Sett, hört, läst

Självet.

Mycket musik blir det ju, men jag har hört att man skall vara lite personlig på bloggen också, så jag får väl göra ett försök! Några självbekännelser har jag dock inte att komma med för dagen, bortsett från vållandet av gråsparvens död häromdagen då. Nej, jag gör helt enkelt så att jag plankar frågorna från en återkommande spalt i Aftonbladet och svarar själv.

Första jag läser på morgonen: brukar skumma av tre-fyra stora svenska dagstidningarnas hemsidor för att se om det hänt något. Inga papperstidningar.

Lyssnar jag på i bilen: saknar bil, men lyssnar till vardags på radionyheterna på P1 innan jag går till jobbet.

Bloggar och twittrar jag följer: följer inga bloggar regelbundet, men tittar främst in på släkt och vänners sidor för att kolla att de mår bra. Twittrar är inget för mig.

Här surfar när jag borde jobba: brukar kunna bli någon snabbtitt på atg.se medan jag pustar ut.

Skämmigt måste: vet inte om det är så "skämmigt", men så här års kollar jag blixtar.se ibland. Även om sidan ibland förefaller väl ungdomligt nördig så får man ändå en bra väderuppdatering på alla oväderslänkar.

Mediapersoner jag gillar: André Pops, Daniel Sjölin på Babel och Ann-Marie Rauer i Sverige gillar jag alla starkt för deras lyhördhet. De är alla fullt i klass med Skavland! Henrik Kruusval på Landet Runt är nog en sådan som man endera avskyr eller gillar - jag hör till den senare gruppen! Att samtliga jobbar på SvT är nog ingen tillfällighet...

Missar jag aldrig på TV: missar det mesta, men ett program jag försöker kolla är tidsresenärerna på TV9. Det är ett gäng arkeologer som jobbar med förutsättningen att på tre dagar hinna åstadkomma ett resultat i sina utgrävningar. Lättsam brittisk tilltalston, utan att man gör avkall på professionalismen. Tyvärr repriseras programmen lite för ofta på TV9 i stället för att man sänder färska avsnitt. Ser också gärna på "Vem tror du att du är" på SvT, både de utländska och de svenska upplagorna. Känner igen upptäckarglädjen från den tid då jag själv tyckte att det var roligt att släktforska. Följer också "Mästarnas mästare" och "Stjärnorna på slottet" på SvT samt "Så mycket bättre" på TV4, och så ser jag fram emot nästa säsong av "Downtown Abbey" på SvT.

Här får jag mina nyheter: läser främst de stora svenska tidningarnas hemsidor, plus ett och annat nedslag utomlands, t.ex. hos Hufvudstadsbladet (inte minst för deras vårdade språk - inget "galet" där inte!) En "hemlig" passion är att kolla in mindre ortstidningars hemsidor, det ger mig en hemmakänsla på orter som jag sällan eller aldrig besöker. "Släkt och vänner" på Ulricehamns Tidning är bra på att skildra "vardagens människor"!

Försöker skärpa mig med att följa nyhetssändningarna på TV, men det går bara "så där".

Veckans mediehöjdpunkt: lördagarnas "Vinnare" på TV4 sport, mitt substitut för gamla Tipsextra. Känner hatkärlek till programmet, beroende på hur det går med spelet... ;-)

Sista jag gör innan jag somnar: lyssnar på "kvällsekot" klockan 22.00 på radion. Får mig att känna som om cirkeln är sluten.

Bara en grå liten fågel...

Gråsparv (dock ej den förolyckade!).
Foto Milvus (Wikipedia).

"And the great earth, with neither grief nor malice,
Receives the tiny burden of her death."
(~Death of the Bird av Alec Derwent Hope)

Förra sommaren började en liten gråsparvshona nästla sig in i lägenheten genom minsta fönsterspringa eller via balkongdörren. Hon verkade ha full tillit till oss människor, och det hände att jag delade en sockerkaksbit med henne som hon snabbt snodde med sig till sina ungar. Nu i sommar dök hon upp igen, och jag hörde med grannar att jag inte var den ende som hon våldgästade. Eftersom vissa av de närboende inte tyckte om hennes besök så har jag haft fönster och dörrar stängda på dagen för att inte vara den som uppmuntrar henne att göra ovälkomna besök, varken hos mig eller någon annan.

Så idag när jag skulle hämta något på balkongen gick dörren inte igen när jag stängde den bakom mig. När jag kollade vad det berodde på såg jag ett knyte på tröskeln. Det var gråsparvshonan, som låg där med bruten nacke! Endera hade hon försökt smita in efter mig, alternativt att dörren blåst igen på henne strax innan. Det kändes sorgligt, speciellt med tanke på att hon nog har en kull ungar i boet. Förhoppningsvis är de så stora att de klarar sig själva med hanens hjälp. Och mitt i allt elände var det bäst att hon dog direkt på fläcken - det hade inte varit roligt att inleda sommarledigheten med att tvingas avliva en fågel...

