckan inte bokar in för mycket, vare sig på jobbet eller privat, så att man får den här lugna starten och samlar ihop sig så att man orkar fram tills nästa ledighet."

Fast ännu är det ingen riktig panik - det är ju en vecka kvar på semestern, så än behöver man inte rulla ihop hängmattan!

De dansade en vecka

Sedan en vecka tillbaka brinner OS-elden i London, men för många av oss startar nog inte OS förrän nu, när friidrotten tar sin början. Sverige har ju haft några framgångar, och jag gläds med de aktiva som lyckats pricka in formen i rätt ögonblick. Män ändå; trots att såväl fälttävlan, lerduveskytte och triathlon säkert är bra TV-sporter känner jag mig inte särskilt "storsvensk" för svenska medaljer. Jag tycker inte att jag har någon anledning att följa sådana grenar som jag annars är ointresserad av, men jag förstår att de finns de som tycker att det är nu man har chansen att bekanta sig med "nya" sporter.

Något som varit signifikant för den här olympiaden är hur de blågula bollspelarna i handboll och fotboll har misslyckats. Det är lite underligt, för just i lagidrotterna brukar svenska deltagare annars ha förmågan att växa med motståndet. Den berömda lagandan känns som bortblåst, alla tjusiga målgester till trots. Därför känns det lite märkligt när kolumnisten Jennifer Wegerup skriver i Aftonbladet att "Jag skulle älska att se en dam­spelare som springer ifrån alla lagkamraterna för att jubla så länge som möjligt själv framför tv-kamerorna." Det är ju just dit vi är på väg! Zlatan är en världsstjärna på många sätt, men han har åtminstone inte tidigare fått sina lagkamrater att växa - det har varit "allt ljus på mig!". Vårt landslag har inte förmått  förbättra sin position i världsrankingen med denna megastjärna i laget (där han givetvis ändå hör hemma), och den berömda lagandan är inte längre bättre i det svenska laget än i andra.

Jag tror därför inte alls det är rätt väg att gå med mer egocentrisk inställning hos spelarna. De svenska fotbollstjejerna övade in en målgest utan Dennerbys vetskap. "Vi får en väldig boost av den", förklarade lagkaptenen efter att man fått visa upp sin dominogest under första matchen mot dåligt motstånd. Nu när det visar sig att den där "boosten" inte blev så långvarig hör man inte av några självförebråelser från spelarna. Nej, Dennerby skall bort och Sundhage in  (varför inte tillsammans med en koreograf?) Sedan är man bäst i världen - till dess allvaret kommer ikapp danstruppen...

En liten uppdatering: svenska killarna har verkligen växt med uppgiften och visat fantastisk lagmoral! De kämpade till sista svettdroppen mot fransmännen, men hade inte riktigt marginalerna på sin sida.

Törnrosaslottet i Bäsksele

En person med insyn i bebyggelsen i våra trakter berättade för en tid sedan om en man som bott i rätt knappa omständigheter i ett hus i stadens utkanter. För en del år sedan vann mannen en stor summa pengar på Lotto, och då lär han ha knackat på hos grannarna och sagt att "nu slänger jag nyckeln och drar - mors!" Sedan dess skall huset ha stått obebott. Nu finns det ju flera bottnar i den historien - blev han t.ex. utsatt för ett brott, kanske är det bara en skröna? Egentligen spelar det ingen roll, för det är själva tanken på tidskapseln, huset, som lämnats i oförändrat skick som lockar. En ännu äldre tidskapsel har stått i Bäsksele i Västerbotten i form av ett hus som två äldre systrar lämnade i orört skick för fyrtio år sedan. Nu har huset övertagits av ett par där frun i huset turligt nog är släktforskare och har vett att ta tillvara husets historia. Den nya ägaren Ann-Kristin berättar för Västerbottensnytt att många har tyckt att många av inventarierna borde lämnas till något museum, men hon tycker att sakerna är där de hör hemma, och jag tror nog att hon därmed handlar så som de gamla ägarna önskat. Det som inte riktigt framgår av inslaget i lokalnyheterna är hur huset klarat sig så bra under dessa år. Inga fuktskador på tapeter, ingen skadegörelse eller andra synliga skador gör att man anar att någon tittat till huset under årens lopp. 

