Historiens röst har tystnat

Bakgrundsfotot på Kalmar slott Martin Grädler (Wikipedia)

"Han förstod att med sin röst omedelbart påverka sina åhörare". Citatet handlar inte om Hans Villius, utan är ur ett radioprogram  från 1965 om Winston Churchill som talare, men det är Villius själv som säger orden, och de hade lika gärna kunnat gälla honom själv.

Mannen om vilken det sagts att han knappt ens kunde beställa en sillsmörgås på krogen utan att folk omkring trodde att andra världskriget brutit ut på nytt, TV-profilen Hans Villius, avled igår i sitt hem, 88 år ung. Vi talar lite slarvigt om förmågan att "gå genom rutan", men Villius hade verkligen den egenskapen! Han är nog den ende som skulle kunna läsa upp scummanifestet och få det hela att låta trovärdigt.

Hans Villius var professorn som levde upp till Karlfeldts rader " han talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin" - kort sagt, han kunde uttrycka sig på ett sätt som vi alla förstod. När Sveriges Historia berättas för vår generation är det Hans Villius röst vi hör. 

Att tala om Hans Villius utan att nämna hans ständige kompanjon Olle Häger är omöjligt. "Dubbelpianisterna" (som Olle Häger kallade sig och Villius) försåg oss med historier som utan dem skulle ha varit glömda. Deras samarbete har t.o.m. blivit föremål för en akademisk avhandling, "The Historian-Filmmaker”s dilemma. Historical documentaries in Sweden in the Era of Häger and Villius". Efter att ha delat på jobbet blev det så småningom så att Häger var den som skrev texterna och Villius den som läste upp dem, och det var hans röst som på något förbluffande sätt skapade närvaro och skänkte liv även åt de mest bleknade filmsekvenser.

Men Hans Villius var inte beroende av TV-mediet för att nå ut till lyssnarna. Han skrev flera uppskattade böcker, och i på nätet kan vi lyssna på många intressanta program från radioarkivet. Det är trevligt att höra hur Villius redan innan hade fått ålderns timbre på stämman hade funnit sitt personliga sätt att berätta en historia.

Nu har rösten tystnat, men för många av oss den blir aldrig inaktuell.

Längsta dagen, största mörkret?

Har ni tänkt på att vi har fått en ny traditionell rätt i vår matkultur? Lutfisk på jul, hummer på nyår och sill på midsommarafton har nu följts av kebabpizza på midsommardagen. 

Eftersom det inte finns några tidningar med färska nyheter att läsa på midsommardagen i väntan på att pizzerian skall öppna så har jag plockat ihop lite av det som hänt medan du snapsade dig grön tillsammans med de små grodorna i natt. Håll till godo!

IKEA skall etablera sig i Indien, så man håller väl redan på att söka en chef för klagomålsavdelningen. Den här mannen (Lars Noréns indiske kusin?) skulle kunna vara som klippt och skuren för jobbet!

                            

Lider annars mest med det grekiska folket just nu. Stryk mot Tyskland i fotboll, och ekonomin är så darrig att den grekiske finansminstern har hamnat på sjukhus för överansträngning. Tufft jobb? Ja, det kan man säga - han har inte ens hunnit tillträda! Så här skrev GP på sin förstasida:

 Kanske inte så konstigt då att ett charterplan på väg till Grekland fick varningslarm och återvände till Landvetter? Fast enligt uppgift berodde inte varningslarmet på att bankomaterna blivit plomberade i Grekland utan på problem ombord. Vidbränd kebabpizza i personalens micro kanske?

Läser vidare att fyrtiofyra politiker (inte i Grekland!) har låtit omskära sig som ett led i att minska sexuellt överförda sjukdomar. Kompisen ringde och tyckte att om det här blir en trend kanske alla politiker skulle kunna ta steget fullt och sterilisera sig samtidigt? Han är nämligen lite kritisk till politiker, kompisen. En gång berättade han att hans brorsa kämpat i fyra år för att bli lokalpolitiker.
"Jaha, och vad gör han nu då?", undrade jag.
"Ingenting", sa polarn. "Han blev vald".