Konsten att överleva arbetsmarknadens ättestupa

Raka spåret mot ättestupan? (Egen bildbearb).

"Vid 33 är man passé,
vid 35 så kan man hälsa hem.
Vid 40 jämnt är man ett skämt
och högre upp så åker man väl på en propp."
(HasseåTage)

Jag skall inte påstå att jag följer svensk arbetsmarknadspolitik särskilt väl; några år i maskineriet ger mig övermättnadskänslor vid blotta tanken på hur det (inte) fungerar. Jag skall därför hålla mig undan allmänt tyckande om Fas 3 och liknande äventyr. Däremot vänder jag mig lite mot en predikotext som flitigt sprids inte minst av arbessökande själva, nämligen myten om vid vilken ålder vi blir svårplacerade på arbetsmarknaden på grund av åldersskäl. För inte så länge sedan drogs repet över spåren vid fyllda 55, men nu hörs det påståenden om att man börjar bli för gammal för att få jobb vid 35.

För runt fem år sedan nu var jag utsatt för arbetsmarknadsutbildning under ledning av några empatiska men ganska rådvilla jobbcoacher. Av någon anledning ansågs jag ligga långt framme i min produktion av jobbsökningar, så jag fick ofta frigång på stan under lektionstid, och jag har väl aldrig hunnit med så många museibesök och biblioteksbesök som jag gjorde under den perioden! Något jobb fick varken jag eller (vad jag vet) någon annan av mina olycksbröder och -systrar i klassen genom denna utbildning. Däremot fick jag i den ett ord på vägen som förde mig vidare, nämligen att man idag, oavsett ålder, inte kommer någon vart på arbetsmarknaden utan kontakter. När jag tog vara på den tanken dröjde det inte länge innan jag av en ren slump träffade en f.d. arbetskamrat som såg mig som en resurs och gav mig ett jobb som jag behärskade. Två år senare var jag kvar hos samma arbetsgivare, om än i en annan roll (och är det än idag).

Det slumpade sig då, efter två år, att jag satt med vid ett möte som hade till syfte att vi inom mitt arbetsområde var uttagna att bli "fältassistenter" åt några arbetssökande som skulle beredas sysselsättning över sommaren då deras utbildning låg nere. Någon frågade vår kontaktperson om åldersfördelningen på våra tillfälliga kollegor, och hon svarade att det var personer i alla åldrar. Hon tillade att det ibland hände att man kunde bereda fortsatt jobb för en del av dessa som var under arbetspolitiska åtgärder, och att man t.o.m. lyckats anställa en 56-åring. Då kunde jag, kanske med viss triumf i rösten, berätta att jag själv med liknande förutsättningar blev anställd av dem som 59-åring, och fortfarande kvar i tjänst (jag var 61 fyllda då). Vår kontaktperson tittade på mig med häpen blick, uppenbarligen kom det som en överraskning att man kunde komma in på annat sätt än "medlidandevägen". Och jag tror att det är någonstans där som skon klämmer! Om vi lite till mans försöker att "tänka utanför lådan" och undvika att till varje pris blint följa "formulär 1A" så kanske vi ser möjligheterna istället för problemen? Jag skall själv inte slå mig för bröstet för sättet jag råkade hitta mitt jobb mer än på en punkt, nämligen att jag faktiskt tycker att "den som lyder råd är vis". Dessutom är jag glad över att jag inte lät mig slå mig till ro med svepskälet att jag var förbrukad på arbetsmarknaden.

Anna och Kalle, en dokusoppa

Another place, another town

Det är kvavt i kväll, så det har inte blivit något gjort - skönt att ha något att skylla på i alla fall! Men det är i sådana här stunder som Det Oväntade brukar kunna hälsa på! Som nyss, då jag gluttade i nätboken "Swedish - An Essential Grammar", utgiven 1997. På sidan 20 i boken fann jag ett antal exempel på "sentence stress" i olika former, som jag inte är kapabel att gå in på här.
Däremot upptäckte jag en dold, lätt absurd berättelse i exemplen, och jag anar att inte bara meningarna utan även Anna, Kalle och berättaren kan vara något stressade - nog låter det som ren och skär diskbänksrealism! Så här är då deras livs story, befriad från upplysningarna om det rör sig om "contrast objects", "formal subjects" eller rent av "auxiliery verbs".

Anna har köpt ett hus.
Huset ligger vackert.
Det kostade mycket pengar.
Hon hade inte råd.

Hon äter middag.
Kalle möter
Anna.
Han möter henne. Han gör det.
Honom har jag inte sett på länge.

Jag tycker inte om honom,
men jag gillar henne.