(P.S.Känner du för lite mer läsning med lokalfärg kan jag tipsa om att lagret är nyuppdaterat med en liten berättelse om vad som kan hända i en korvkö. Finns att läsa här!)

 

 

                                                                                                    

Min säng är min borg

Sedan igår står en ny säng på plats i sovrummet, och för mig är det om inte en himlasäng så dock en himla säng! Den gamla bädden blev mer eller mindre en fakirbräda på slutet, det stack upp fjädrar här och där, och det kändes som att sova på en popcornmaskin (kan jag tänka mig; jag har aldrig sovit på en popcornmaskin. Ännu...)


När jag köpte sängen råkade jag ut för en försäljare som jag då tyckte var lite för skicklig för min budget - hon fick mig att investera i en säng som var dyrare än jag tänkt mig, men så här i efterhand är jag bara tacksam för det, jag skulle ligga högt i den firmans "nöjd-kund-index" idag!

 Napoleon skrev på sin tid "Sängen har blivit min lyxplats. Jag skulle inte byta den mot någon tron i världen". Nu hade han förvisso en något lyxigare bädd än min, men jag känner ändå ungefär vad han menar. Tänk bara att stiga upp på morgonen utan att vara ledbruten - vilken lyx!

Misantropins dag

Nej, San Gerolamo var ingen misantrop vad jag vet,

men Caravaggios målning passade bra här.

(Från Wikipedia.)

Idag ,och kanske inte bara idag, känner jag för att odla mina misantropiska drag. Kanske är det så att ett flertal negativa nyheter hopat sig just denna dag, eller också har jag i min svartsyn sökt upp dem. Men här är de då, några av skälen till min temporärt (?) förlorade tillit till mänskligheten:

Alla vi som någon gång uppsöker en kvällstidnings hemsida på nätet är vana att varje gång något dramatiskt inträffat mötas av de hetsande tillropen "Är du på plats?" eller "Har du bilder"? Igår var ett sådant tillfälle när ett antal läsarbilder slogs upp på nyhetsplats i Expressen och Aftonbladet i samband med en tragisk drunkningsolycka utanför Göteborg. Hur personer på plats reagerade över denna hyeneliknande nyhetsjakt berättade ett vittne i GP: "Det var förfärligt att se alla människor som plockade fram sina mobiler för att filma. Respektlöst", tyckte hon.Vad kan man annat än instämma?

Nästa skäl till nedslagenhet blir läsningen som berättar om den 29-åriga kvinna som lurade av sin 83-åriga granne 1,6 miljoner genom att falskeligen uppge att hon drabbats av bröstcancer, att hennes make och barn avlidit samt att hon saknade pengar till hyran.

För att fortsätta eländesvandringen läser vi om det polska par som skulle resa på utlandssemester med sin tvååriga dotter. När det uppdagades vid incheckningen att dotterns biljett var ogiltig lämnade paret helt sonika sitt gråtande barn i flygplatsbyggnaden, där hon slutligen plockades upp av sin farmor, medan paret själva redan satt i planet mot semesterdestinationen. 

En annan rubrik för dagen handlar om en man som körde omkring flera mil med sin hund släpande efter i dragkroken flera mil, innan han till sist kastade den då döda hunden längs vägkanten. "Bilen som användes för att släpa ihjäl hunden sågs tidigare under dagen krocka med en annan i Växjö och körde på en person i Kosta", kan vi läsa.

Som om allt detta inte skulle vara nog kan vi idag ta del av nyheten om hur långfingrade tjuvar inte drar sig för att stjäla metaller från gravar i Borås och andra orter. "Ansgars kyrkogård är helt rensad. Det finns inget kvar", berättar kyrkogårdsavdelningschefen Lars Öhrn. Bl.a.  har tjugo meter staket av koppar stulits, och nu rekommenderar kyrogårdsansvariga att man inte använder stöldbegärliga metaller vid utsmyckning av sina anhörigas sista vilorum. Inte ens de små duvorna får längre vara i fred...

Kanske förstår du en gammal misantrop något bättre nu?

Bruca högre, lilla stad!

 Till och med en av statyerna (infälld) utanför Konstmuséet kliade sig i huvudet inför synen av den ödsliga Avenuen

Så är man då mitt i vad som bör vara livets sista ordinarie semester utan att riktigt begripa hur det gått till. Eftersom det ur flera aspekter väntar en betydligt längre sammanhängande ledighet snart så har jag inte ställt så stora krav på semestersysselsättning - praktiskt med tanke på vädret!