Sterilisering har förresten blivit en populär preventiv åtgärd numera, och den lär inte vara mer smärtsam än att göra ett bankbesök. Det är inte som med spindelarten Tidarren sisyphoides som t.o.m. kastrerar sig själv för att få sex. Läste i Illustrerad Vetenskap hur det går till: "Amputationen går till så att hannen spinner ett litet nät och fäster ena könsorganet i det (den har två, en som nödraket kanske?). Därefter går han i cirklar runt nätet och knuffar till det med benen, tills könsorganet slits av." Nej, då känns det trots allt bättre att gå i cirklar runt midsommarstången, även om det inte blir något sex...

Så se det från den ljusa sidan, bakfyllan går över! När du läser det här är det bara några timmar kvar till dess att pizzerian öppnar. Om de inte har helgstängt förstås! Lycka till...

Den belgiska myran

När solen oväntat visade sig en stund på middagen och temperaturen steg till över 12 grader tog jag en liten promenad på stan. Gottegris som jag är kunde jag inte motstå frestelsen att smyga in i fruktaffären för att köpa jordgubbar. Eftersom de svenska bären stiger i pris nästan lika snabbt som bensinen nöjde jag mig att köpa en liter belgiska. Samtidigt gjorde jag ju en god gärning för EU-samarbetet, även om belgarna nog har så de klarar sig ändå.

Väl hemma började jag rensa jordgubbarna, och det var då jag fick se den i botten av kartongen - den lilla belgiska myran! Myran klättrade på plastväggen och såg ganska panikslagen ut. Den var liten och svart och påminde om sina svenska släktingar, kanske med aningen mer vallonska drag bara. Medan myran oroligt kravlade på kartongväggen funderade jag på vad jag skulle göra.  De här alternativen for genom mitt huvud:

1. Avliva den och skicka kroppen till jordbruksverket.
2. Ringa migrationsverket och rapportera en ensamkommande myra.
3. Gå tillbaka till affären och återlämna den med ett "ursäkta, men den här är nog er?"

Till slut fastnade jag för ett fjärde alternativ: jag släppte ut den på balkongen. Fast jag hade knappt gjort det innan jag började fundera på om den skulle kunna kommunicera med sin svenska släkt. Jag tog en koll på balkongen igen, men då hade myran redan givit sig ut på sin svenska expedition. Fast kanske var den kanske inte alls belgisk - den kan ha klivit ner i kartongen vid partihallarna, eller varför inte i fruktaffären. I så fall har den nog snart travat hem igen! Tot ziens, myran - vi kanske ses igen när jag öppnar potatispåsen till midsommar...

Drömvalutan?

Nya valutan? (Wikipediabild)

Natten mellan lördag och söndag förra veckan jobbade jag hårdare än jag någonsin gjort på min arbetsplats. Tyvärr bara i drömmens värld, så jag lär inte ha någon fet lön att vänta, men drömmen var så rolig att jag tyckte att jag fått valuta ändå för slitet när jag vaknade på morgonkvisten (jag brukar sällan komma ihåg mina drömmar, men den här satt där, åtminstone i vissa detaljer). Här är en resumé av gubbsnusket:

På vårt jobb har vi en tjusig kvinna som har rätt att utföra vigslar. Nu trädde hon fram i drömmen och kallade samman männen på arbetsplatsen och förklarade: "Vi fruntimmer på den här arbetsplatsen tycker faktiskt att ni män i alla åldrar här är fruktansvärt tråkiga. Därför vill vi muntra upp stämningen lite, så att den som först infinner sig i fiket med åtta EU-pallar kommer att få gifta sig med vem han vill av oss."