Eva äter och dricker.
Eva dricker kaffe. Hon dricker
inte té.
Hon blev polis. Han är sjuk.
Det ligger en bok på bordet.
Hon ska dricka. Jag måste gå nu.

Veckans val: Megaptera novaeangliae

http://songlinesofthewhales.org/


Som du eventuelle besökare kanske har märkt så har jag återupptagit min lilla presentation av musik för mig, kanske för dig, under titeln "Veckans val", och den här gången gör rubriken verkligen skäl för namnet, eftersom det är knölvalen som står för musiken. Det är en mäktig upplevelse att lyssna på knölvalens sång, den urkraft man upplever när man hör inspelningar av den vill jag närmast jämföra med andaktskänslan inför tranrop över en enslig myr.

Nu visar dock nya undersökningar att knölvalen alls inte är någon konservativ traditionsförmedlare när det gäller sina sånger; någonstans längs Australiens östkust finns uppenbarligen vad som kan vara valarnas BjörnåBenny eller Lennon/McCartney. I det valbestånd som håller till där uppstår ständigt nya variationer av parningsropen, som det ju egentligen är fråga om. När årets tema presenteras sprider sig sedan denna version genom haven i östlig riktning, och inom loppet av två år har sången vandrat från Australien till Franska Polynesien, via sex angränsande populationer.

Knölvaltjurens sång består av upprepade sekvenser av lågfrekvent ljud mellan 20 och 5000 khz. Sekvenserna kan varieras och bestå av olika teman. Sångens räckvidd beror på vilken frekvens den ligger på, och på havsvattnets temperatur. I regel kan sången höras över tre mil, men det finns uppgifter om att den vid gynnsamma förhållanden kan spridas över tjugo mil.

På SvT:s Vetenskapssida kan man läsa att när sångerna sprids, endera genom migration mellan flockarna eller via tjuvlyssnande, så innehåller de ofta visst material från föregående år som kompletterats med något nytt.

"Ungefär som när man tar en gammal Beatleslåt och fogar ihop den med något från U2. Men ibland struntade de helt i den gamla låten och började sjunga på en splitterny sång", säger forskaren Ellen Garland enligt SvT Vetenskap. Låter lite grann som Melodifestivalen, fast mera värdigt...

"Töntrahär!"

Där sker det farliga tågöverfallet ibland, vackra kvällar när månen är gul." (Beppe Wolgers)

Understundom händer det att jag råkar ut för minnesrekyler från barndomen. När jag nyligen tog del av en skildring av livet i gruvorna förr och nu och kom till en beskrivning av den s.k. skjutarens arbetsuppgifter hajade jag till när jag läste om hur han innan sprängning brukade gå runt i gruvgångarna och ropa "tänt var det här" (eller "eld i berget"). Plötsligt förflyttades jag bortåt sextio år tillbaka i tiden, till barndomslandet.

Stigen upp mot Lillskogen hade förvandlats till en viktig järnvägsförbindelse som jag, Kapten Miki, och mina tappra vapendragare Windy och Salasso skulle försvara till varje pris. I Brända Dalen (som låg i höjd med Olssons rabarberland) råkade vi ut för ett länge fruktat anfall från bröderna Nilsson. De kallade sig vid sina rätta namn efter att ha förkastat ett namnförslag om att vara bröderna Stilton. Bengt hade hotat med att gå hem, vilket hade avgjort namnstriden till deras fördel. Nu var de på jakt efter guldet som fanns i tågets postkupé.

En hård eldstrid utbröt, och ingen vet hur det hade slutat om inte Salasso hade tryckt ner mig mot golvet och kastat en dynamitladdning mot bovarna. Just när han gjort det insåg jag att Kapten Miki aldrig skulle låta ens de värsta skurkar bli sprängda i bitar, så jag skrek "töntrahär!" Bröderna Nilsson kastade sig i skydd av tant Elnas vittvätt som hängde på tork, och undkom därmed ännu en gång.

Salasso satte sig ilsket upp från skyddsställningen och blängde på mig. "Du är ju inte klok!", skrek han. "Här kunde vi ha gjort dem till pölsa, och så förstör du alltihop!" Jag försvarade mig lamt med att jag inte gillade pölsa, men det bet inte. "Skall det vara så här så kan jag lika gärna leka med Hedvig!" (Hedvig var Salassos lillasyster som han aldrig dragit jämnt med, så det var en riktig nedsabling som han bjöd på...) "Skall du följa med Windy?", frågade han. "Jag bjuder på saft!" Det avgjorde saken, och just som jag såg hur de två desertörerna cyklade rakt över gräsmattan i riktning mot horisonten träffades jag av en kula mellan ögonen från en av bröderna Nilsson. "Typiskt!", tänkte jag bittert. "Hade jag inte spelat hjälte hade jag också kunnat få ett glas saft."

