27 februari 2014
Jaha, bokrea!
Ärligt talat så höll årets bokrea på att passera mig obemärkt. Men så hörde jag någon på P2:s klassiska förmiddag säga att hon köpt en liten fälthandbok över träd och buskar på rean, och då insåg jag att det var precis vad jag behöver! Sagt och gjort, fick tag på den fickvänliga handboken á 45:- i vår bokhandel. Det hamnade ytterligare två böcker i varukorgen, varav en av Peter Robinson, trots att jag har fem böcker av honom att läsa in. Jag tror att fälthandboken kommer till användning innan jag hunnit avverka Robinsonhögen...
26 februari 2014
Risk för vattenplaning i fädrens spår?
![]() |
Så är då OS i Sotji ett avslutat kapitel, och efter några dygns sportabstinens börjar man rätta till sig en aning. Det svenska utfallet blev ju långt bättre än vad åtminstone jag hade vågat kalkylera med, och nästan allt kan vi tacka längdskidåkarna för. Utan den solkiga avslutningen med hockeydopingen så kunde det ha varit en solskensolympiad för svenskt bekommande. Men allt det där debatteras ju på annat håll, så jag lämnar det gärna bakom mig. Vill dock passa på att plussa Viasats sändningar som var över förväntan. Ändå saknade åtminstone jag kommentatorsduon Hård och Blomquist, men till Vasaloppet på söndag är de åter i rutan. Eller skulle ha varit, för nu verkar det som om mildvädret kan innebära att loppet ställs in för första gången på 24 år. Nog vore det trist om det blir så?
25 februari 2014
Ord till låns (2): avanak
![]() |
| "Avanak" |
Började ju i förra månaden att leta utländska "bra-att-ha-ord", och då föll valet på tyskans "waldeinsamkeit". Denna månads ord har sitt utsprung i Armenien varifrån det sedan har lånats över till turkiskan. Ordet är "avanak" och betyder "åsna", men liksom i svenskan synonymt med "dåre" och "dumskalle". Likhetstecknet mellan åsnan och dumheten verkar finnas i en mängd kulturer och språk, vet inte vad detta tappra men egensinniga djur kan ha gjort för något dumt! Men den som blir kallad för avanak kan nog utgå från att det inte är avsett som en komplimang...
Konsten att angöra en brygga för att sedan aldrig lämna den
![]() |
| Klicka på bilden för större format |
Den minnesgode minns kanske hur jag för tre veckor sedan ömmade för ett antal ekor som hade isen kramande runt relingen som en skjorta med för litet kragnummer runt halsen. För att dämpa oron kan jag meddela att de flesta verkar ha klarat istiden bra, även om deras situation kanske inte är helt tillfredsställande. Inte oväntat har det gått sämst för den kämpande ekan i Stålloppet, som nu med möda orkar hålla sin ruttnande för över ytan. Fast å andra sidan är det högt vatten i loppet, så kanske dyker den upp ytterligare någon gång längre framåt våren. Jag kommer att fortsätta följa dess öde!
| Under ytan |
Ämnen
betraktelse
,
färdmedel
,
kust och hav
,
lokalfärg
,
sjöfart
,
säsongsbetonat
24 februari 2014
Så länge sen...
20 februari 2014
Också en recension...
![]() |
| (Eget bakverk som inte har med texten att göra) |
"Jag har gått här förr men jag märkte då
inget särskilt med de smulor som jag trampat på"
(Fritt ur My Fair Lady)
En städerska i Bari upptäckte lite utspridda kakbitar på golvet och gjorde vad som väl föll sig naturligt i den situationen - hon sopade helt enkelt upp bitarna och slängde dem i sopsäcken. Problemet var att kakbitarna var en del av ett konstverk som förvarades i lokalen i väntan på att ställas ut vid en större konstutställning i staden. Nu krävs hennes arbetsgivare på i runda slängar 100.000 kronor för de kastade kakbitarna. Inga småsmulor direkt!
"Hon gjorde bara sitt jobb" säger hennes chef, som uppenbarligen inte är något kakmonster. Kostnaderna (gissningsvis inräknat kostnader för smör, sirap, socker och jäst) lär täckas av försäkringen, så allt verkar sluta lyckligt.
Personligen är jag tacksam över att ha fått en bra motivering nästa gång jag får besök och det visar sig att städningen slagit lite fel ut. Då är det ju bara att hävda att smulorna på golvet inte alls är skräp, utan delar av en konstnärlig installation.
Ämnen
arbetsliv
,
konst
,
mat och dryck
,
mänskligt
13 februari 2014
Tids nog - längre fram
(Egen bild)
![]() |
| "Släkten följa släktens gång" |
I detta nu är vi knappt 7,2 miljarder människor som är i livet, och vi är hittills 83,6 miljarder individer som delar erfarenheten av att någon gång ha levat som människa på denna jord. En del fick en livslåga som bara varade någon minut, andra har haft, eller kommer att få, ett långt liv. Vissa levde lyckliga, andra hade inte samma tur. Men alla har vi det gemensamt att vi fötts och att vi kommer att dö, utan det endaste undantag. 83,6 miljarder individuella dödsögonblick - visst svindlar det lite?