Därmed bröt den stora kalabaliken loss, jag minns hur horder av kollegor rusade runt i huset, vissa av gubbarna sådana som jag knappt sett röra på sig från kontorsstolen "in real life", men nu sprang de som galningar! Snart hade man fått korn på pallarna, som visade sig finnas i vårt garage. Jag minns att det inträffade flera våldsamma krockar mellan tjänstebilarna där, dock utan kända personskador.

Alla slet till sig så många pallar de bara orkade, så även jag. Därefter tog jag en genväg tillbaka som bara jag kände till, en spiraltrappa (som jag faktiskt går i flera gånger om dagen i vaket tillstånd). Jag fick dela upp mina åtta pallar i två lass, men det bar sig inte bättre att när jag skulle bära upp de fyra sista så fastnade jag i trappan (inte konstigt, så smal som den verkligen är!). Det sista jag minns av drömmen var att det uppstod en diskussion i fall jag skulle dömas som segrare eller ej - hur det gick fick jag dessvärre aldrig riktigt veta. Har grubblat på detta varje gång jag gått i trappan de här dagarna... 
 
När jag analyserade drömmen slog det mig vilket förträfflig valuta EU-pallen skulle vara, till skillnad från Euron! Pallarna finns och tillverkas över hela Europa, de har serienummer som vilken sedel som helst, och att tillverka dem skulle skapa massor av jobb inom olika sektorer. Vidare ökar pallarna ständigt i värde, de tål att cirkuleras ett otal gånger och de lämpar sig för att flyta om så behövs. Och inte minst skulle det vara svårt att begå rån för att komma över dem - att springa ut från en bank med en massa pallar med sig skulle vara rätt svårgenomförbart!

 Så här ECB får ni ett gratistips: inför EU-pallen som valuta! OK, pallarna kan upplevas som lite svårhanterbara, t.ex. vid utrikesresor, men man vänjer sig - en gång i tiden stuvade vi ju 10-dalersplåtar á 19,7 kilo i plånböckerna! Jo, det finns fler nackdelar, men jag pallar inte på att gå in på dem just nu...

Växelkassa? (Wikipediabild)

Att kissa är väl ingen konst! Eller?

Fröken Gherardini på caféet (eget, efter viss förlaga)

Nej, jag hänger inte med på alla nya strömningar i konsten, det gör jag inte. Läste i DN häromdagen en recension av en utställning på Fotografiska i Stockholm kring en "konstnär" som fotograferat sina barn i utsatta situationer från det de var minderåriga och framåt.

Recensionen avslutas: "Jag vill framför allt lyfta fram bilden av Sally själv och hennes två döttrar som står på en bergsknalle och kissar. Här är de unga kvinnorna inte modeller utan medskapare till bilden. Den bilden är Manns viktigaste bidrag till fotohistorien." 

Så nu vet du det - nästa gång du går på muggen för att skvala så glöm inte att du därmed gör en konstnärlig handling. Själv funderar jag på att byta ut toaskylten mot en plåt med texten "Studio - var god stör ej. Kreativ verksamhet pågår!"

Under ytan

Lost at sea? (Eget)

Av olika skäl har det inte blivit så mycket skrivet de senaste veckorna, så när jag tittade in på mitt tjavvel igår så blev jag rätt förvånad över att antalet besökare plötsligt nått en topp. När jag kollade orsaken visade det sig att det var ett gammalt inlägg från den 29 januari i år som lockat till lite extra besök. Inlägget handlade om det spektakulära "cirkulära fynd" som ett gäng äventyrare gjort på Östersjöns botten.

När det nu startats en expedition för att utröna vad det är som egentligen ligger där nere är det klart att nyfikenheten ökats, speciellt som tidningarna valt att på löpen kalla det hela för ett "UFO-mysterium". Nu har dykarna varit nere på plats, men man är förtegna om vad det hela rör sig om, mer än att man vidhåller att det är ett "mysterium". Den pressansvarige säger: "Vi har inte fått tag i dem (från Stockholm) och vet inte vad de hittat", vilket i sig är ett mysterium - med dagens teknik borde väl inte expeditionsfartyget vara så svårt att nå? Fast givetvis gäller det att hålla på svaret i det längsta, helst till dess man kan sälja filmen från expeditionen till TV-kanaler över hela världen...