"Töntrahär!" var trots det tillfälliga bakslaget ett mycket gångbart uttryck i våra strider, och det var först ungefär när Windy tog studenten som det slog mig att uttrycket betyder "tänt var det här!"Vid den tiden hade dock alla krig upphört och Brända Dalen blivit parkeringsplats.

P.S. "Vilda Västern" var ett litet seriehäfte utgivet av Centerförlaget. Första numret utkom 1952, fast Kapten Miki var faktiskt skapad i Italien något år tidigare. Kanske ett förebud om de spaghettiwesternfilmer som blev riktigt populära några decennier senare?

Knappt så att man kan bärga sig...

Läste om det möjliga fyndet av ett tyskt krigsflygplan från andra världskriget i Lasjön i närheten av Sala. Förmodar att det kan bli aktuellt med bärgning av vrakresterna, och då kom jag att tänka på ovanstående metod. Den verkar effektiv, om än något brutal...

Den verkliga "taxibullen"...

Patent D153,851 och D154,742.

Google Patents är en sökmotor från Google som vi nöjessurfare kanske inte besöker så ofta. G.P. ger faktiskt tillgång till över 7 miljoner patent och patentansökningar hos United States Patent and Trademark Office. Det lär dessutom finnas långt gångna samarbetsplaner mellan Google och det europeiska patentverket EPO som innebär tillgång till ytterligare 70 miljoner registrerade patent på webben.

En uppfinnare som kanske inte blev så förstådd varken av sin framtid eller av framtiden var Lynn Brodton. Han, för det är trots förnamnet en "han", producerade diverse möjliga och kanske ännu fler omöjliga patent, som inte verkar ha kommit längre än till ritbordet. Bl.a. skapade Brodton diverse futuristiskt skapade taxibilar. År 1947 lämnade han t.ex. in patent på två olika skapelser på en och samma dag, och man blir faktiskt lite imponerad av den aerodynamiska finishen, samtidigt som man blir man något förskräckt över tanken på hur kostsam en plåt- eller glasskada skulle ha blivit på ett sådant här fordon, liksom byte av en krossad lykta. Vidare ser väl bagageutrymmet ut att vara lite svårjobbat?

En detalj däremot där Brodton tycks ha varit förutseende är att föraren placerats avskiljd från passagerarna, en detalj som vi ju känner igen i en något annorlunda form från Londons taxibilar. En undersökning från SCB för något år sedan visade att under ett år hade 2 300 av Sveriges cirka 23 400 taxiförare drabbats av av våld i någon form, och mer än 4 600 utsattes för hot. En lösning enligt Brodtons modell skulle kanske ha ändrat den statistiken?

Läskigt!

Inte Fredriks hiss... (Från Wikimedia)

Fredrik och hans familj bor i ett gammalt fint hus. När hus blir gamla kan de behöva lagas. I Fredriks hus har hissen krånglat ibland. Det har hänt att Fredrik fastnat i den. Det tycker Fredrik är läskigt. En del vuxna säger att de förstått att hissen inte alltid har gått ända upp hos Fredrik. Då går Fredrik i taket.

Kanske är den min västsvenska regiontillhörighet som gör att jag har svårt att se seriöst på bruket av ordet "läskig"? Att barn använder sig av ordet hör ju till, som när någon vuxen frågar "vad tyckte du om filmen?" och får svaret "läskig". Men nog har det väl blivit vanligare att även vuxna använder ordet, och där har jag en känsla av att det är mer frekvent brukat i östra delarna av Svealand än i övriga landet. Som idag, då självaste statsministern på en presskonferens om familjens tillfälliga utflyttning ur Sagerska huset bl.a. anförde att " Värst kanske har varit att vi ofta fastnat i hissen. Det kan ju vara läskigt men det har också lett till att vi varit försenade till viktiga flygtransporter till USA."

I likhet med statsministern använder sig en stor majoritet ordbrukare av "läskigt" för att beskriva något olustigt eller rent av skräckfyllt. "Stora ordlistan" på nätet lämnar t.ex. följande synonymer till "läskig": " hemsk, kuslig, otäck, ruskig, ryslig, skräckinjagande, skrämmande". Från början var detta drygt hundra år gamla slangord dock ett förstärkningsord med positiva förtecken. Så här skriver svenska Akademiens Ordbok:
"LÄSKIG , adj.

[utvecklat ur läska, v. 6]

(i slangartat spr.) prima, "flott", "jäsig"; ofta ss. förstärkande adv. Skaffa dig en fin och läskig kvinna, som du kan lita på. ULLMAN FlickÄra 187 (1909). (Skolynglingen hördes) försäkra en kamrat att .. (teaterpjäsen) varit "läskigt bra". SvD(A) 1929, nr 311, s. 12. HELLSTRÖM Malmros 186 (1931)." Om begreppsglidningen av ordets betydelse må man tycka vad man vill, själv tycker jag kanske att det är en aning "läskigt" när landets statsminister tillgriper barnspråk för att beskriva ett problem.