Barn sägs bli medvetna om sin egen dödlighet när de är cirka fem år gamla, och det stämmer med min egen erfarenhet. Jag minns att jag satt i mörkret i källartrappan medan min far lade in ved i pannan nere i pannrummet. Än idag, sextio år senare kan jag återkalla den stunden.
"Varför måste man dö?" Frågan var föredömligt rättfram. Min far gjorde inget uppehåll i vedklyvandet.
"Därför att man måste", svarade han. "Det är bara så."
"Men de kanske uppfinner hur man slipper dö innan jag hinner bli gammal?", fortsatte jag någonstans mellan förtvivlan och hopp.
"Ja, kanske det". Min far visste förstås det rätta svaret, men han valde att vara skonsam. Tids nog skulle jag förstå...
Nu har jag haft förmånen av att få ett liv som blivit längre än vad många andra av vår art fått, samtidigt som jag är medveten om att återstående tid är begränsad och kan vara kortare än jag anar. Jag grubblar faktiskt sällan över den saken, däremot så förvånas jag lite över att jag under min vuxna tid aldrig föreställt mig att jag som alla andra löpt risken att få lämna livet i förtid genom en olyckshändelse eller på grund av sjukdom. Döden fanns inte i min närhet under lång tid, jag var närmare femtio innan jag bevistade en begravning.
Varför skriver jag nu detta och riskerar att göra någon illa till mods? Jo, det är för att plötsligt gör sig döden påmind allt oftare. Inte för att människor jag har haft i min omgivning dör - det är ju en naturlig följd av att man själv varit med länge. Nej, det är för att det skrivs och talas om döden i media som aldrig förr. Visste man inte bättre kunde man tro att döden är en pinfärsk upptäckt! Den som haft intresse har kunnat följa hur en person bearbetat sin egen dödsångest genom att grotta ner sig i döden i åtta avsnitt på TV, och vi har kunnat läsa om kändisars eller halvkändisars sista kamp mot det oundvikliga. En utländsk fotbollstränare i relativt mogen ålder som aldrig varit uppmärksammad i vårt land under sitt yrkesverksamma liv på grund av någon yrkeskompetens blir plötsligt intressant genom sin situation som varande döende. Jag frågar mig varför? Det finns människor på närmare håll som just i detta nu drar sina sista tunga andetag innan lågan har brunnit ut. Vi är 7,2 miljarder människor som står mer eller mindre nära gravens kant - vad gör då denna fotbollstränare så unik? Är det för att han är på lagom långt borta för att vi skall tycka att det är spännande, eller är det för att hans snygga döttrar gör sig bra på bild där de sitter och berättar om sin egen smärta? För mig känns det lite grann som dödspornografi, en nekrofili light.
En annan variant av lånad sorg är den där tidningarna slår upp kända människors sorg över avlidna föräldrar. Även föräldrar som gått bort i hög ålder för kanske tio år sedan slinker med på sorgetåget, och jag kan inte hjälpa att jag får en känsla av att dessa människors död exploateras på ett tvivelaktigt sätt. Detta oavsett om det är kändisen själv som spelat ut sorgekortet eller om det är journalisten som hakat på sorgtrenden i media. Kanske är jag gammalmodig när jag tycker att sorg hör hemma i den privata sfären, inte på löpsedlar och kändissidor? Det påstås ibland att det hjälper andra människor i samma situation, men jag upplever det mest som en spekulation i empati. Ungefär så här känns det att snacket går:
Journalisten: "Jaha, vad skall vi skriva om idag - har du några hemligheter för oss?
Mellodeltagaren: "Nej, vad skulle det vara? Ni har ju skrivit om allt!"
J: "Ja, men någon släkting som har dött har du väl åtminstone?"
M: "Nej, min farmor dog för elva år sedan, men..."
J: "Jamen va bra! Stod ni varandra nära du och din farmor?"
M: "Nja, hon var gammal och senil de sista åren så det blev väl inte att vi talades vid så mycket..."
J: "OK, vi kör den här rubriken: Stjärnans svåra sorg efter chockbudet - Hon betydde allt för mig!"
Men kända personers tal om döden kan ibland få oväntade följder. Astrid Lindgren berättade att hon och hennes syster när de talades vid per telefon klarade av "dösnacket" och avfärdade mörkret genom mantrat "döden, döden, döden", sedan var den saken avklarad. Det paradoxala är att just det där uttrycket blivit bevingat (googla det gärna!) och genom att ständigt upprepas påminner det massor av människor just om det som Astrid och systern avsåg att snabbt bocka av för att sedan gå vidare till något mer levande ämne.
Jag har märkt att det finns bildade personer som tycker att det lättar att skriva om sin egen rädsla - Herbert Tingsten och Ingmar Bergman hade ju dödsskräcken som en del av sina varumärken. Men det är som om det är förbehållet en förfinad samhällsklass att kokettera med sin dödsångest, gärna på bra sändningstid på TV en söndagskväll. Inte sitter grabbarna på rörfirman och pratar om döden på fikarasten, om nu inte någon kompis nyss mulat! Men ett gäng akademiker kan nog tycka att det livar upp stämningen vid kaffebordet att påminna om den där avgrundsdjupa intigheten som förr eller senare är ett faktum. "Vi måste våga tala om döden!" klingar parollen från de "dösmarta".
