Får man ta bilen med sig in i himlen?

Bildcollage från Wikipedia

Den relativt nya seden med friare symboler i dödsannonserna har spridit sig till Norge. En norrman som under sin levnad varit uppfylld av kärlek till fordon av märket Land Rover begåvades nyligen med Land Rovers symbol i sin dödsannons i stället för kors eller liknande. Mannens familj tänker gå vidare genom att pryda hans gravsten inte med en duva, utan med en modell av hans favoritbil.  

Tekniken bryter ständigt ny mark - kanske får S:t Per bereda sig på att öppna garageporten i stället för pärleporten för en del nykomlingar?

Ett tolerantare samhälle - fast kanske inte för alla?

Vi läser dagligen om vikten av att skapa ett tolerantare samhälle, och då tycker man ju att rätten till ett värdigare liv även borde omfatta våra äldre och handikappade. Dessa gruppers rätt att gå oantastade på gator och torg verkar dock inte alltid vara något som är värt att tala om i offentliga sammanhang. Här är tre enskilda brottsfall som inträffat de senaste dagarna, var och ett exempel på ett svek som förtigs, eftersom det inte ger några pluspoäng att tala om i de kretsar som har inflytande och makt över samhällsutvecklingen.

 Stockholmstjejen Jing var i torsdags kväll ute och shoppade i innerstan. Eftersom hon är blind hade som vanligt sin ledarhund med, och som sällskap hade hon även sin pojkvän Fredrik, som liksom Jing är synskadad.

Vid ett övergångsställe på Vasagatan kände Jing att någon eller några stötte emot henne, vilket hon tyckte var lite märkligt, eftersom hennes ledarhund normalt är duktig på att undvika att människor kommer i hennes väg.

Strax därefter upptäckte Jing att såväl hennes Iphone som plånboken med konto- och färdtjänstskort saknades. Jing bor i Solna men jobbar med kulturprojekt för ungdomar i centrum. På grund av stölden fick hon jobba hemifrån i väntan på att alla handlingar spärrats och förnyats.

I går fick Polisen i Helsingborg in en anmälan om att en 87-årig kvinna låg skadad i sin lägenhet efter ett överfall som ägde rum redan förra söndagen. Upprinnelsen till misshandeln var att ett gäng på fem killar i övre tonåren sparkade på en liten hund som stod bunden utanför en affär. Damen blev upprörd och sade till killarna, som svarade med att ge henne ett knytnävsslag i ansiktet så att hon föll till marken. När hon låg ner utsattes hon för en serie sparkar från fyra killar som pratade sinsemellan på ett språk hon inte förstod. Den femte killen som inte deltog i misshandeln sade några ord på danska.

Efter misshandeln lyckades kvinnan ta sig hem och blev liggande med blödningar i underlivet, och hennes belägenhet upptäcktes först under fredagen, då kvinnans anhöriga anade oråd och åkte hem till henne.

En 102-årig kvinna var i torsdags ute och handlade i Karlskrona. När hon tagit sig hem till bostaden tog två yngre kvinnor kontakt med den gamla och erbjöd sig att hjälpa henne att bära in varorna i lägenheten, där  kvinnorna bestal åldringen på 500 kronor. Turligt nog hade en övervakningskamera registrerat förövarna redan när de utsåg sitt offer i butiken, och därför sitter de båda, 21 respektive 16 år gamla, nu i förvar hos polisen. De kommer att begäras häktade, inte bara för den här stölden, de är även misstänkta för liknande brott i Malmö och Kristianstad.

Urban Fernquist är intressepolitisk chef på Synskadades riksförbund. Han säger att han tyckt sig märka hur  brottsligheten i form av rån tar sig allt primitivare former. "För ett antal år sedan fanns ändå någon slags hederskodex, att man inte gav sig på äldre och handikappade. Den spärren känns inte som den finns längre", säger han till Aftonbladet. Han tror att utvecklingen beror på att utanförskapet och utsattheten för många grupper i samhället har ökat.

"Då tappar man hela den sociala koden och det blir råare. Man ger sig på dem som är enklast att ge sig på: de svagaste."

Fråga Lund?

I radioprogrammet Tendens berättar prästen Helen i Staffanstorp att på hennes döttrars skola i universitetsstaden Lund kallas barnen till föräldrar utan akademisk utbildning för white trash, eller ”WT” som ungdomarna själva säger. Björklunds utbildningsideologi börjar ge effekt.