Tappad energi

Bilder från Wikimedia Commons.

..."några mindre dramatiska vårtecken bör rimligtvis ha dykt upp. Kanske nån tussilago, kanske några blyga ölburkar sticker upp sina buckliga små huvuden ur dikesrenarna eller möjligen kan de dekorativt svarta hundbajspåsarna ha tinat fram ur drivan." - Nicke Sjödin.

Även om vädret på andra sidan persiennridån nu på morgonen är grått som en vadmalsskjorta så lurar det ingen - våren är här! Kom att tänka på det där med "vad som göms i snö kommer upp i tö" häromdagen när jag såg några buckliga burkar i en plantering. Om man lite filosofiskt skall se de slängda ölburkarna som vårtecken så är det väl "vår" året om numera...

Numera har förresten de urdruckna öl- och colaförpackningarna vid vägkanten fått sällskap av energidrycksburkar. När man ser de slängda tomburkarna som innehållit energidrycker slås man av tanken att det är synd att den där drycken inte ger de energitankande ungdomarna tillräckligt med ork för att bära med sig tomburken hem, eller åtminstone till närmaste skräpkorg...

P.S. Ett annat sätt att ta tillvara på gamla tomburkar än att panta dem har Sandy Sanderson på Nya Zealand kommit på: han bygger nämligen modellbilar av de gamla burkarna. Se här! På liknande sätt skapar Odette och hennes familj på Madagaskar små modellbilar av tomburkar, något som de förvandlat till ett levebröd.

Tillkännagivande: "Ja, det är jag!"

"Solsidan fångar vår tid på ett helt unikt sätt, och det är tydligt att svenska folket tagit serien till sitt hjärta. Det är helt makalöst underbart!"
Programdirektör Åsa Sjöberg, TV4, i ett pressmeddelande.

"Jag tror svenska folket visat sin kärlek till Solsidan, de vill inte missa en minut."
Åsa Sjöberg igen, nu i Dagens Media.

Om ni läser någonstans att det bland svenska folket finns en person som aldrig sett ett enda avsnitt av "Solsidan" så skall ni veta att det är jag. Bara så att det inte kommer som en chock, menar jag...

Proportioner?

I kväll har vi varit lite irriterade i Sverige, åtminstone om man med "vi" talar om den del av befolkningen som är idrottsintresserade. Det har var faktiskt de fyra första rubrikerna jag såg på Sportbladet i kväll:

EM-brons för besviken Lindberg "Så jävla irriterande"
”Är en åt helvete dålig bedömning” Johan Davidsson rasande efter matchstraffet på Falk
”Jag tycker att det är åt helvete” Bremberg frågande till petning
Vadsmo: "Riktigt jävla förbannad"

Trycker man sig fram till första sidan på Aftonbladet står det om den i dubbel bemärkelse skakande jordbävningen i Japan, och den efterföljande tsunamin som drar fram med förödande kraft mot Stilla Havets stränder.

Ibland är det lättare än annars att stämma in i invektivet "sportfånar"...

Spring Time!

Redan för två månader sedan investerade jag i ett medlemskort i vår motionsförening. För det facila priset av 100:- om året får man därigenom tillgång till ett riktigt välutrustat gym. Ändå dröjde det ända till idag innan jag lite motvilligt letade mig dit, och lite förvånade ögonkast från andra tränande (plus ett rått men hjärtligt skratt från samma häcklande skara) ökade väl inte träningsviljan direkt. Men det dröjde inte länge innan jag testat både löpband, stavgångsmaskinen och en träningscykel, för att avsluta med ännu ett pass på löpbandet. Och gissa vad: det kändes otroligt skönt att jogga ett trekilometerspass i lugnt tempo och lätt lutning! Är jag fast nu?

Bäst i övrigt just nu: Downtown Abbey på SvT. En toppenserie, och så läckert filmad!
Sämst just nu: kvällstidningarnas Northuggande.

Tala är silver, tiga är guld!

Dags för en liten tidningskrönika med tonvikt på märkliga uttalanden, och mottot blir "hellre tiga och låta folk tro att man är en idiot, än att tala och undanröja varje tvivel". Först till kvarn är en talesman för polisen i Värmland. Vi har ju alla hört talas om den kvinnliga präst som försvann utanför Årjäng för några veckor sedan. Bilen med den döda kvinnan i återfanns den här veckan stående på en skogsväg i det som tidigare angavs som sökområde. På en reporters berättigade fråga om hur en bil kan stå mitt på en väg utan att upptäckas svarade polisspråkröret: "Ni stockholmare kör på stora vägar, här har vi mindre vägar, och ännu mindre vägar. Det kanske är svårt att förstå för folk som inte varit på landet". Man kan ju tänka sig vilket snack om "arrogans" det hade blivit om en reporter från låt oss säga Värmlands Folkblad hade ringt till Polisens presstalesman i Stockholm om något brott och han/hon hade svarat att "ni på landet kör på byvägar - vi har stora gator, mindre gator och smågator. Det är svårt att beskriva för någon som inte varit i stan." Den där talesmannen borde få patrullera småvägar det närmaste halvåret för att samla tankarna, tycker jag...