För egen del tycker jag att det hela stod klart under de där minuterna i källartrappan. Någon uppfinnare hörde aldrig av sig till patentverket med mirakelkuren mot döden. Och jag är säker på att det just nu sitter någon annan femåring någonstans och ställer samma fråga, med samma bävan i rösten.
-
Inser plötsligt att med detta har även jag sällat mig till skaran som behandlat det trendigaste ämnet för dagen.
Ämnen
betraktelse
,
kropp och själ
,
livet
,
mysterier
,
mänskligt
10 februari 2014
Många komiker men få humorister
![]() | ||
| "We're filled with our own lightness, our own autobiography. We want to be understood. Our conversations become collective monologues, and we never really understand what's going on inside another human being." ~ Stephen R. Covey |
Det trista med dessa nutida komiker är att de tycks ha förväxlat humor och elakhet. Förr i tiden stod det människor på våra torg och marknader och krängde rökt korv eller knallestrumpor genom att vara "slängda i käften", och det känns som om det är deras efterträdare som nu tagit klivit in på krogscenen. Just så här års är det extra stor efterfrågan på denna yrkeskår. Det skall ju delas ut idrottspriser, guldbaggar, musikutmärkelser och skådespelarstatyetter, och då är det tydligen nödvändigt att ha några som även står och delar ut oförskämdheter till vinnarna så att de inte tror att de är något bara för att de vunnit pris. "Jante for dummies"...
Häromkvällen hade travsporten sin årliga galaföreställning, som till skillnad från många andra evenemang hade det försonande draget att den bara sändes över nätet. Och lika bra var väl det! Efteråt konstaterade travbloggaren Lennart Persson: "Läser också att en inhyrd komiker gjorde vad han kunde för att förstöra tillställningen. Det är heller ingen överraskning. Är det inte märkligt att arrangörer av galor så ofta prickar rätt i sin iver att hyra in komiker som nästan alltid misslyckas med att nå fram till publiken? Jag är övertygad om att galapublik och tv-tittare inte skulle protestera om det blev komikerförbud på sådana här fester." Den kommentaren skulle kunna skrivas om samtliga liknande galor de senaste veckorna...
Efter Guldbaggegalan och i samband med senaste "melloshowen" "rasade" svenska folket på välbekant kvällstidningsmanér för att det framförts rasistiska skämt i föreställningarna. Det "roliga" med dessa skämt var att det ena skämtet var producerat av en öppet homosexuell manusförfattare och att det andra levererades av en komiker (?) med invandrarbakgrund. Man tycker att just de borde ha lite hum om skillnaden mellan mobbning och humor, men när den ironiska generationens istäcke drog sig tillbaka en smula lämnade det efter sig en humorrelikt som bara sprider iskyla omkring sig på scenerna. En föraktspridande "ståuppkultur" som kräver en dyngrak drängstugestämning för att nå sin rätta publik har baxats upp på krogscenen. Skillnaden mellan hjärtligt skratt och asgarv har blivit en humorklassindikator.
Vem kunde väl tro att det skulle vara prins Carl Philip som skulle leverera de stilfullaste skämten de här galorna, först på idrottsgalan och därefter vid krönandet av "Årets kock" 2013? Men Carl Philip verkar ha uppfattat något som alla självbelåtna häcklare missat, nämligen de gamla sanningarna att "den finaste formen av humor är den som innehåller självironi, för den drabbar ingen annan än den som har den" och "all verklig humor börjar där man inte tar sig själv på allvar".
Som Sir David Frost uttryckte det: "helvetet är det ställe där tyskarna är poliser, svenskarna står för humorn, italienarna sköter försvaret, fransmännen bygger vägarna, belgarna står för musiken, spanjorerna lägger järnvägsnätet, turkarna lagar maten, grekerna sköter regeringen och alla talar holländska". Det var väl heller inte riktigt snällt, men nog så sant - åtminstone på en punkt...
6 februari 2014
Kärlek börjar med kast!
![]() | ||
| "Hjälm på, grabbar - tjejerna verkar stenheta!" |
Aphonor brukar uppmärksamma påtänkta partners genom svullna genitalier, doftutsöndringar, minspel eller med visslingar, men kapuchintjejerna i den här stammen kastar sten på drömkillen istället. Så vitt man vet är de ensamma om det uppförandet, och eftersom honorna är trogna sin grupp och det är de unga aphannarna som söker sig till andra stammar så är det tveksamma om det här modet kommer att spridas till andra sociala nätverk bland Kapucinaporna.
Vad som blir nästa innegrej bland pilska kapucintjejer är oklart. Grabbarna kanske skulle uppskatta att bli bjudna på en kopp cappuccino i all stillhet?
Ämnen
djur och natur
,
genusperspektivet
,
samhällsliv
3 februari 2014
Det gäller att ha is i - båten...
Ja just det, vissa vägrar helt enkelt att dra in årorna! Å andra sidan ligger dessa båtägare långt framme när isen väl har släppt.
22 januari 2014
Islek
![]() |
15 januari 2014
Den smutsiga sanningen
![]() | |
| Bearbetad bild från Wikipedia |
Under samlingsrubriken "galna klipp" visar Expressen ett inslag om en åttioårig iranier som bor i en jordkula och inte har badat på sextio år, han påstås vara "världens smutsigaste man". Mannen uppges livnära sig på ruttet kött och dricka vatten ur en skitig oljekanna. Klippet avslutas med den förnumstiga kommentaren "det där med att inte hinna duscha en morgon kanske inte är så farligt ändå?" Kanske det skulle vara nyttigt för Expressens reporter att byta plats med gamlingen några dagar och leta efter duschar i omgivningen?