En liten tripp till Värmland har dock hunnits med, i övrigt har det varit mycket promenerande (jag törs inte använda ordet "motionerande"). Eftersom vädret plötsligt blivit riktigt somrigt förlade jag dagens strosande till Avenuen med omnejd. Det visade sig att vi inte var så många som hade den planeringen, för centrala Göteborg låg om inte öde så i alla fall ovanligt obefolkat. Detta då samtidigt som tidningslöpsedlarna meddelade att Jesus komm...förlåt, Bruce snart landar i Göteborg. Någon Springsteenfeber rådde det alls inte, jag såg endast två turister som jag tyckte var typiska Ullevister.

Och, turisterna på uteserveringarna till trots; dagens fräckaste val av utsiktsplats stod den fiskmås för, som lättjefullt skvalpade kring i fontänvattnet i Poseidons uppsträckta skål, samtidigt som den kunde njuta av härlig utsikt från Götaplatsen ända ner mot älven. Snacka om bra placerad bubbelpool!

Låt stå!

Gick förbi stadens klottervägg idag. Oftast innehåller den mest tråkiga tags och liknande, men ibland finns det skapelser på väggen som man önskar kunde få bli kvar där. Som denna bild, som jag tror skapats av "Linus" och "Viktor". Tack för den - jag är övertygad om att fler än jag gillar er skapelse!

  

Ord för dagen: "samfund"

Ordet `samfund´ i daglig svenska är väl av tradition främst förknippat med religiösa rörelser, trossamfund. Det används också av lätt pompösa organisationer, typ Sällskapet De Nio", eller "Samfundet S:t Erik".  Men främst förekommer det i begreppet `världssamfundet´, = "det internationella samfundet, politisk sammanfattande benämning på FN och dess medlemsstater, liksom andra internationella institutioner med kompetens att fatta beslut med verkan för de internationella relationerna", som NE skriver.

"Världssamfundet" är något av en klassmarkör (i likhet med ordet "incitament" t.ex.), alltså inget ord som vi på golvet svänger oss med, utan mer reserverat för de finare kretsarna av forskare, mediafolk och andra språksnobbar. Nu verkar det sprida sig, i dagens morgoneko hörde jag ordet  i två nya sammanhang, ett var "forskarsamfundet".  Känns som läge för att hålla koll på vilken grupp som anammar ordet härnäst!

I norskan och danskan används ordet ´samfund´ mer i dagligt tal som en beteckning på samhället i stort. "Den danske ordbok" skriver följande om ordets ursprung: " oldnordisk samfundr 'sammenkomst' sidste led er gammeldansk fund 'møde, sammenkomst', egentlig 'det at finde sammen'". 


Enligt Googles Ngram Viewer hade ordet `samfund´ sin senaste topp i mitten av nittonhundraåttiotalet, därefter har det dalat i popularitet, men om min spaning håller så kommer vi snart att höra det oftare igen.

Nätet runt

Åh, regniga natt!

När man nu ändå har semester och beslutat att tillbringa den på hemmaplan blir det plötsligt tid över, till exempel för att kolla vad som händer i omvärlden. Eftersom Landet runt har sommaruppehåll blir det till att kolla bakom rubrikerna på egen hand, och här är något av vad jag knappat fram. 

Kan inte påstå att jag blev så där överdrivet överraskad när jag läste att vädret inte tycks anpassa sig till kartan. DN konstaterar nämligen att vädersajterna bara lyckas spå rätt varannan gång, vilket ändå är bättre än vad jag upplever det. Den här sommaren kan knappast ha varit särskilt svårt att prognostisera, det har ju bara varit att välja mellan "regn" och "ännu mera regn". Man kan hålla sig för skratt! Eller ja, vissa kan ju inte det...

Expressen gjorde stor sak av prinsessan Estelle sagt sina första ord i helgen. Vet inte vad hon sa, kanske "Sveriges förhållande till främmande makt är åt helvete". Eller också sa hon bara "ma-ma".