Och så var då Gudrun Schyman, som lämnar sin post som ordförande för Feministiskt Initiativ. Hon kommenterar det med att "det är svårt för någon att växa i skuggan av mig", ett uttalande värdigt någon av Angela Merkels kaliber möjligen. Men leder man ett parti som fick 0,4% i senaste riksdagsvalet så har man kanske inte en så stor skugga som man själv tror?

Vad såg du på förra året?

Förra året blev det nog mindre TV-tittande än någonsin för min del. Detta säger jag inte i något anfall av kultursnobberi, det är väl bara så att för oss i min generation så blir man endera övermätt på TV eller burkslav, något där emellan existerar inte. Inbillar jag mig...

Dock tänkrt jag trots det göra en liten anspråkslös lista på mina favoritprogram det gångna året, så håll till godo! (Observera att de inte är rankade inbördes.)

Mästarnas mästare har på ett lekfullt och trivsamt sätt lirkat fram egenskaper hos elitidrottare som visar varför just de blivit framgångsrika. Fjolårsfyndet var förstås Louise Karlsson, i år är Ingemar Stenmark kanske den mest spektakulära deltagaren på förhand, men ofta dyker det upp någon oväntad profil som blir favorit. Varför inte Robert Prytz t.ex?

Vem tror du att du är (och dess utländska förlagor) engagerar inte bara släktforskningsintresserade, vem minns t.ex. inte Christer Sjögrens tårar över en ännu saknad mormor? Risken är att nytända genealoger tror att det står en Ted Roswall till förfogande på alla landsarkiv. Tjänstvillig personal finns det förvisso, men det mesta jobbet får man vackert göra själv!

Skavlan - så nära en nordisk Michael Parkinson man kan komma!

Babel har jag inte sett så mycket på, men det har givit mig en ny och positiv syn på Bob Hansson, och dessutom har man i Daniel Sjölin en programledare som inte står Skavlan långt efter i konsten att småprata trivsamt med sina gäster.

Sverige! Apropå trivsamma programledare hör även Ann-Marie Rauer definitivt till den kategorin. Hoppas fler upptäcker det när programmet flyttas från söndagar till lördag nu i januari. Listan på besökare ur vår artistlist är imponerande!

Landet Runt har efter flytten till Göteborg fått en programledare i Henrik Kruusval som kanske inte går hem hos alla programmets vänner, men själv tycker jag att hans kluriga framtoning har givit LR en nytändning.

Stjärnorna på Slottet har förvisso inte de mest lyskraftiga stjärnorna i den nuvarande upplagan, men programidén är rätt kul.

TV4 har ju ett liknande koncept i Så mycket bättre, och de hade ju lyckats bra med sin premiäromgång. Som för så många andra var Plura den stora behållningen för min del.

Sommarpratarna stiftade jag bekantskap med i år, och missade inte ett avsnitt. En påläst redaktion hade gjort ett bra förarbete med att plocka ihop intressanta gästlistor och spännande ämnen.

Hur mycket "pottery" finns det egentligen i den engelska myllan? Mycket mer hoppas jag, för Tidsresnärerna på TV9 får åtminstone jag aldrig nog av! Historia och lättsam småtorr engelsk humor i skön förening!

Vinterstudion är ett perfekt program att titta in hos på helgförmiddagarna så här års. André Pops är suverän i ledarfåtöljen, och sitter Magda i soffan så inte mig emot...

Jaha, nu har jag säkert glömt en hel del annat (Antikrundan och Svinarps starke man t.ex., och Simpsons förstås!), men det får räcka så här. Om någon har tips på vad man skall se i år är det bara att höra av sig!

Nu lyfter vi på hatten för Per

(Bild ur filmen "Sult")

I fjolårets sista skälvande timmar nåddes vi av den sorgliga nyheten att Per Oscarsson och hans hustru med stor sannolikhet har omkommit när boningshuset på deras lantgård utanför Skara brann ner till grunden natten mot nyårsafton. Sina 84 år och sjukdom till trots var Per Oscarsson fortfarande aktiv, även om han i en intervju i Aftonbladet för ganska precis ett år sedan sa apropå sin publik att "tänker de på Per Oscarsson i dag, så är det väl att han ska dö snart". Givetvis var det inte så, men tyvärr fick han ändå delvis rätt.