Sådana här personer har vi fortfarande även i vårt välfärdssamhälle, men här kallas de "original". I storstaden Oslo bodde t.ex. den högt begåvade "Huleboeren på Blindern" mellan 1978 till 2006 i en jordhåla mitt i Oslo utan att tvätta sig. När han därefter tvingades in på ett sjukhem på grund av sviktande hälsa vägrade han fortfarande att hålla sig ren, vilket fick Oslo kommun att överväga rättslig prövning för att utröna om han han verkligen kunde välja att inte sköta sin hygien.
Mycket av det här påminner om de gamla skrönorna (?) om människor som levt lortaktigt i hela sitt liv men som när de blivit sjuka och tvättade på sjukhuset avlidit på grund av att kroppen berövats det immunförsvar den byggt upp under åratal i smutsen, historier typ "Där bodde två bröder, Oskar och Frans, två riktiga original. Det sägs att Frans blev sjuk och togs in på sjukhus. Där tvingades man bada honom. Efter det dog han."
Allt detta kommer för mig efter att jag av en slump snubblat in på en rapport från Medicinalstyrelsen anno 1904 om inspektioner från provinsialläkare i den dåtida privata sinnessjukvården i landet. (Det var alltså på den tiden "sinnessjukdom" var en diagnos och inte ett modeord.) De upprättade 368 rapporter om bristande vård och 23 fall av rent omänskligt vanvård. Innan vi tittar närmare på det så skall jag villigt erkänna att jag inte haft anledning till att fundera över mentalvården för ett sekel sedan. Liksom många andra har jag kanske levt med Rickard Berghs målning av skalden Fröding under sin sjukdomstid, sittande i sin sjuksäng på hospitalet och med blicken profetiskt riktad mot Det Outsägliga långt i fjärran. Gustaf Fröding var intagen på Ulleråkers hospital 1898 till 1905. Av nutida skildringar får vi veta att "Fröding var en av de privilegierade som åtnjöt speciellt fin omvårdnad, t ex maten inburen på rummet. Fröding tillbringade mesta tiden i sängen iklädd nattrock. Den store skalden läste, forskade, hörde röster och svarade förvirrat på tilltal. Han matvägrade och måste övervakas p g a sina självmordsförsök."
Men som sagt, Fröding hörde till de privilegierade. De 23 som upptäcktes i sanitärt elände var långt från en sådan tillvaro. Här är två av de upprättade rapporterna, och vi kan väl börja med en person som verkade haft en liknande tillvaro som några av de redan nämna groplevarna.
"Anders M.L. f.32; sinnessjuk sedan 20 år; bodde i en grop i marken, täckt med en ytterst bristfällig överbyggnad av omaka brädstumpar: ligger i sin grop så länge den hoptiggda provianten räcker; bädden utgörs av lumpor och halm, söndersmulad av långvarigt begagnade och besväras av ohyra i stor myckenhet."
Trots detta elände fanns det rapporter från ännu mer ohyggliga interiörer, men jag skall bespara oss från dessa här. Men en person som jag ändå vill lyfta fram som ett exempel på att det gick att hålla sig ren även under de vidrigaste förhållanden är "Hilda K.R.", född 1875. Om henne skriver läkaren: "Epilepsi sedan konfirmationsåren. Hösten 1902 de första tecknen på sinnessjukdom och våren 1903 våldsam, hotande både sig själv och andra med tillhygge. I stället för att fullfölja ansökan om asylvård, vartill läkarintyg då blev utfärdat, beslöt fadern sig för att hålla henne inspärrad, och hon har sedan dess haft sin bostad i en cell, vilken bildats genom en avbalkning uti ett ett rum bakom köket, 8x10 fot (en fot var c:a 3 dm); dörren till denna cell var tillspikad, och belysningen erhölls från ett fönster framför avbalkningen, i vilken det fanns en lucka nära detta; maten inlämnades genom denna lucka, medan nattkärl och sopor utlämnades direkt på gården genom en lucka i ytterväggen. Den sjuka, som vid läkarens besök var fullkomligt redig med ganska bitter klagade över inspärrningen, städade själv sin cell, som var minitiöst renlig, även var hon mycket arbetsam och särskilr road av virkning. Föräldrarna förklarade emellertid, att de ej vågade ha henne lös i huset, då man aldrig kunde förutse, när hennes våldsamhet kunde bryta ut." Man kan ju inte låta bli att tänka på hur denna "fullkomligt rediga person" genom vår tids medicin och läkarkunskap idag förmodligen kunnat leva fri ute i samhället som alla andra.
För att då knyta ihop det här inlägget vill jag hävda att välfärssamhällets reaktion över den 80-årige iraniern i sin grop säger minst lika mycket om oss själva som om honom.