Så här års är det gott om våld ute i samhället. Ett bra tips kan vara att inte ta upp ämnet "knott". Det råkade en ung Karlstadsbo göra, så här rapporterar VF om den vådeliga händelsen: "Den 17-årige jordgubbsförsäljaren diskuterade hur man bäst tar död på knott med sin kollega. Då ilsknade en 36-årig man till, han rusade fram till 17-åringen och knuffade honom i bröstet. Händelsen inträffade utanför Ica Spara på Ramgatan vid halv tretiden i lördags." Don´t mention the Midges" alltså - det kan vara sommarens godaste råd!

Bevakningsföretaget G4S var kontrakterat att ställa upp med 13700 säkerhetsvakter till OS i London. Man lyckades dock bara skaffa fram 4000, så nu har arrangörerna och staten tvingats kalla in 3500 militärer ytterligare för att klara säkerheten, och för bevakningsföretaget väntar skadestånd på upp emot 50 miljoner pund. Att personal från företaget blev filmade när de sov i stället för att vakta under Wimbledontennisen lugnar knappast arrangörerna. Allt verkar som hämtat ur satirserien Uppdrag OS, en sorgligt förbisedd godbit på SvT.

 Så har Gothia Cup dragit igång, ett arrangemang som inte lämnar boende i Göteborg med omnejd likgiltiga.
Jag bor själv i ett kvarter nära en inkvarteringsskola sedan så många år att jag upplevt föräldragenerationen till årets deltagare på sin tid gå runt och ropa hejaramsor till sin egen klubb, precis som deras barn gjorde igår kväll. Det känns "änna gôtt" att åtminstone vissa seder står sig genom åren...

Apropå det, glöm inte att  bakom nästan varje framgångsrik atlet står en stark morsa. Här är en fin hyllning till dem alla.

Sommardvala

Ge inte upp!       

Tro inte att jag inte lider med dem som ändå trodde på sommaren. De som studerat grillteknik hela vintern, och nu bara längtade efter att få omsätta teori till praktik. De som laddat ett barskåp med solfaktorflaskor i alla tänkbara format. Eller de som trodde att de skulle kunna springa Göteborgsvarvet utan mössa och handskar - min medkänsla med er saknar gränser!

Själv är jag rätt nöjd med det kravlösa semestervädret. Alla "måsten" som kan ställas in, så skönt! Det skall bli roligt att komma tillbaka till jobbet och säga att "jag hade tänkt göra det och det, men du vet - vädret..." Alla kommer att förstå, för vi satt ju alla i samma båt sommaren 2012. Bortsett då från de sillmjölkar som tvingade sig in i närmaste flyg och drog söderöver. 

Jo, jag vet, man kan ju gå på museér eller inomhuskonserter. Men nu har jag en gång för alla gjort ett aktivt val - min sommar är och förblir passiv. Den perfekta möjligheten att öva inför ett pensionärsliv i stillhet.  Regnsommaren har en dramaturgi som högtryckaren saknar. Klockan tickar, pelargonen tappar ett blad. Husflugan lägger sig på fönsterbrädan och bereder sig på att dö. Dra kokongen runt dig och dröm.

Om rikedom och annat elände

Dags för varningslapp?

En amerikanskas plötsliga frånfälle i London orsakar helsidor i svensk boulevardpress eftersom hon råkade vara gift med en exilsvensk miljardär - mer behövs inte för att vi skall bli "Hans Kristian" och "Eva" med dem. Återigen får gampressen tillfälle att veva den gamla dängan "svenska miljardärerfamiljernas tragedier", ett skillingtryck att köpas för en plusavgift. Varje gång sådana här skriverier kommer upp verkar det som om journalistkåren just vaknat upp från övertygelsen att sjukdom och för tidig död inte kan drabba det rika och vackra folket. Cancer i Kortedala är en hanterbar realitet, men en tragedi om den inträffar i Beverly Hills.

Likadant är det med artiklarna som handlar om människor som drabbats av ond, snabb rikedom genom spel och lotterier. Tidningarna formligen frossar i rubriker om människor som förbannade den dag de drabbades av plötslig rikedom. "Jag önskar att jag aldrig vunnit", upphäver de i en gemensam suck.

"Vann 25 miljoner, nu är hon utfattig", "Så förstörde lottovinsten deras liv", "Han trodde han hamnat i himmelriket. I stället bar pengarna rakt ner i helvetet" o.s.v.- rubrikerna berättar om allt elände som drabbat dessa stackars oförberedda vinnare.