Vi är många som kommer att minnas Per Oscarsson med tacksamhet, och det känns trist när en stor tidning som SvD har rubriken "folkkär nakenkuppare" i sin minnesteckning. Per Oscarsson verkade generad när hans insats i Hylands Hörna kom på tal, och jag tycker nog att det finns annat att fokusera på. För min del minns jag med särskilt välbehag hans roll som polischefen i Strömstad i sommardeckarna därifrån, och som låtsasmorfar i "Kan Du vissla Johanna", filmen som numera är lika mycket "måste" som Karl Bertil på julafton (kan ses på SvT Play t.o.m. den 23 januari).
Jag såg Per Oscarsson "civil" i Göteborg några gånger, men fick aldrig se honom framträda. En före detta arbetskamrat var däremot statist i en film där Per Oscarsson hade en stor roll, och han berättade att när man skulle fika eller äta så kom den firade skådespelaren alltid och slog sig ner hos statisterna och småpratade och förvissade sig om att de hade det bra. Just den där vänligheten och anspråkslösheten är det många som vittnar om idag. En hedersman är borta, men hans rollgestaltningar lever länge än.

Istället för snigelpostkort

(Källa för bilden)

Tänkte sluta året lite högtravande (även utöver bilden), så här kommer därför dikten "Nyår" av Dan Andersson.

"Du nyår som susar med vingar av glänsande snö,
som blandar med glittrande solljus den bittraste vind
och tänder mer flammande rosor på jungfrulig kind
och kramar än hårdare bröstet på den som skall dö -
jag hälsar dig nyår med glänsande vingar av snö!

O giv att all världen till slut måtte bliva som då
när Herren ej ännu befallt någon gräns mellan vatten och land,
när ännu ej djurögat stirrat mot rymdernas blå
och ännu en svagling ej rivits av tass eller hand,
och kärleken ännu ej kommit att locka och slå -
O giv att all världen till slut måtte bliva som då!"

Som en service till alla internationella besökare har jag använt sajten WorldLingo för att översätta dikten till engelska, och då blir resultatet detta:

"You New Years that murmur with wings of brilliant snow,
that intermixes with glistening sunlights the most bitter distorted
and teeth more flaming roses on jungfrulig cheek
and embraces even the harder breast on it that will die -
I hälsar you New Years with brilliant wings of snow!

O deal that all world to ends måtte bliva that then
when the gentleman not still commanded some boundary average waters and country,
when still not the animal eye stared against rymdernas blue
and still one svagling not been stripped paw or hand,
and the eroticism still not come to tempt and to hit -
O deal that all world to ends måtte bliva as then!"

Verkar inte översättningen en aning "fri"? För att vara på den säkra sidan har jag därför låtit samma sajt översätta den engelska texten tillbaka till svenska, så här kommer åter Dan Anderssons dikt efter sin engelska utflykt:

"Dig nya år, som mumla med påskyndar av briljant snow,
blandar det med att glittra sunlights den mest förvridna bitterheten
och tänder mer flammande ro på jungfruligkind
och omfamningar, även som det mer hårda bröst på den, som ska matris -
hälsar I dig nya år med briljant, påskyndar av snow!

Nolla-avtalet, som all värld avslutar måtteblivaen, som, då
den inte stilla gentlemannen befallde något gränsgenomsnitt bevattnar därefter, och landet,
när de är stilla inte djur, synar stirrat mot rymdernas slösar
och stillar en som svagling inte avrivet, tafsar eller räcker,
och erotismstillbilden som inte komms för att fresta och slå -
nolla-avtalet den all värld avslutar måttebliva som därefter! "

Well, happy nytt år then!

Oväntad vintergäst

Sädesärla i vinterdräkt (Wikipedia)

När jag gick hem från jobbet på lunch idag korsades min väg av en sädesärla i vinterdräkt. Normalt borde den så här års befinna sig nere vid Nilens stränder, men något har gjort att den här individen aldrig kommit iväg. Helt ovanligt med vinterobservationer av sädesärlor är det inte, jag såg själv ett exemplar i december för en del år sedan. Men som väderläget är just nu ser tyvärr inte framtidsutsikterna så goda ut för just den här ärlan. På återvägen till jobbet tog jag med lite ost, och sädesärlan, som faktiskt var kvar på samma plats, åt med god aptit innan den blev bortkörd av en snöskata.

Uppdatering: sädesärlan var fortfarande kvar i centrum den 10 december, då jag såg den i gatljusets sken när den letade föda i sällskap med en rödhake i den tiogradiga kylan. Bara att hålla tummarna för att den lyckas ta sig igenom vintern!