Men det händer mer på havsbotten! För några veckor sedan släpptes uppgifterna att det det länge eftersökta vraket Resande Man påträffat ute vid Landsortsgrundet. I och med att vrakets position rapporterades in som fornminne till länsstyrelsen i Stockholm så blev dessa uppgifter offentliga, och inte oväntat men desto sorgligare har moderna sjörövare redan utnyttjat offentlighetsprincipen för egen vinning. De har rotat runt ordentligt på fyndplatsen innan dykförbud hunnit utfärdats, och det är väl f.ö. tveksamt om ett sådant förbud kommer att hålla plundrarna borta...

Om marinarkeologerna som dykt på det inrapporterade vikingtida skeppet i Lurö skärgård för tre år sedan varit särskilt framgångsrika med att lägga locket på, eller om man smugit ur det hela med svansen mellan benen är en öppen fråga. Sommaren 2009 fylldes tidningarna med uppgifterna om det sensationella fynden (det visade sig ligga ytterligare ett vrak i närheten), och kommunerna runt Vänern tvistade på tidigt stadium om var Vänerns motsvarighet till Vasamuséet skulle ligga. Sedan dess har det varit ack så tyst kring den här historien. Det enda någorlunda aktuella uppgiften jag lyckas hitta är ett inlägg på arkeologiforum från förra våren. En företagsam intresserad hade då på egen hand mailat marinarkeologen på Vänermuséet och frågat om vad som hänt, och bl.a. fått följande svar: "Träproverna som vi tog var av alldeles för dålig kvalitet, för att kunna användas för dendrokronologi. Vi har valt att inte göra C14-datering då det blir alltför oexakt." Om det därmed är dags att avfärda "vikingaskeppet" som en överdriven historia eller hoppas att något  fortfarande bubblar under ytan är upp till var och en att ta ställning till. Att Luröarkipelagen är ett spännande utflyktsmål för många dykare vet vi däremot!

Europhoria?

Skulle inte tro att det varit något större problem att hitta dagens mest populära bloggämne i Sverige idag - "eufori" och "Euforia" lär förekomma i en mängd bloggrubriker!

Fast man slår ju inte kvällstidningarna; efter att tidigare ha ropat "bojkott av Baku" på ledar- och kultursidorna ägnar en av dem idag sidorna 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43 och mitten åt Loreens ESC-seger - så var det med den "bojkotten"...

Man skriver att det är "en världsnyhet" och att "tidningar runtom i Europa grattar Sverige och den svenska sångerskan". Kvällsblaskekollegan vill inte vara sämre, utan drar till med "Loreens succé ger eko i världen. Har tagit Europa och världen med storm". Fast bläddrar man runt på europeiska nättidningar så skrivs det inte särskilt mycket om tävlingen som sådan, och om man gör det klagar man mest på det egna landets bidrag.

Med detta sagt kan jag inte låta bli att tycka att det svenska bidraget i år var värt segern, både artisten och låten har vinnarkvalitéer. Själv såg jag inte hela tävlingen, utan smög mig in från balkongen bara för att kolla Loreen. Sedan nickade jag till i soffan, och när jag vaknade hade Sverige redan långt över 200 poäng och tävlingen var i princip avgjord.

Nu väntar det final i Sverige nästa år. Lika bra att redan nu börja att kalkylera in höjd TV-licens i nästa års hushållsbudget...

Lite guldkant på tillvaron

Solnedgången, som den såg ut igår

Vem kunde i torsdags i sin vildaste fantasi våga tro på sommarens snara ankomst, när det bara var nio plusgrader och piskande iskallt regn? Inte jag i alla fall, men nu sitter jag här och andas in den sköna syremättade luften efter årets första värmeåskväder. Och inte nog med det: när jag satte mig på balkongen och väntade in åskvädret som förebådade sin ankomst med muller på långt avstånd så såg jag årets fyra första tornseglare högt upp på min himmel. Den som besökt min hemsida någon gång förut vid den här tiden vet att det är just tornseglarna som kommer med min sommar. Så vad kan man göra, annat än njuta av stunden?