Bonnläpparna hångelsviker

                                 


Jag hör inte till dem som håller mig uppdaterad om vad som händer i alla grasserande dokusåpor, men en sak har jag märkt - de tycks skapa en mängd nya uttryck i svenska språket! Redan tidigt i  dokudramat "Bonde söker fru" dök ordet "hångelsvek" upp, och det finns även på aftonbladet.se idag (tillsammans med "hångelskörd"- även det låter som något nybildat).

Om ordet "hångelsvek" inte redan finns i SAOB så är det väl bara en tidsfråga innan det dyker upp där. Kanske kommer det att förklaras så här: "HÅNGELSVEK, om handlingen l. förhållandet att svika förväntning(ar) om närgången (o. handgriplig) kurtis gm att ådagalägga falskhet l. trolöshet o. d.; ofta mer l. mindre liktydigt med dels: falskhet l. trolöshet, dels: bedrägeri l. svikligt förfarande, som en obeskrivlig förnimmelse av tidens djupa svek, där den stormar fram genom nya liv och med kall likgiltighet lämnar de förbrukade i sticket."

Ett hav av sopor i stormens spår

"Hos atlantiderna." (Egen bild.)

"En dag ska också dagens växande och larmande kustmetropoler glida under vattnet. Centra från vilka den tekniska människan sträcker sitt herravälde ut över havet skall höra havet till - sjunka som hamnkvarteren i Sidon och Tyfos, utplånas som de sandborgar barn bygger på en strand. Havet gav, och havet tar. Vårt blir atlantidernas öde:

Över oss sorlar

över oss gungar

folk av en främmande stam."

Nej, Rolf Edbergs rader ur "Droppar av vatten droppar av år" från 1984 skall inte tas för en profetisk spådom om New Yorks snara undergång. Däremot blir boken bara mer och mer aktuell för varje år som går. Naturkatastroferna har slagit hårt mot redan ansträngda oceaner de senaste åren; tsunamin i Indiska Oceanen 2004, orkanen Katrina som drabbade sydstaterna 2005, oljekatastrofen i mexikanska gulfen 2010, översvämningarna i Queensland 2010-11 och nu stormen Sandys härjningar vid den nordamerikanska västkusten är inte bara ofantliga katastrofer för stunden. När vattnet drar sig tillbaka för det med sig en mängd föroreningar ut i världshaven; byggnadsbråte, berg av plast, orenad mänsklig avföring, miljögifter från fabriker och åkrar, olja och bensin från läckande tankar och kontaminerat spillvatten från kärnkraftsreaktorer - allt finns i den häxbrygd som sköljer ut till havs.

Efter FN-toppmötet i Rio om hållbar utveckling i somras fanns i slutdokumentet bl.a. formuleringen "nedskräpningen av haven ska åtgärdas före 2025". Jag önskar av hela mitt hjärta att så vore möjligt...

My mind is my laboratory

Jag brukar lyssna på vetenskapsnyheterna på morgonen med visst intresse, men det är ju inte riktigt som när man ser Leila fixa ihop Pots de crème au chocolat på TV och man tänker att det där skall jag också göra. Vetenskaparna håller ju att meka med möss eller skicka strålar på måfå i någon underjordisk tub hit och dit utan att riktigt veta vad de söker (det får de visst veta först när de hittat det). Ett citat som exempel i sammanhanget: "Forskare med sinne för pedagogik säger att Higgs-partikeln förklarar varför det inte bara är att andas på bilen för att få den att röra sig." De är väl lite grann som Roy och Roger, fast med vita rockar. "Dä årnar sej vettu!"
  
 Men så hörde jag om en laboration som verkade mer i min smak; det är forskare på universitetet (eller var det någon pub?) i Bristol som kommit fram till att kurviga glas gör oss fullare än raka. Vem kan väl motstå att testa det i hemmamiljö? Inte jag i alla fall! Eftersom vädret var det rätta satte jag mig på balkongen med två identiska blandningar av drinken Thunderstroke, och det enda som skiljde dem åt var just glaset. 