P.S. En smart artfrände till den här fågeln övervintrade i fågelhuset i Slottsskogen under flera vintrar i senare delen av förra seklet. Den lät sig frivilligt "buras in" på hösten tillsammans med pingviner, flamingo och andra exotiska arter för att pigg och glad släppas ut när vårsolen återkommit. Det finns även uppgifter om sädesärlor som stannat kvar över vintern i ladugårdar, bl.a. två exemplar som övervintrat i Nora socken i Västernorrland. Synd att den här stackaren inte kommit på samma knep... D.S.

Berättelsen om ett parti

I den politiska världen finns det vissa modeord och uttryck som dyker upp och idisslas till leda, några exempel är "signaler" och "titta på". I den socialdemokratiska villervallan har nu ordet "berättelse" dykt upp, röda politiker, samhällsjournalister och bloggare tycks ha förälskat sig i det ordet. "Berättelse" används ju sedan tidigare i krassare sammanhang som styrelseberättelser etc., men den nygamla användningen verkar mera söka sig till den fria berättarkonsten, inte utan fluminslag.

Claes Mikael Jonsson på LO-bloggen har också hört de senaste "signalerna" (· · · - - - · · ·) och funderar över varifrån den röda förtjusningen över ordet "berättelse" kommer. Han skriver bl.a.: "Ett ord som verkligen ligger i tiden (inte minst det senaste numret av den socialdemokratiska idétidsskriften Tiden) är ”berättelsen”. ”Ropen skalla, ny berättelse för alla” ekar det genom svensk socialdemokrati. Överallt pratas det om en behovet av en ny socialdemokratisk berättelse - som dessutom måste vara modern och relevant."

Vad är då en berättelse? Wikipedia gör denna tolkning: "Berättelse, en skriftlig eller muntlig skildring av ett händelseförlopp, som kan skildra både verkliga händelser eller fiktiva händelser, eller en blandning av båda.

Berättelsen är en av hörnstenarna i all skönlitteratur och dramatik, men även i vanliga samtal, och till viss del även i mer vetenskapliga sammanhang, såsom referat av experiment. Den byggs upp av en rad sekvenser som ofta hänger ihop på ett logiskt sätt till en klimaktisk avslutning, enligt olika narratologiska regler. De första beskrivningarna för hur man ska skriva en berättelse nertecknades av Aristoteles i hans poetik Om diktkonsten (Ars Dramatica).

Skickliga berättare varierar berättelsen med hänsyn till vilken publik som är den tänkta mottagaren."

"Fiktiva händelser", "referat av experiment", "variationer beroende på mottagare" - berättelserna kan m.a.o. anpassas i det oändliga, beroende på vem som är berättaren. Irene Wennemo på Sydöstran uttrycker det så här: "Under förra mandatperioden upprepade folk kring den socialdemokratiska partiledningen regelbundet att det krävdes en berättelse för att vinna valet. Vad denna berättelse skulle gå ut på var lite mera oklart." ..."I brist på bra berättelse blev den politik som socialdemokraterna gick till val på obegriplig." (Irene Wennemo är också kvinnan bakom artikel i Tiden, se ovan. Hon verkar vara en sann vän av den politiska berättarkonsten!)

Som sagt - "skickliga berättare varierar berättelsen med hänsyn till vilken publik som är den tänkta mottagaren", och för många av oss i väljarbåset känns det lite förvånande med den påstådda bristen på politiska berättare, med tanke på alla de sagor dessa folkvalda drar för oss gång på gång...

"H C Andersen i Roligheds trädgård, i närheten av Köpenhamn, 1869 (Wikipedia)".
När anammar sossarnas hans berättelser? "Flickan med svavelstickorna" kan partiets socialberättare lägga beslag på, "den ståndaktige tennsoldaten" kan väl försvarsberättaren hitta något av värde i, o.s.v.

Kungajakten

Från Wikipedia

Inte för att jag är rojalist, tvärtom - men någon måtta på upphetsningen över kungens påstådda snedsteg får det väl ändå vara! Gemene man har ju i åratal hört skvaller över fikabord på jobbet eller läst på Flashback och andra skvallersajter på nätet om kungens eskapader, men tidningarna har tigit still. Fast när boken alla talar om kommit ut verkar det som 0m ketchupflaskan öppnats på alla tidningsredaktioner norden runt, Aftonbladet exempelvis fyller sidorna 6,7,8,9,10,11,12,13,13 samt ledare- och kultursidorna med det gamla drängstugeskvallret (det är väl en tidsfråga innan det hamnar på sporten också...) Plötsligt har vår snart åldrade monark förvandlats till en tjur värdig en plats hos kollegorna kungarna av Tylösand! OK, för mig får man gärna avskaffa kungahuset, men inte av den här anledningen. Tjejerna som kungen sägs ha rumlat om med har säkert inte varit nödbedda - det enda som förvånar är att de hållit tyst under alla år. Åtminstone i våra dagar brukar det ju höra till att man går ut och skryter om sina jakttroféer i skvallerpressen...