Otillåtet åldrande

(Kvigorna på "greenbete" har inget med texten att göra.)

Läser om en 60-årig i polis i Halland som dömts dömts till 80 dagsböter på sammanlagt 24 000 kronor för vanvård av djur. En av åtalspunkterna var att hans hästars hovar inte hade skötts, och att de därför fått deformerade hovar. Inte mycket att säga om givetvis, det låter ju som klar vanvård. Men så anklagas polismannen även för att "två får hade tillåtits (!) bli så gamla att de hade svårt att resa sig". Tydligen anses det nu som allvarligt att djur förskonas från att bli slaktdjur och får genomgå hela livsprocessen. "Annat med oss människor då", tänker jag, och reser mig mödosamt på knarriga ben. Fast vem vet, med tanke på besparingarna inom åldringsvården kanske det inte dröjer innan vi får läsa notiser av följande typ: "Ett par i västsverige har dömts till dagsböter för att de tillåtit mannens mor att bli så gammal att hon under den senare tiden har haft svårt att resa på sig."

Mannen som brottas med grävlingar?

                                              

Tidigare idag fick kvällspressen användning för sina svarta "Extra"-rubriker, när larmet gick om att en 38-årig man anfallits av en björn utanför Gävle. Mannen skulle dock ha räddat sig upp i ett träd, och fördes senare till sjukhus för att få sina skador omskötta. "Det är mest rivsår och något bett här och där", berättade hustrun för Expressen. Attacken kallades  för ett "mardrömsmöte", även om Polisen i förtroende meddelade  att man inte trodde att skadorna var livshotande. Vid det laget var budkavlen i omlopp och mobiliseringen låg i luften när uppbragta bloggare slog fast att nu vågade man sig inte ut och plocka blåbär längre (hur man lyckas hitta sådana i maj), och ilskna kommentatorer skrev saker under nyhetsartiklarna som "Se på den rovdjursmuppar! Argumenten om att rovdjuren är ofarliga för oss faller ett efter ett.." eller att "nu måste vi beväpna oss med gevär som man gör på Svalbard där man skyddar sig mot isbjörnarna".

Man hade väl hunnit ungefär till det återkommande förslaget att det borde planteras ut varg och björn i storstädernas stadskärnor när nya besked kom. Mannen verkar ha hittat på hela historien, men när han talar med Expressen lämnar han fältet öppet för att han kan ha brottats med ett annat djur. Han säger: " Björnen var ungefär en meter hög. Men om det inte var en björn, vad skulle det i så fall vara? En grävling?"

Kanske är det dags för Rovdjurscentret "de 5 stora" att lägga ännu en art till de stora rovdjuren och kalla sig "de 6 stora"? Listan "varg, björn, lo, järv och människa" bör snarast kompletteras med "grävling".


P.S. Jodå, jag vet att rovdjur kan vara farliga under vissa extrema premisser. Men det skadar kanske inte att vänta med att ropa "björnen kommer"  till dess det finns fog för det? D.S.

 Uppdatering: på söndag middag tog så historien ännu en vändning. Polisen backade då från sin bedömning av mannens historia som "icke trovärdig", efter att ett läkarintyg uppvisats som säger att mannen anfallits av "något slags djur", okänt vilket. (Efter att under min korta idrottskarriär ha sett sår hos orienterarkompisar som sprungit in i taggtråd tycker jag mig personligen se en viss likhet med sådana skador.)

"Spring, grävlingen är lös!"

Vårt dagliga bröd

                                                                                                                                                                

"En hundra meter lång kö slingrar sig längs ett par rosafärgade byggnader vid huvudgatan i Nalout, en stad högt upp i Nafusabergen i västra Libyen.
Om en liten stund ska dagens utdelning av bröd börja. Kön fylls på bakifrån hela tiden av män, pojkar och några få flickor, medan bilar ilar förbi på gatan.