Den sensmoral tidningarna försöker förmedla till oss är väl det som står i  i Bibeln som tröst för all världens avundsjuka: " "Frukta inte när en man blir rik, när hans hus växer till i härlighet. Av allt detta får han ingenting med sig vid sin död, hans härlighet följer honom ej dit ner."  

Nej, vi kan ingenting ta med oss dit vi går. Inte en snort, inte en lottokupong. Inte ens en liten miljard.

Been There, Done That

Så här i semestertider droppar det ju ner ett och annat vykort, och det mest långväga är väl det som NASA skickat oss från Mars (bortsett då från  livstecknen från vagabonden Voyager I på väg ut ur solsystemet). Den minnesgode minns kanske att  en bild från samma ställe och samma avsändare från 2008 eventuellt visade en figur på den karga marsheden. Då gissade jag på den här besökaren, men på den senaste bilden har konturerna klarnat.

D´oh?

"Hen" hade bråttom hem, vem blev matförgiftad?

                                                                      Hen?

Det känns tryggt att veta att hur föränderligt vårt samhälle än är, så kommer anonymitetsskydd alltid att råda  i Värmlands Folkblad för såväl offer och syndare, ja kanske speciellt för de senare. I dagens nätupplaga av tidningen står följande att läsa: "En verksamhet i Karlstad har belagts med förbud att ”släppa ut blandfärs och tillagade grönsaker på marknaden”, enligt miljöförvaltningen på Karlstads kommun.

Det var vid oannonserad kontroll i slutet av juni som kontrollanter upptäckte att verksamheten i sitt kök dels förvarade köttfärs i rumstemperatur samt en kantin med uppvärmda grönsaker som höll på att frysas ned.
Vid besöket fanns ingen kökspersonal i verksamheten och miljöförvaltningen ställer sig nu frågande till hur det är med kunskapen i köket. Enligt kökspersonal hade färsen inte ställts i kyl på grynd av att hen hade haft bråttom hem från jobbet. Hen uppger också att grönsakerna slängdes morgonen efter förvaltningens besök. Blandfärsen stod kvar på bänken även då men kastades efter uppmaning från kontrollanter.
”Verksamhetens rutiner för upptining och nedkylning bör ses över” skriver förvaltningen i deras kontrollrapport."

"Verksamhet" och "hen" - vilken fenomenal kombination av överbeskydd och politisk korrekthet! Vore det inte på sin plats att tala klartext om vilka som varit utsatta för denna dåliga mathantering - är det pizzeriabesökare, långvårdspatienter eller skolelever som råkat ut för denna "verksamhet"? Och denna "hen", har "hen" fått fortsätta att slarva för att "hen" har haft brått hem, eller är "hen" omplacerad?

(För övrigt heter det inte "i deras kontrollrapport" utan "i sin kontrollrapport". Men sådant kan ju inte en journalist hålla reda på...)

Historiens röst har tystnat

Bakgrundsfotot på Kalmar slott Martin Grädler (Wikipedia)

"Han förstod att med sin röst omedelbart påverka sina åhörare". Citatet handlar inte om Hans Villius, utan är ur ett radioprogram  från 1965 om Winston Churchill som talare, men det är Villius själv som säger orden, och de hade lika gärna kunnat gälla honom själv.

Mannen om vilken det sagts att han knappt ens kunde beställa en sillsmörgås på krogen utan att folk omkring trodde att andra världskriget brutit ut på nytt, TV-profilen Hans Villius, avled igår i sitt hem, 88 år ung. Vi talar lite slarvigt om förmågan att "gå genom rutan", men Villius hade verkligen den egenskapen! Han är nog den ende som skulle kunna läsa upp scummanifestet och få det hela att låta trovärdigt.

Hans Villius var professorn som levde upp till Karlfeldts rader " han talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin" - kort sagt, han kunde uttrycka sig på ett sätt som vi alla förstod. När Sveriges Historia berättas för vår generation är det Hans Villius röst vi hör. 