Ämnen
betraktelse
,
historia
,
hälsa och friskvård
,
mänskligt
,
nyhetsflödet
,
personligheter
,
samhällsliv
9 januari 2014
Ord till låns: "Waldeinsamkeit"
Vissa låneord från andra språk kan kännas som en vitamininjektion, medan andra blir modeord som snabbt känns som söndertuggade tuggummin som kletar fast i språket. Länge har våra vanligaste låneord kommit från engelskan, men i takt med att vi reser allt mer kanske den engelskspråkiga dominansen bland låneorden blandas ut en aning. Ett färskt exempel på det är ett av fjolårets nyord, det japanska uttrycket hikikomori, som betecknar unga som isolerar sig i hemmet.
Jag skall inte vara sämre utan utser härmed ett eget låneord för januari 2014, nämligen waldeinsamkeit. Det är väl på sitt sätt också en beteckning för en alienation, men för mig har det en mer positiv innebörd eftersom jag älskar att ströva i ensamhet i skogen. Den sortens ensamhet innebär samtidigt en gemenskap med naturen, det vilda och i grunden med "alltet", och det är väl ingen tillfällighet att känslan ibland tangerar det religiösa. Vi har ju hört talas om eremiter som dragit sig undan i ensamhet och till skillnad från hikikimorianerna ändå inte upplever isolation.
Idag är det t.o.m. en affärsidé att hyra ut eremitkojor ute till skogs, medan andra söker sig inåt gemensamt med andra och söker ensamheten på retreatgårdar. Gemensamt för ensamhetsturismen är att den kostar pengar till skillnad från att ta en egen promenad i ett närbeläget strövområde, där enstaka möten med främlingar sällan känns särskilt betungande. Sådan är min waldeinsamkeit, men jag hittar inget bra svenskt ord för upplevelsen. Det är i varje fall inte "skogstokig", åtminstone inte i den form den brukar förekomma numera...
P.S. Det blev nog ett nyord "på köpet" här ovan. "Ensamhetsturism" gav ingen träff när jag sökte det på google, men nu finns det alltså! D.S.
Ämnen
betraktelse
,
skog och mark
,
språkligt
4 januari 2014
"Have you ever seen the rain?"
![]() |
| Regn: "It´s been coming for some time" |
Ämnen
betraktelse
,
hälsa
,
kropp och själ
,
livet
,
mänskligt
,
väder
1 januari 2014
God fortsättning!
![]() |
| Nätcollage. Bilder bl.a. från Wikipedia |
"Enligt en ny rapport från världsbanken där 144 länder jämfördes, lever 81 procent av befolkningen i Tchad i fattigdom, vilket innebär att de tjänar mindre än 13 kronor om dagen. Var tredje barn i landet är kroniskt undernärd.
– Vi har inte tillräckligt med mat, och då får inte barnen mat. Vi brukade ha boskap men alla djur har dött. Det är det som händer, djur dör och människor dör, säger Hawa Adoum."
Aftonbladet 140101
Ute på skolgården rörde de sig igår kväll i ljusskenet från raketerna. Medelålders, fulla män med cigaretter i mungipan. Skrålande tände de eld på sina fyrverkeripaket, det ena tyngre än det andra.
"Tre fyrverkeritårtor fick toppbetyg när ett gäng entusiaster samlades på Brudaremossen för att bedöma årets nyårsraketer för GP Konsument. "Wow", "nyårskänsla" och andra känsloyttringar kom så snart första kaskaderna lyst upp den gråtunga skyn.
Bland de billigare segrade fyrverkeritårtan Starline från Fyrverkerimästarna i ensamt majestät. Medan två av de dyrare fick dela på topplaceringen, Bird Nest från Hanssons Fyrverkerier och Kraftwerk från Fyrverkerimästarna. Dessa tre fick högsta möjliga betyg, fem fyrar.
- Jag är imponerad av de små tårtorna, man får mycket för pengarna, sa xxxxxx."(I största klassen vann Bird Nest, 87 skott, kaliber 40 mm, nettokrutvikt 982 g, rekpris 599 kronor, Betyg: "Strålande! Bäst variation visuellt och med ljudsmällar. Supervackra bollar. Grym final - mycket för pengarna!")
GP 131228
Som en jämförelse får man hos Röda korset för 584 kronor ett maketpaket till offer för inbördeskriget i Syrien innehållande bland annat ris, bönor, olja och salt tillräckligt för en familj på fem personer i en månad, plus två hygienpaket till Filippinerna innehållande bl.a. tvål, tandborstar, tandkräm, schampo, tvättmedel, toapapper och bindor där varje paket räcker till en familj i en månad.
"Ett intensivt fyrverkeriskjutande skrämde fem unghästar på Stefan Melanders gård Åby Tillinge strax utanför Enköping i natt. Efter nio timmar på rymmen kunde hästarna lyckligen fångas in oskadda.
- Det var ett väldans skjutande av fyrverkerier inåt Enköpingshållet innan tolvslaget. De här fem hästarna blev så skrämda att de rymde. I morse dök de upp på en gård bortåt Hummelsta och kunde där fångas in, berättar Stefan Melander.
Det handlade om fem hästar, som medan de var på rymmen under nyårsnatten, blev tvååringar. Melander var ute och letade efter dem hela natten."
Travronden 140101
"För djurägare kan nyårsafton bli en riktig plåga.
Runtom i landet larmas det om bortsprungna hundar - en av dem är Linda Andersson vars hund rymde i Svedala under kvällen efter att ha blivit skrämd av en smällare.
– Just nu är han rädd, säger hon.