Här i Nalout delas bröd ut en gång om dagen. Nu under fastemånaden ramadan levereras det första brödet vid femtiden på eftermiddagen, två timmar innan fastan bryts.
Men trots att invånarna bara får tag i färskt bröd en gång om dagen hör vi ingen som klagar.
– Jag kommer hit två gånger i veckan. Bröd är lyx för oss äldre, vi klarar oss på annan mat. Jag ger brödet till mina barnbarn, säger Khalifa Shoumi, en äldre man som tålmodigt väntar i kön.
– När det är krig blir allt annorlunda, konstaterar han."
(DN 110824)

När jag, genomsvettig efter en fotbollsmatch på Flygarns gärde, öppnar dörren känner jag den direkt - doften av min mors nybakade kaka.
"Nu kommer du lagom!", säger hon och ler. På matsalsbordet framför henne breder skatten ut sig - tolv ångande, ovala brödkakor!
Min mor försvinner ut i koket och återvänder med en skiva bröd med smör på, och till det ett glas mjölk.
"Varsågod", säger hon. "Väl bekomme!"
Jag sjunker ner på en köksstol, glömsk om att skjortan är genomblött av svett.
Duschen kan vänta, men aldrig en bit färsk kaka!

Det har gått 55+ år sedan den dagen, men ännu kan jag när jag vill återkalla den där doften av nybakat, och maken till min mors hembakade brödkakor, det har jag aldrig träffat på! Nu skall jag snart bege mig ut på stan för att handla det nödvändigaste inför helgen. Jag är långt ifrån någon brödsnobb, men jag gillar ett gott bröd. Butiken jag handlar i har ett stort utbud av bröd, men jag måste medge att jag baxar inför det det allra lyxigaste utbudet, med limpor som kostar fyrtio kronor och mer. Det får nog bli några tékakor...

När man lyssnar på nyheterna nuförtiden kan man inte undgå att höra hur bröduppror blossar upp på många håll i världen. Det är ingen ny företeelse i sig, självaste den franska revolutionen sägs ha startat på grund av ohemula brödpriser. Dagslönen 1789 var för parisaren 18 sous, varav 14,5 sous gick till bröd. Och när den ryska revolutionen senare ägde rum var det samlande stridsropet "fred, jord, bröd".

Idag, när världsproduktionen på vete faktiskt närmar sig nya rekordhöjder så fortsätter världsmarknadspriserna på spannmål att stiga, och med det följer nya bröduppror i de fattiga länderna. Här hemma har brödet blivit en klassmarkör, och gör vi brödrevolt så handlar det på sin höjd om surdegsrevolution...
 
"Den som en gång satt tänderna i ett krispigt, nybakat surdegsbröd  av levaintyp med vresig och lite mjöldammig skorpa och samtidigt känt doften av det fuktiga, saftiga innanmätet, vill förmodligen inte äta annat bröd. 
En skiva surdegsbröd, bredd med gott smör och kanske en skiva smakrik ost är en gudaspis i sig. 
En  ugnsgrillad skiva, ihärdigt "gnodd" med färsk vitlök, ringlad med gräsig, fin olivolja och strödd med grovt havssalt är en delikatess; prova det till några goda ostar, lite lufttorkad skinka och en krispig, dressad grönsallad.
Vad mer kan man begära av en till synes oansenlig liten måltid med alla strukturer, smaknoter och dofter i skön komposition.
Den nya matlyxen."

GP, Två Dagar, 120505.

Ett öga på natthimlen

På vår nationaldag den 6 juni kan den som till äventyrs befinner sig norr om polcirkeln och dessutom är försedd med rätt instrument se planeten Venus passera solskivan. Nästa gång det inträffar är år 2117, och då kommer inte passagen ens att kunna ses från svensk horisont, så det gäller verkligen att passa på för den som vill uppleva synen. 