Jag började med glaset i figur A, det raka. Innehållet smakade läskande där jag satt i solväggen, men jag kan inte säga att jag märkte någon effekt direkt, hade jag inte blandat själv hade jag nog trott att det var någon form av placebo. Jag avverkade alltså glas A ganska snabbt, och gick därefter över till glas B, se bild ovan. Redan vid första provsmakningen kände jag att det började snurra till, och effekten var varaktig och ökande (förmodligen inte helt olikt en åktur i acceleratorn i Cern).  

Experimentet övertygade mig om att teorin om de svängda glasens betydelse för ökad alkoholpåverkan är riktig. Tyvärr är dock resultatet något osäkert, eftersom jag inte kan tyda de anteckningar jag gjorde i laborationens slutskede.

Fotnot: rubriken lånad av kollegan Einstein.    

Går det så går det...

Wikipediabild

I veckan satt jag och försökte frilägga mitt skrivbord från allehanda papper när min blick föll på ett oöppnat kuvert som jag anade inte borde ha varit oöppnat. Mycket riktigt, när jag sprätte upp det visade det sig vara en räkning från min elleverantör, och den skulle ha varit betald för två veckor sedan. Började direkt få skräckvisioner om påminnelser med atmosfäriska belopp i straffavgift och kanske avstängd elektricitet. Jag tog i alla fall mod till mig och skickade ett mail till elbolaget, och fick direkt svar att det inte var några problem - betala nu så glömmer vi inkassoföretag, påminnelseavgifter och andra obehagligheter. Givetvis fick de sina pengar på studs, och när påminnelsen kom några dagar senare var skulden redan reglerad och klar. När jag inom den närmaste månaden skall skriva nytt elavtal blir det självklart förlängning!

Tänkte på det här när jag några timmar senare läste om fransyskan Solenne San Jose, som inte har en lika förstående leverantör. Hon fick nämligen en mobiltelefonräkning på 17 biljoner euro (vilket i svenska pengar lär vara i runda slängar 106 tusen biljoner kronor). Hennes telefonbolag Bouygues Télécom lät vid kontakt meddela att registreringen skedde automatiskt, och att det därför inte kunde ha skett något fel. Däremot kunde man i sin godhet tänka sig att dela upp betalningen i omgångar. Men eftersom Solenne var ihärdig i sina protester så kollade telefonbolaget slutligen räkningen, och fann att det rätta beloppet skulle vara 117 euro. Lite synd för deras resultat för 2012 kan man tycka, men har de tur kanske de hittar någon annan som är villig att börja avbetala på en liknande saftig faktura utan att knota...

The Art of Disappearing

   

Art Garfunkel som skulle ha uppträtt i Göteborg och Malmö i helgen uteblev av okänd anledning, och en efterlysning med bild kablades ut över världen. Det är dock osäkert om bilden verkligen föreställde Art - det finns de som hävdar att det i själva verket var en bild på Karl-Bertil Jonsson.

Nu har det framkommit uppgifter om att att Art lämnade Göteborg med tåg i går 15.42. Vittnena säger att sångaren "vid flera tillfällen ska ha varit framme vid kartan där man kan följa de stationer där tåget stannar". Jag säger bara "Homeward Bound"! Eller hur?

.

 ”I'm sittin' in the railway station, 

got a ticket for my destination, 

on a tour of one-night stands, 

my suitcase and guitar in hand, 

and every stop is neatly planned,

 for a poet and a one-man band”.

Art Garfunkel uppträdde i Globen i torsdags, och enligt de som hörde honom där så kom göteborgarna och skåningarna undan med blotta förskräckelsen, recensionerna sägs ha varit ljumma. Skåningarna fick f.ö. inte vilket inhopp som helst som tröst - självaste Måns Zelmerlöw lär ha svingat sig upp på scenen och rev av "Änglahund" av Kvennaböskarn. Visserligen inte Central Park 1981, men ändock något!

Ja ja, man kan skoja om det, men det är ju i grund och botten en sorglig händelse. Hoppas att Art repar sig, så att han kan uppträda i Morristown, NJ på fredag som planerat. Han och orkestern har i alla fall redan tagit plats på flyget - homeward bound...

P.S. Musiken här ovan är bara på tillfälligt gästspel hos Tjavvel. Den håller ju till på Lyssnerian annars!