Att tala om Hans Villius utan att nämna hans ständige kompanjon Olle Häger är omöjligt. "Dubbelpianisterna" (som Olle Häger kallade sig och Villius) försåg oss med historier som utan dem skulle ha varit glömda. Deras samarbete har t.o.m. blivit föremål för en akademisk avhandling, "The Historian-Filmmaker”s dilemma. Historical documentaries in Sweden in the Era of Häger and Villius". Efter att ha delat på jobbet blev det så småningom så att Häger var den som skrev texterna och Villius den som läste upp dem, och det var hans röst som på något förbluffande sätt skapade närvaro och skänkte liv även åt de mest bleknade filmsekvenser.

Men Hans Villius var inte beroende av TV-mediet för att nå ut till lyssnarna. Han skrev flera uppskattade böcker, och i på nätet kan vi lyssna på många intressanta program från radioarkivet. Det är trevligt att höra hur Villius redan innan hade fått ålderns timbre på stämman hade funnit sitt personliga sätt att berätta en historia.

Nu har rösten tystnat, men för många av oss den blir aldrig inaktuell.

Längsta dagen, största mörkret?

Har ni tänkt på att vi har fått en ny traditionell rätt i vår matkultur? Lutfisk på jul, hummer på nyår och sill på midsommarafton har nu följts av kebabpizza på midsommardagen. 

Eftersom det inte finns några tidningar med färska nyheter att läsa på midsommardagen i väntan på att pizzerian skall öppna så har jag plockat ihop lite av det som hänt medan du snapsade dig grön tillsammans med de små grodorna i natt. Håll till godo!

IKEA skall etablera sig i Indien, så man håller väl redan på att söka en chef för klagomålsavdelningen. Den här mannen (Lars Noréns indiske kusin?) skulle kunna vara som klippt och skuren för jobbet!

                            

Lider annars mest med det grekiska folket just nu. Stryk mot Tyskland i fotboll, och ekonomin är så darrig att den grekiske finansminstern har hamnat på sjukhus för överansträngning. Tufft jobb? Ja, det kan man säga - han har inte ens hunnit tillträda! Så här skrev GP på sin förstasida:

 Kanske inte så konstigt då att ett charterplan på väg till Grekland fick varningslarm och återvände till Landvetter? Fast enligt uppgift berodde inte varningslarmet på att bankomaterna blivit plomberade i Grekland utan på problem ombord. Vidbränd kebabpizza i personalens micro kanske?

Läser vidare att fyrtiofyra politiker (inte i Grekland!) har låtit omskära sig som ett led i att minska sexuellt överförda sjukdomar. Kompisen ringde och tyckte att om det här blir en trend kanske alla politiker skulle kunna ta steget fullt och sterilisera sig samtidigt? Han är nämligen lite kritisk till politiker, kompisen. En gång berättade han att hans brorsa kämpat i fyra år för att bli lokalpolitiker.
"Jaha, och vad gör han nu då?", undrade jag.
"Ingenting", sa polarn. "Han blev vald".

Sterilisering har förresten blivit en populär preventiv åtgärd numera, och den lär inte vara mer smärtsam än att göra ett bankbesök. Det är inte som med spindelarten Tidarren sisyphoides som t.o.m. kastrerar sig själv för att få sex. Läste i Illustrerad Vetenskap hur det går till: "Amputationen går till så att hannen spinner ett litet nät och fäster ena könsorganet i det (den har två, en som nödraket kanske?). Därefter går han i cirklar runt nätet och knuffar till det med benen, tills könsorganet slits av." Nej, då känns det trots allt bättre att gå i cirklar runt midsommarstången, även om det inte blir något sex...

Så se det från den ljusa sidan, bakfyllan går över! När du läser det här är det bara några timmar kvar till dess att pizzerian öppnar. Om de inte har helgstängt förstås! Lycka till...

Den belgiska myran

När solen oväntat visade sig en stund på middagen och temperaturen steg till över 12 grader tog jag en liten promenad på stan. Gottegris som jag är kunde jag inte motstå frestelsen att smyga in i fruktaffären för att köpa jordgubbar. Eftersom de svenska bären stiger i pris nästan lika snabbt som bensinen nöjde jag mig att köpa en liter belgiska. Samtidigt gjorde jag ju en god gärning för EU-samarbetet, även om belgarna nog har så de klarar sig ändå.