De astronomiska kalenderbitarna kan f.ö. skriva ner fler extremer för Venus detta år. Enligt Norrköpings Astronomiska klubbs hemsida når planeten (som ju lyst upp vårt himlavalv extra kraftigt under senvinternätterna i år) den 4 maj sitt nordligaste läge under vår levnadstid. Tyvärr riskerar just den natten bli molnig, så när jag satt och njöt av Venus starka sken i den milda vårkvällen igår passade jag på att ta en frihandsbild på normal slutartid med min enkla digitalkamera. Så här blev resultatet i tio gångers uppzoomning med hjälp av datorn (originalformatet längst upp i vänstra hörnet). Jämfört med NASA:s bilder är förstås min bild blygsam, och säkert inte rättvisande heller, men det var ju ändå lite kul att testa. Undrar f.ö. vad de molnliknande "bollarna" mitt på planeten är? Jordiska nattmoln som råkade finnas där (på en annars molnfri himmel), eller något annat optiskt eller reellt fenomen?

Rapport från gubbhyllan

 Bild Ziko C, Wikipedia

                            
Jo då, nog är man gubbe alltid - numera med ålderns rätt, om inte annat! Men det underliga är att gubbe, det är inget man blir, utan något man föds som. Redan när man tar sina första stapplande steg i sandlådan och råkar tratta på ändan får man veta det när mor utbrister "hur gick det lille gubben - slog du dig?" Sedan fortsätter gubbträningen när man börjar spela fotboll och pojklagstränaren skriker i omklädningsrummet att "kom igen nu gubbar, nu tar vi dom!" (Jag häpnade första gången jag hörde handbollslandslagets tränare Staffan Olsson tilltala sina spelare med "pojkar". Det lär gammaldags rejält på något vis, som något som Sigge Fürst kunde sagt som konstapel Björk i en film om mästerdetektiven Blomkvist - "Det gjorde ni bra pojkar!", följt av en käck honnör.) Med tiden bleknar käckheten bort från benämningen "gubbe", inte så sällan föregås den senare av förleden"j-la".

Desto underligaste är att när det gäller kvinnorna däremot så är de "gummor" i sandlådan, men sedan blir de "tjejer" resten av livet (eller "kvinnor" i högtidligare sammanhang). "Damer", "tanter" "gummor" eller  "kärringar" i svårartade fall, det är numera på gränsen till "icke-ord". På kultursidan i Expressen idag skriver  Anette Kullenberg om sossarnas partiledare under rubriken "Vad är grejen med gubben?". I sin krönika funderar hon över Löfvens attraktion på "kvinnor över 55 år" (ja, det är så hon benämner tant...förlåt de mogna kvinnorna). Hon skriver om "kvinnorna" och "gubben" Löfven, född i juli 1957. Intressant nog föddes Mona Sahlin några månader tidigare samma år. Undrar vad som hade hänt om någon på kultursidorna inför Sahlins förstamajtal skrivit "vad har gumman Sahlin som tilltalar oss män över 55?"

Här är lite utslag på några googlesökningar som studiematerial:

"killar i alla åldrar" 157.000 trf

"tjejer i alla åldrar" 645.000 trf

"kille 50+" 9350 trf ("grabb 50+" 0)

"tjej 50+" 22.500 trf

"gubbe 50+" 1480 trf

"gumma 50+" 1 trf (!)

Inte en grå liten fågel vilken som helst!

Gråhuvad sparv (i detta fall en hona).

Foto av Alpsdake, Wikipedia (bearbetat).

Vid en plats med det vackra namnet Gislövs stjärna i Simrishamns kommun fann ornitologer i lördags en ny fågelart för Sverige, nämligen en gråhuvad sparv. För de flesta av oss hade nog pippin passerat som en gråtjack vilken som helst, men fågelskådarnas argusögon undgick den inte! Som kuriosa kan nämnas att mannen bakom upptäckten redan tidigare varit först med en ny art för Sverige. Förra gången gällde det en svartbrynad albatross - snacka om storleksskillnad!