För hundar och andra husdjur kan nyårsfirandet med smällare och raketer bli ett rent helvete.
Och under kvällen har det trillat in flera rapporter runtom i landet på bortsprungna hundar på grund av fyrverkerierna."
Expressen 140101
"På nyårsaftonens kväll, när skymningen lägger sig över Massakory, dör hon. Utan ett ljud. Men Adam Miboudou och femtioen andra barn på sjukhuset överlever natten. De vaknar idag till en ny dag – och ett nytt år."
Aftonbladet 140101
Idag ser skolgården ut som ett slagfält. Tomma trälådor, raketpinnar, pappflagor efter avskjutna smällare och krossat glas för skolvaktmästarna att ta hand om efter helgen.
Ämnen
betraktelse
,
samhällsliv
,
säsongsbetonat
,
årstidsbild
27 december 2013
Mitt i ordflödet
![]() |
| Klicka för större bild! |
Annars är det nog så att jag mera oroar mig för de ord som vi får ta farväl i SAOL, Svenska Akademins Ordlista. Visste ni att det pågår en formlig massaker på gamla hedervärda ord i vårt språk och att inte mindre än 7000 ord står i kö vid språkets ättetupa?
Ta gamla brukbara ord som apgaffel, avelsam, burschikos och ruckinrättning - vad var det för fel på dem?
Och kommer vi någonsin att över förlusten av twistmelodi, ungflicksskratt. ungherrskap, tårmildhet, vekhjärtenhet, velocipedlykta, utsocknesfolk, obygdssocken, dunderkarl och gamlafrun?
Så var det här med gamla fina yrkesbenämningar. Följande jobb hör till sådana som det numera inte är lönt att söka hos AF: expovärdinna, marketentare, nomadskolinspektör, vaudevilleförfattare, korsarkapten, månadskarl, ladufogde och lantpolis.
Men de nya orden skall inte känna sig för säkra på att de kommer att överleva särskilt länge! Ta ordet "Mobilblottare" t.ex. I februari 2002 var det Månadens Ord på Språkrådets hemsida och presenterades då på följande vis: "Mobilblottare är personer som talar högt i mobiltelefon om mycket privata saker utan att bry sig om att omgivningen hör vad de säger. Snarast verkar de njuta av det på ett sätt som påminner om personer som har en sjuklig drift att blotta sig offentligt. Sociologer kan avslöja att några till och med bara låtsas ha ett samtal för att exempelvis kunna få skryta om någon erotisk bragd. Motsvarande ord finns också i norskan (mobilblotter). Problemet torde dock vara spritt var helst en mobiltelefon finns - och mänsklig svaghet."
Nu visar det sig att detta utmärkta ord raderas i SAOL - högst kuriöst!
Ett annat ord som jag tycker blir svårt att avvara är paskillant, som är benämningen på en smädesskriftsförfattare. I dessa tider då vi har fler paskillanter är någonsin på nätet tvingas vi alltså skiljas från denna utmärkta benämning, Beklagligt!
Fotnot: Gick du bet på orden så är här deras betydelse enligt SAOB, Svenska Akademiens Ordbok.
APGAFFEL; sjöterm, "På skepp benämnes .. stormastens (gaffel) "ap-gaffel".
AVELSAM : "På desse senare 10 års tid (har) afvelsamheten här bestigit sig til något mera än 5. barn på hjonelaget. GADD Intr. i VetA 1761"
BURSCHIKOS: "om person o. sak (sätt, väsen o. d.): som är på studentmaner, otvungen o. lefnadsglad, uppsluppen, studentikos"
RUCKINRÄTTNING. "inrättning i fjäderur, medelst vilken storleken av orons svängningar o. därmed urets gång regleras."
12 december 2013
Ljusklara hägring
Man vet att det är Lucia när det hörs högljudd utrensning av pepparkaksgubbar och tomtar ut skolornas Luciatåg. Om nu rektorerna vill ikläda sig dörrvaktens roll och neka fel klädda besökare tillträde så...visst! Och vill de att killarna skall bära nattlinne istället för tomtedress så kanske det också skulle gå an (åtminstone om man själv inte är kille och går i den skolan eller är förälder där). Men när chefsideologen säger saker som att "vi bestämde att vi skulle ha ett traditionellt luciatåg. Ett vitt tåg, men bara tärnor, stjärngossar och en lucia. Det var inget konstigt med det", då blir man som iakttagare lite fundersam.
Det moderna Lussefirandet verkar för övrigt vara rena glädjeyran för förbudsivrarna och tillkrånglarna bland oss. På vissa håll får inte ungarna fotograferas, på andra håll måste föräldrarna betala entré för att få se sina barn i tåget. Uppfinningsrikedomen är imponerande när det gäller att komplicera högtidsfirandet i skolorna!
Luciatågandet i skolorna är faktiskt ingen ålderdomlig tradition, den kom någon gång under förra seklet sägs det. Jag googlade runt lite, och fann då hos Nordiska Muséet en bild från 1906 av en Luciatrupp. Och nog fanns det tomtar i det gänget! Eller "tomtor" kanske man skall säga, eftersom det är tjejer som är tomtar. Däremot lyser stjärngossarna med sin frånvaro på bilden. Så var det med den ursprungligheten...