Khvinnor av idagh

-

Jag stod och bläddrade förstrött bland gratulationskorten nära disken i bokhandeln, så jag kunde inte undgå att höra vad som utspelade sig när en yngre dam närmade sig kassan på höga klackar och med kalvaktig spretig gång.
 "Jag undrar om ni har "Femtio nyanser av grått" inne?", frågade hon kvinnan bakom disken.
Expediten skakade på huvudet och log beklagande.
"Nej, den är tyvärr slut", förklarade hon. "Men om jag får ert namn så kan jag kanske lägga undan ett exemplar när vi får in den igen".
"Ja, det vore hemskt vänligt!", sade kunden. "Jag heter Lena Knaslund-Tabaravarovitj", tillade hon.
Oj!", utbrast expediten, "hur stavar ni det?"
"Menar ni Tabaravarovitj?", undrade kunden. "Det är Te-a-be..."
Längre hann hon inte innan hon avbröts av expediten.
"Nej, förnamnet -stavas det som det låter?", frågade butikskvinnan  med lätt oro i rösten.
Kunden log överslätande.
"Nej, det skall vara med två "h", förklarade hon tålmodigt. Ett efter "l:et" och ett på slutet - Lhenah".
Kvinnan bakom disken öppnade munnen på vid gavel.
"Det menar ni inte", skrek hon när hon återigen fått luft i lungorna. "Guuud så häftigt!"
Så lutade hon sig över disken som i förtroende, men hennes röst hördes i hela butiken.
"Själv heter jag Vera". Hon nickade förnumstigt. "Vera med tre h".
"Oootroligt!", stönade bokköparen, samtidigt som hon gick mot dörren med mannekängstyltande gång.
Expediteten vände intresset mot mig.
"Tjejsnack", förklarade hon glatt. "Visst är vi kvinnor spännande! Tre "h" - det kunde ni väl aldrig ha anat?" 

De vilda djuren närmar sig

För oss som skummar igenom nätavisorna är det ingen nytt med vissa parallella händelser inom någon nyhetskategori tycks uppstå oberoende av varandra "bara just så där", och min spaning idag gäller människa och djur. Bland annat verkar det ha inträffat ovanligt många konfrontationer med mellan rovdjur och människa på kort tid, med för människorna tragisk utgång. Drar mig rent spontant till minnes vargöverfallet i Kolmården, fallet med den tigerdödade ynglingen på Köpenhamns Zoo, djurvårdaren som dödades av en tiger på ett zoo i Köln för några dagar sedan, och likaså för några dagar sedan blev en vandrare dödad av en grizzlybjörn i Denali nationalpark i Alaska.

Som en liten tröst har vi dock under den senaste veckan även sett bevis på djur som har en mer förtroendefull och rent av lekfull inställning till människan. På en camping i Lidingö dök en räv upp för att vara deltagare i bollekande, Emil som spelade golf i Åmål fick plötsligt sällskap av en grävling på greenen, och i Australien simmade en koala ut till ett gäng paddlare och fick skjuts till en koloni med artfränder. Som om detta inte kunde vara nog gav sig igår några förrymda elefanter i Östergötland på en vägskylt med texten Jägarvallen...

Och där någonstans mitt emellan lek och allvar har vi då dessa engelsmän med sina my(s)tiska vilda kattdjur! I vintras ryktades det om en panter i Woodchester (vilken senare devalverades till en trolig räv), och nu i dagarna har man spanat efter ett påstått lejon i Essex. Även den efterforskningen har varit resultatlös - det pratas om att det rört sig om en ovanligt stor tam- eller vildkatt. Fast en och annan essexbo kanske ändå böjer sig ner och kollar misstänksamt under sängen innan bedtime i kväll. Man vet ju aldrig...

Gosedjur eller politisk infiltratör?

"P.g.a trafiken kunde jag inte hjälpa den gula nallen som låg på en avsats på Klarastrandsleden mot Solna. Kanske var det någons bästa vän?", skrev någon i dag på middagen i ett twitter som jag av en tillfällighet kom att läsa.

I tisdags morse när jag var på väg till jobbet gjorde jag en liknande reflektion, när jag såg en lealös nalle hänga på ett staket längs min väg. Det är något med borttappade kramdjur som triggar igång något hos många av oss; inte bara omtanke om barnet som tappat sin vän, utan vi lider även med tygdjuret som kommit på avvägar. Kanske är det vetskapen om alla känslor som impregnerat leksaken och alla hemligheter som viskats i förtroende i nallens tygöron som gör den så levande för oss?