Väl hemma började jag rensa jordgubbarna, och det var då jag fick se den i botten av kartongen - den lilla belgiska myran! Myran klättrade på plastväggen och såg ganska panikslagen ut. Den var liten och svart och påminde om sina svenska släktingar, kanske med aningen mer vallonska drag bara. Medan myran oroligt kravlade på kartongväggen funderade jag på vad jag skulle göra.  De här alternativen for genom mitt huvud:

1. Avliva den och skicka kroppen till jordbruksverket.
2. Ringa migrationsverket och rapportera en ensamkommande myra.
3. Gå tillbaka till affären och återlämna den med ett "ursäkta, men den här är nog er?"

Till slut fastnade jag för ett fjärde alternativ: jag släppte ut den på balkongen. Fast jag hade knappt gjort det innan jag började fundera på om den skulle kunna kommunicera med sin svenska släkt. Jag tog en koll på balkongen igen, men då hade myran redan givit sig ut på sin svenska expedition. Fast kanske var den kanske inte alls belgisk - den kan ha klivit ner i kartongen vid partihallarna, eller varför inte i fruktaffären. I så fall har den nog snart travat hem igen! Tot ziens, myran - vi kanske ses igen när jag öppnar potatispåsen till midsommar...

Drömvalutan?

Nya valutan? (Wikipediabild)

Natten mellan lördag och söndag förra veckan jobbade jag hårdare än jag någonsin gjort på min arbetsplats. Tyvärr bara i drömmens värld, så jag lär inte ha någon fet lön att vänta, men drömmen var så rolig att jag tyckte att jag fått valuta ändå för slitet när jag vaknade på morgonkvisten (jag brukar sällan komma ihåg mina drömmar, men den här satt där, åtminstone i vissa detaljer). Här är en resumé av gubbsnusket:

På vårt jobb har vi en tjusig kvinna som har rätt att utföra vigslar. Nu trädde hon fram i drömmen och kallade samman männen på arbetsplatsen och förklarade: "Vi fruntimmer på den här arbetsplatsen tycker faktiskt att ni män i alla åldrar här är fruktansvärt tråkiga. Därför vill vi muntra upp stämningen lite, så att den som först infinner sig i fiket med åtta EU-pallar kommer att få gifta sig med vem han vill av oss."

Därmed bröt den stora kalabaliken loss, jag minns hur horder av kollegor rusade runt i huset, vissa av gubbarna sådana som jag knappt sett röra på sig från kontorsstolen "in real life", men nu sprang de som galningar! Snart hade man fått korn på pallarna, som visade sig finnas i vårt garage. Jag minns att det inträffade flera våldsamma krockar mellan tjänstebilarna där, dock utan kända personskador.

Alla slet till sig så många pallar de bara orkade, så även jag. Därefter tog jag en genväg tillbaka som bara jag kände till, en spiraltrappa (som jag faktiskt går i flera gånger om dagen i vaket tillstånd). Jag fick dela upp mina åtta pallar i två lass, men det bar sig inte bättre att när jag skulle bära upp de fyra sista så fastnade jag i trappan (inte konstigt, så smal som den verkligen är!). Det sista jag minns av drömmen var att det uppstod en diskussion i fall jag skulle dömas som segrare eller ej - hur det gick fick jag dessvärre aldrig riktigt veta. Har grubblat på detta varje gång jag gått i trappan de här dagarna... 
 
När jag analyserade drömmen slog det mig vilket förträfflig valuta EU-pallen skulle vara, till skillnad från Euron! Pallarna finns och tillverkas över hela Europa, de har serienummer som vilken sedel som helst, och att tillverka dem skulle skapa massor av jobb inom olika sektorer. Vidare ökar pallarna ständigt i värde, de tål att cirkuleras ett otal gånger och de lämpar sig för att flyta om så behövs. Och inte minst skulle det vara svårt att begå rån för att komma över dem - att springa ut från en bank med en massa pallar med sig skulle vara rätt svårgenomförbart!

 Så här ECB får ni ett gratistips: inför EU-pallen som valuta! OK, pallarna kan upplevas som lite svårhanterbara, t.ex. vid utrikesresor, men man vänjer sig - en gång i tiden stuvade vi ju 10-dalersplåtar á 19,7 kilo i plånböckerna! Jo, det finns fler nackdelar, men jag pallar inte på att gå in på dem just nu...

Växelkassa? (Wikipediabild)