För det kan väl inte vara så att man menar det riktigt ursprungliga Lussefirandet? Så här skildras det av en dam född 1847 i en uppteckning från Kila: "Mor gick upp först på lussemorgon och ställde i ordning mat. Vid tretiden steg samtliga upp för att äta och supa. Om morgonen fick även de mer försigkomna barnen en liten brännvinstår i glaset. När de hade ätit och supit bra, gick de och lade sig och sov långt fram på förmiddagen." Fast det där låter nog mer som de äldre elevernas egna Luciatåg nuförtiden...
Ämnen
genusperspektivet
,
nyhetsflödet
,
saga och tradition
,
tidsandan
,
traditioner
,
årstidsbild
Ut i skogen ska vi gå...
Efter en veckas slappande på grund av stormen Sven, gråväder och andra bra svepskäl fanns det inget kvar att skylla på idag för att få stanna inne i stugvärmen. Solen sken ju och det var sju plusgrader, vilket inte är så dumt när det bara återstår nio dagar till midvintersolståndet.
För att ändå bejaka lättjan tog jag bussen till Stensjön, och som vanligt hade jag min lilla kamera med mig i fickan. En eka som befinner sig i underläge mot en hiskelig rovek i ån har varit något av ett favoritfototema för mig hela hösten. Läget börjar se allt mer prekärt ut för ekan...
Apropå fallna ekar så ligger det en stor sådan inte så långt från den nödställda båten. Den här eken har legat ett tag och är alltså inget offer för orkanen Sven. Annars låg det faktiskt ett par fallna träd över dagens promenadstig som resultat av Svens framfart.
Ekens mäktiga grenverk får mig att associera till en kraftig kronhjort.
Inte kronhjortar men väl rådjur stötte jag på vid Stålloppet. Den lille råbocken skulle just simma över ån när jag kom, men avbröt och gick tillbaka till stranden, där geten posterade. Både geten och bocken såg runda och fina ut i hullet, de har säkert haft en behaglig höst och förvinter.
Lite längre fram på vägen såg jag resterna efter någon som haft mindre tur. De utspridda fjädrarna efter fiskmåsen får mig att gissa på att berguven eller duvhöken nyligen varit i farten. Bland levande fåglar jag såg idag fanns ormvråk, större hackspett och nötväcka, alla karaktärsfåglar i den här typen av landskap.
Sista anhalten på promenaden blev Södra Långvattnet, där sjöodjuret vilade sig i strandkanten.
Och joo, det blev buss hem också...
För att ändå bejaka lättjan tog jag bussen till Stensjön, och som vanligt hade jag min lilla kamera med mig i fickan. En eka som befinner sig i underläge mot en hiskelig rovek i ån har varit något av ett favoritfototema för mig hela hösten. Läget börjar se allt mer prekärt ut för ekan...
Apropå fallna ekar så ligger det en stor sådan inte så långt från den nödställda båten. Den här eken har legat ett tag och är alltså inget offer för orkanen Sven. Annars låg det faktiskt ett par fallna träd över dagens promenadstig som resultat av Svens framfart.
Ekens mäktiga grenverk får mig att associera till en kraftig kronhjort.
Inte kronhjortar men väl rådjur stötte jag på vid Stålloppet. Den lille råbocken skulle just simma över ån när jag kom, men avbröt och gick tillbaka till stranden, där geten posterade. Både geten och bocken såg runda och fina ut i hullet, de har säkert haft en behaglig höst och förvinter.
Lite längre fram på vägen såg jag resterna efter någon som haft mindre tur. De utspridda fjädrarna efter fiskmåsen får mig att gissa på att berguven eller duvhöken nyligen varit i farten. Bland levande fåglar jag såg idag fanns ormvråk, större hackspett och nötväcka, alla karaktärsfåglar i den här typen av landskap.
Sista anhalten på promenaden blev Södra Långvattnet, där sjöodjuret vilade sig i strandkanten.
Och joo, det blev buss hem också...
Ämnen
djur och natur
,
lokalfärg
,
skog och mark
,
årstidsbild
7 december 2013
När mod blir vision
"Tänkaren". Foto från Wikipedia (Holger Ellgaard).
Vi som under vårt yrkesliv suttit av ett antal utbildningar har blivit itutade vikten av att sätta mål och närmast till leda lärt oss att då tillämpa begreppet SMART ("Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt, Tidssatt", som det lyder i den svenska versionen). Mål är något mätbart, något som går att uppnå, något konkret som man arbetar med inom överskådlig tid. Att sätta mål är i mina ögon mer kravspecifikt än det luddiga begreppet "målsättning". Hur ofta hör vi inte någon i beslutande ställning rädda sig undan ansvar genom att tillgripa den verbala livbojen "det är vår målsättning" och därmed skjuta ett problem vidare ut i en diffus framtid?
Ovanför målet svävar visionen - "en vision är en idé om något man vill uppnå i framtiden som inte behöver uppfylla krav på realism, tidsbundenhet eller mätbarhet." I bästa fall landar visionen i målformuleringar, men alltför ofta fladdrar den iväg i samma riktning som den till intet förpliktigande målsättningen.