Tittar du förresten närmare på någon sopbil som korsar din väg så är chansen ganska stor att du kommer att se ett eller flera kramdjur hänga på bilen, för sopåkarna verkar inte kunna förmå sig att skicka en vän i nöd på tippen.

En annan yrkeskår som inte tvekar att ingripa och förena åtskilda vänner är polisen. Vid midsommartid kom Tyra,1, och hennes nalle ifrån varandra. Det fick Södermalmspolisen att utfärda en efterlysning av kramdjuret på sin facebooksida, vilket genast utlöste reaktioner i landet - en del ansåg att det var en gest av medmänsklighet, medan andra tyckte att polisen minsann borde syssla med annat. Men inte i bara i vårt land blev det stor uppmärksamhet; stora tidningar utomlands skrev om fallet, och människor som sätter pris på allt uppskattade den PR som den svenska polisen fick till miljontals kronor. Men det viktigaste av allt var förstås att efterlysningen resulterade i att Tyras kompis kom till rätta!

Inte ens storpolitiken går fri från nalleinterventioner, vilket kanske inte är så konstigt, då teddybjörnen ju är uppkallad efter den amerikanske presidenten Theodor "Teddy" Roosevelt! Nu senast var det en svensk PR-byrå som släppte ner flera hundra fallskärmsförsedda nallebjörnar med ett politiskt budskap över Vitryssland, vilket orsakat en diplomatisk kris mellan Vitryssland och Sverige.

Så vem vet, kanske den gula nallen på Klarastrandsleden i sin tur jobbar för Lukasjenko? Dags att mobilisera björnskinnsmössorna, försvarsministern!

Om vår korta sommar drömde jag

 
Så blev det då en släng av något som liknar semesterväder i slutet av de fem veckornas ledighet, precis när det är dags att göra sig redo för att gå tillbaka till jobbet. Jag utnyttjade en av de sista dagarna i frihet genom att ta bussen en bit ut mot stadens utkanter i torsdags, och fick en härlig långpromenad hem. Det kändes att det börjat bli sensommar, fåglarna hade tystnat och det vilade en stilla ro över tillvaron.

Några tornseglare förvånade med att ha dröjt sig kvar, men några lyckade häckningar lär det inte ha blivit i år. Nu försvinner de från oss igen, för att inte återvända förrän i början av juni nästa år. Hoppas innerligt att de får en bättre sommar då!

Satt en stund i kvällskylan på balkongen igår kväll för att försöka se några "stjärnfall" när meteorsvärmen Perseiderna var tänkt att rita streck på kvällshimlen, men det hade jag inte mycket för. Fast det blev en stunds skönt kvällslugn ändå!

När jag återvänder till jobbet i morgon så gör jag det efter att under semestern ha slitit med frågan om det är dags att lämna arbetslivet till årsskiftet. Jag tror att jag har kommit fram till ett svar nu.  

Järtecken

Egen bild

I fjärran ylar vildhundarna, på stadskullen samlas svartalferna, vid horisonten hopas åskmolnen och ute i Kattegatt mullrar det i havsbotten. Ja, ungefär så i alla fall - det är ju så här det brukar kännas när man går in i sista semesterveckan...

Slölyssnade på P1 morgon en stund på morgonkulan. Där framträdde en stressforskare, som talade förstående till oss som står i begrepp att snart infinna oss på vår arbetsplats igen. Han påpekade vikten av att inte kasta sig över arbetet, utan först gäller det att fundera lite, typ peta sig i näsan och försöka komma ihåg sina lösenord. Därefter skall man planera, vilket väl i huvudsak innebär att ta ställning till var man skall äta lunch och vad man skall äta. Slutligen gäller det att prioritera, vilket kan vara att strunta i alla mail som hopat sig, låta bli att ladda mobilen och lägga internkuverten från inkorgen i en skrivbordslåda för eventuellt senare bruk. Nej, riktigt så var det nog inte han sa...

Jag har kollat på SR:s hemsida, och det är så här han vill att återfasningen skall ske: " Går man in och tänker sig att man ska vara mycket effektiv från första stund på jobbet, så kan man ibland bli besviken. Det är bättre att fasa sig in successivt. Och ju äldre man blir desto längre tid brukar det ta.
För de som har möjlighet är det också bra att ägna första dagarna till planering – att sätta upp mål och  prioritera.
– Det man inte ska göra är att bara slänga sig in i arbetet utan att fundera först. Konkret skulle det kanske handla om att i stället för att både rensa mejl och prestera något som man behöver prestera, kanske ägnar sig åt att bara rensa mejlen. Så att man väljer ut ett par tre uppgifter som man ska åstadkomma."

Jo, jo, så där kanske man har på kontoret om man är stressforskare, men jag kan lova att tillvaron för de mesta av oss "på golvet" är inte lika beviljad! Det blir nog till att hugga i där man var innan semestern, och samtidigt greppa det som lagts på hög sedan dess...

En "Sanna", som idag återvänt till sitt jobb inom försäkringsbranschen efter fem veckors semester, kommer också till tals i inslaget. Hon verkar också vara i den lyckliga situationen att hon kan ta en slow start, men jag gillar i alla fall hennes målsättning - att hålla sig flytande i väntan på nästa ledighet! Så här säger hon: " Ja, det är väl viktigt att man första veckan inte bokar in för mycket, vare sig på jobbet eller privat, så att man får den här lugna starten och samlar ihop sig så att man orkar fram tills nästa ledighet."

Fast ännu är det ingen riktig panik - det är ju en vecka kvar på semestern, så än behöver man inte rulla ihop hängmattan!

De dansade en vecka

Sedan en vecka tillbaka brinner OS-elden i London, men för många av oss startar nog inte OS förrän nu, när friidrotten tar sin början. Sverige har ju haft några framgångar, och jag gläds med de aktiva som lyckats pricka in formen i rätt ögonblick. Män ändå; trots att såväl fälttävlan, lerduveskytte och triathlon säkert är bra TV-sporter känner jag mig inte särskilt "storsvensk" för svenska medaljer. Jag tycker inte att jag har någon anledning att följa sådana grenar som jag annars är ointresserad av, men jag förstår att de finns de som tycker att det är nu man har chansen att bekanta sig med "nya" sporter.

Något som varit signifikant för den här olympiaden är hur de blågula bollspelarna i handboll och fotboll har misslyckats. Det är lite underligt, för just i lagidrotterna brukar svenska deltagare annars ha förmågan att växa med motståndet. Den berömda lagandan känns som bortblåst, alla tjusiga målgester till trots. Därför känns det lite märkligt när kolumnisten Jennifer Wegerup skriver i Aftonbladet att "Jag skulle älska att se en dam­spelare som springer ifrån alla lagkamraterna för att jubla så länge som möjligt själv framför tv-kamerorna." Det är ju just dit vi är på väg! Zlatan är en världsstjärna på många sätt, men han har åtminstone inte tidigare fått sina lagkamrater att växa - det har varit "allt ljus på mig!". Vårt landslag har inte förmått  förbättra sin position i världsrankingen med denna megastjärna i laget (där han givetvis ändå hör hemma), och den berömda lagandan är inte längre bättre i det svenska laget än i andra.

Jag tror därför inte alls det är rätt väg att gå med mer egocentrisk inställning hos spelarna. De svenska fotbollstjejerna övade in en målgest utan Dennerbys vetskap. "Vi får en väldig boost av den", förklarade lagkaptenen efter att man fått visa upp sin dominogest under första matchen mot dåligt motstånd. Nu när det visar sig att den där "boosten" inte blev så långvarig hör man inte av några självförebråelser från spelarna. Nej, Dennerby skall bort och Sundhage in  (varför inte tillsammans med en koreograf?) Sedan är man bäst i världen - till dess allvaret kommer ikapp danstruppen...

En liten uppdatering: svenska killarna har verkligen växt med uppgiften och visat fantastisk lagmoral! De kämpade till sista svettdroppen mot fransmännen, men hade inte riktigt marginalerna på sin sida.