En visionär och en kreatör tänder ett förklarat skimmer i ögonen på beslutsfattarna. Här har vi grabben med guldbyxorna och tjejen med knutblus, de som låter fantasin flöda, befriade från all ekonomisk styrning och alla budgetramar! Budskapet är: "tala inte i mål vänner, tala i visioner!" Det bästa med visioner är att ingen i framtiden kan komma och påminna dig om att du inte uppfyllt målen, för det är ju bara att peka på att det inte var ett mål, det var bara en vision man hade. Då.
Inte undra på att denna förföringskonst letat sig ut från tankesmedjor och reklambyråer till de tidigare så krassa statliga och kommunala verksamheterna - plötsligt har det blivit svårt att skilja en kommunal förvaltning från en reklambyrå! Inte märkligt då att visionerna och formuleringarna kring dessa blir därefter, och att det uppstår rena modeorden kommuner emellan. Ett populärt begrepp för tillfället är ordet "mod". Kommuner som vill hänga med, de skall vara modiga. Ja, kanske inte idag, men om sisådär tio-femton år. Vem kan komma år 2022 och säga att "nu skall vi kontrollera hur modiga vi har blivit"? Och hur många av dem som fattade beslut 2013 om att vi skall vara modiga 2022 kommer att finnas kvar på sina befattningar och ta ansvar för att de lovade att deras efterträdare skulle bli modiga? Ändå är det senare precis vad man gör! Bara några exempel:
Mölndals stad har 2013 klubbat igenom en "vision 2022" där man bestämt hur staden skall utvecklas fram till det årtalet. Parollen lyder: "Mölndal är den hållbara staden där alla får chansen. Med mod och kreativitet förstärker vi Västsverige." Vilken reklambyrå som helst skulle vara stolt över att ha släppt en liknande blå dunst...
Åmåls kommunfullmäktige formulerade hösten 2012 i sin vision för 2020 att "modig (är) ett betydelsefullt ord i varumärket Åmåls personlighet." (Samtidigt hade man modet att på annan plats förklara att "en vision kan beskrivas som ett önskat framtida tillstånd. Den behöver inte vara mätbar, eller ens nåbar".)
Nykvarn uttryckte det så här i Vision Nykvarn 2025: "Vi tror att du värdesätter en kommun som satsar och är modig"
Flen sökte förra året "en modig pedagog till en modig kommun".
Kommundaldirektören i Eskilstuna förkunnar stolt i en blogg att "Jag känner mig stolt över att arbeta i en kommun som faktiskt har ordet mod som en del i sin framtidsvision".
År 2009-2010 genomförde Svenskt Näringsliv en konferens med svenska kommuner med titeln just "Modiga kommuner". I utvärderingen slås det fast att "kombinationen av långsiktighet och anpassningsförmåga blir ett framgångsrecept". Och just den där långsiktigheten och anpassningsförmågan är ju perfekta livlinor! Sätt målen...förlåt, förlägg visionerna långt fram i tiden och anpassa dem efter behov under resans gång. Enkelt och smart, om än inte "SMART". Kanske har det under visionformuleringarna i respektive kommun suttit ett antal kreatörer med fötterna på skrivbordet med blicken i taket och tickat kommunkronor för att formulera dessa visioner? Föga förvånande är att så många tycks ha kommit fram till samma resultat, för det är ju så att det enda budskap du finner uppe på berget är det du tar med dig dit.
Fotnot: definitionerna av "mål" och "vision" är hämtade från CISV:s hemsida.
Ämnen
betraktelse
,
makthavare
,
politik
,
samhälle
,
tidsandan
6 december 2013
Nyhetsdirigenterna
Det är så vackert med dessa människor som hyser obegränsad tilltro till sin omgivning! Sådana som ser en auktoritet i varje medarbetare och som tror att alla kollegor är tankeläsare och levande uppslagsböcker. Jag talar förstås om studioankarna i nyhetssändningarna på Radio och TV - maken till förtroendefulla människor får man leta efter! Vi har ju vant oss vid att under nyhetstid höra dem lämna över till kollegor eller experter (av olika dignitet) i något slags banal förtröstan, ungefär så här har:
"Vi har vår korrespondent i Moskva Frida-Lisa Rödstjärt med oss. Jaa, Frida-Lisa, Putin har just fått de här uppgifterna. Vad tänker han göra nu?"
(När Putin just sprättat upp morgonposten står korrespondenten redo strax utanför dörren och vet precis hur Putin tänker i det ögonblicket.)
"Viktor Knastorr i Kairo, vad tycker Kairoborna om det här?"
(Det finns 7,5 miljoner innevånare i Kairo. Givetvis har korren hunnit snacka med dem alla!)
"Belysningsminister Sven Lyktstolpe, du har skakat hand i fyra sekunder med Nelson Mandela. Hur var han som person?"
(Sagt till en person som när det begav sig inte hann uppfatta om han skakat hand med en världsledare eller någon som bara råkade passera.)
Fast frågan är om inte denna blinda tilltro till sina kollegors färdigheter bottnar i "överdriven självuppskattning eller fel uppfattning om individens plats i världsordningen", med andra ord hybris? (Definitionen lånad från nätet.) För i samma ögonblick som man överdriver kollegornas färdigheter uppgraderar man ju samtidigt sin egen betydelse. Som ett nyhetsankare uttryckte det 2009: "programledarna vaktar våra kollektiva världsbilder och vi har ett oerhört inflytande."
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)



