Törnrosaslottet i Bäsksele

En person med insyn i bebyggelsen i våra trakter berättade för en tid sedan om en man som bott i rätt knappa omständigheter i ett hus i stadens utkanter. För en del år sedan vann mannen en stor summa pengar på Lotto, och då lär han ha knackat på hos grannarna och sagt att "nu slänger jag nyckeln och drar - mors!" Sedan dess skall huset ha stått obebott. Nu finns det ju flera bottnar i den historien - blev han t.ex. utsatt för ett brott, kanske är det bara en skröna? Egentligen spelar det ingen roll, för det är själva tanken på tidskapseln, huset, som lämnats i oförändrat skick som lockar. En ännu äldre tidskapsel har stått i Bäsksele i Västerbotten i form av ett hus som två äldre systrar lämnade i orört skick för fyrtio år sedan. Nu har huset övertagits av ett par där frun i huset turligt nog är släktforskare och har vett att ta tillvara husets historia. Den nya ägaren Ann-Kristin berättar för Västerbottensnytt att många har tyckt att många av inventarierna borde lämnas till något museum, men hon tycker att sakerna är där de hör hemma, och jag tror nog att hon därmed handlar så som de gamla ägarna önskat. Det som inte riktigt framgår av inslaget i lokalnyheterna är hur huset klarat sig så bra under dessa år. Inga fuktskador på tapeter, ingen skadegörelse eller andra synliga skador gör att man anar att någon tittat till huset under årens lopp. 

(P.S.Känner du för lite mer läsning med lokalfärg kan jag tipsa om att lagret är nyuppdaterat med en liten berättelse om vad som kan hända i en korvkö. Finns att läsa här!)

 

 

                                                                                                    

Min säng är min borg

Sedan igår står en ny säng på plats i sovrummet, och för mig är det om inte en himlasäng så dock en himla säng! Den gamla bädden blev mer eller mindre en fakirbräda på slutet, det stack upp fjädrar här och där, och det kändes som att sova på en popcornmaskin (kan jag tänka mig; jag har aldrig sovit på en popcornmaskin. Ännu...)


När jag köpte sängen råkade jag ut för en försäljare som jag då tyckte var lite för skicklig för min budget - hon fick mig att investera i en säng som var dyrare än jag tänkt mig, men så här i efterhand är jag bara tacksam för det, jag skulle ligga högt i den firmans "nöjd-kund-index" idag!

 Napoleon skrev på sin tid "Sängen har blivit min lyxplats. Jag skulle inte byta den mot någon tron i världen". Nu hade han förvisso en något lyxigare bädd än min, men jag känner ändå ungefär vad han menar. Tänk bara att stiga upp på morgonen utan att vara ledbruten - vilken lyx!

Misantropins dag

Nej, San Gerolamo var ingen misantrop vad jag vet,

men Caravaggios målning passade bra här.

(Från Wikipedia.)

Idag ,och kanske inte bara idag, känner jag för att odla mina misantropiska drag. Kanske är det så att ett flertal negativa nyheter hopat sig just denna dag, eller också har jag i min svartsyn sökt upp dem. Men här är de då, några av skälen till min temporärt (?) förlorade tillit till mänskligheten:

Alla vi som någon gång uppsöker en kvällstidnings hemsida på nätet är vana att varje gång något dramatiskt inträffat mötas av de hetsande tillropen "Är du på plats?" eller "Har du bilder"? Igår var ett sådant tillfälle när ett antal läsarbilder slogs upp på nyhetsplats i Expressen och Aftonbladet i samband med en tragisk drunkningsolycka utanför Göteborg. Hur personer på plats reagerade över denna hyeneliknande nyhetsjakt berättade ett vittne i GP: "Det var förfärligt att se alla människor som plockade fram sina mobiler för att filma. Respektlöst", tyckte hon.Vad kan man annat än instämma?

Nästa skäl till nedslagenhet blir läsningen som berättar om den 29-åriga kvinna som lurade av sin 83-åriga granne 1,6 miljoner genom att falskeligen uppge att hon drabbats av bröstcancer, att hennes make och barn avlidit samt att hon saknade pengar till hyran.

För att fortsätta eländesvandringen läser vi om det polska par som skulle resa på utlandssemester med sin tvååriga dotter. När det uppdagades vid incheckningen att dotterns biljett var ogiltig lämnade paret helt sonika sitt gråtande barn i flygplatsbyggnaden, där hon slutligen plockades upp av sin farmor, medan paret själva redan satt i planet mot semesterdestinationen. 

En annan rubrik för dagen handlar om en man som körde omkring flera mil med sin hund släpande efter i dragkroken flera mil, innan han till sist kastade den då döda hunden längs vägkanten. "Bilen som användes för att släpa ihjäl hunden sågs tidigare under dagen krocka med en annan i Växjö och körde på en person i Kosta", kan vi läsa.

Som om allt detta inte skulle vara nog kan vi idag ta del av nyheten om hur långfingrade tjuvar inte drar sig för att stjäla metaller från gravar i Borås och andra orter. "Ansgars kyrkogård är helt rensad. Det finns inget kvar", berättar kyrkogårdsavdelningschefen Lars Öhrn. Bl.a.  har tjugo meter staket av koppar stulits, och nu rekommenderar kyrogårdsansvariga att man inte använder stöldbegärliga metaller vid utsmyckning av sina anhörigas sista vilorum. Inte ens de små duvorna får längre vara i fred...

Kanske förstår du en gammal misantrop något bättre nu?

Bruca högre, lilla stad!

 Till och med en av statyerna (infälld) utanför Konstmuséet kliade sig i huvudet inför synen av den ödsliga Avenuen

Så är man då mitt i vad som bör vara livets sista ordinarie semester utan att riktigt begripa hur det gått till. Eftersom det ur flera aspekter väntar en betydligt längre sammanhängande ledighet snart så har jag inte ställt så stora krav på semestersysselsättning - praktiskt med tanke på vädret!

En liten tripp till Värmland har dock hunnits med, i övrigt har det varit mycket promenerande (jag törs inte använda ordet "motionerande"). Eftersom vädret plötsligt blivit riktigt somrigt förlade jag dagens strosande till Avenuen med omnejd. Det visade sig att vi inte var så många som hade den planeringen, för centrala Göteborg låg om inte öde så i alla fall ovanligt obefolkat. Detta då samtidigt som tidningslöpsedlarna meddelade att Jesus komm...förlåt, Bruce snart landar i Göteborg. Någon Springsteenfeber rådde det alls inte, jag såg endast två turister som jag tyckte var typiska Ullevister.

Och, turisterna på uteserveringarna till trots; dagens fräckaste val av utsiktsplats stod den fiskmås för, som lättjefullt skvalpade kring i fontänvattnet i Poseidons uppsträckta skål, samtidigt som den kunde njuta av härlig utsikt från Götaplatsen ända ner mot älven. Snacka om bra placerad bubbelpool!

Låt stå!

Gick förbi stadens klottervägg idag. Oftast innehåller den mest tråkiga tags och liknande, men ibland finns det skapelser på väggen som man önskar kunde få bli kvar där. Som denna bild, som jag tror skapats av "Linus" och "Viktor". Tack för den - jag är övertygad om att fler än jag gillar er skapelse!

  

Ord för dagen: "samfund"

Ordet `samfund´ i daglig svenska är väl av tradition främst förknippat med religiösa rörelser, trossamfund. Det används också av lätt pompösa organisationer, typ Sällskapet De Nio", eller "Samfundet S:t Erik".  Men främst förekommer det i begreppet `världssamfundet´, = "det internationella samfundet, politisk sammanfattande benämning på FN och dess medlemsstater, liksom andra internationella institutioner med kompetens att fatta beslut med verkan för de internationella relationerna", som NE skriver.

"Världssamfundet" är något av en klassmarkör (i likhet med ordet "incitament" t.ex.), alltså inget ord som vi på golvet svänger oss med, utan mer reserverat för de finare kretsarna av forskare, mediafolk och andra språksnobbar. Nu verkar det sprida sig, i dagens morgoneko hörde jag ordet  i två nya sammanhang, ett var "forskarsamfundet".  Känns som läge för att hålla koll på vilken grupp som anammar ordet härnäst!

I norskan och danskan används ordet ´samfund´ mer i dagligt tal som en beteckning på samhället i stort. "Den danske ordbok" skriver följande om ordets ursprung: " oldnordisk samfundr 'sammenkomst' sidste led er gammeldansk fund 'møde, sammenkomst', egentlig 'det at finde sammen'". 


Enligt Googles Ngram Viewer hade ordet `samfund´ sin senaste topp i mitten av nittonhundraåttiotalet, därefter har det dalat i popularitet, men om min spaning håller så kommer vi snart att höra det oftare igen.