Denna fältsparv håller normalt till i östra Asien och arten beskrivs som "livskraftig", vilket väl i högsta grad även får gälla för den sparvherre som lyckats leta sig hit. Som alltid vid sådana här fynd blev det folkvandring av artjägare, den senaste noteringen från söndag morgon säger att 400 kikare- och kameraförsedda individer varit på plats för att få sätta ett fett kryss i sin artlista. En entusiastisk bloggare ger följande bataljskildring: "Väl framme vid den undersköna våtmark i Österlen där fågeln upptäckts på förmiddagen hade sparven inte setts på en bra bit över en timme. Tiden gick, kvällen närmade sig liksom tvivlet, men strax innan klockan sju dök fågeln upp i samma buske den setts i sist. Panik och glädje, men alla som var där fick se den. Jublet när den efter någon minut eller tre hoppade in i busken igen glömmer jag aldrig." Skulle inte förvåna mig om sparven kände viss förlägenhet över uppmärksamheten! Och ändå visste den inte att den är en representant för den 500:e fågelart som konstaterats i Sverige...

Nu är sparven troligen på genomresa hemåt efter vad som verkar ha varit en vintersemester i Europa. Lycklig resa!

Folkkorrektion V.1.0

"För många som skriver, oavsett genre, finns ständigt den svårfångade känslan av att det man uttrycker kan ha betydelse för omvärldens utveckling." 
 Malin Ullgren, DN 120418

Något har hänt och håller fortfarande på att hända med journalismen i vårt land. Det fanns en tid då nyhetsmedias självklara roll var att informera, skildra och åskådliggöra. Idag verkar detta ha ersatts av ledord som predika, propagera och styra upp. På alla tidningar med självaktning har ett antal härolder för Den Nya Tidsandans likriktning upphöjts till kolumnister, och där sitter nu dessa proppmätta höginkomsttagare och är fina i kanten. Nu visar man att man är karl för sin hatt eller ett rejält fruntimmer genom att skriva vad som förväntas av dem. Kommentarsmöjligheten under dagens kungörelser fyller enbart ett syfte - att bekräfta krönikören och hans åsikter. Som det heter i Medievärlden: "Sociala medier och läsarmedverkan kan vara fantastiskt – rätt använt."

Givetvis dyker det då och då upp häcklare i kommentatorskören, och de lyfts inte oväntat ut ur salongen ganska omgående. Egentligen är det inget fel i det, ingen lär vara omedveten om vem som står för spelreglerna. Det intressanta infinner sig när de allmänt kritiska kommentarerna börjar bli besvärande många. Då duger det inte med utrensningar längre, då utfärdas lagstraff och hela kommentarsfunktionen släcks ner  över såväl "goda" som "onda". Finns det något tydligare sätt att förnedra sina läsare än att först bjuda in dem att tycka till och sedan strypa diskussionen enligt parollen "den som inte är för oss är emot oss"?

Ett aktuellt exempel ser man i Den Största Kvällstidningen, där debattredaktören själv varit på skidsemester i Åre och uppenbarligen fått själsnöd över "ett nöje som kostar fyra personer i runda slängar 25 000 kronor för en vecka". Därför träder hon tagelskjortan på över folkflertalet i detta land genom konstaterandet "att sortera folk efter ­etnicitet är inget jag brukar ägna mig åt, men det går ­inte att tillbringa en vecka i de svenska fjällen utan att reflektera över hur vitt det är." Därefter skuldbelägges alla av "kaukasisk etnicitet" som råkar vara födda i detta land även om man är en städerska som utför hemtjänster i överklasshemmen eller lagerarbetare på undantag som aldrig skulle kunna drömma om att kunna lägga 25.000 kronor på en veckas fjällsemester för familjen. Man skall skämmas ändå, i den politiska korrekthetens namn för att tidningsmänniskan inte har sällskap i backen av kunoker, prusaner och amerinder. Föga oväntat kvävdes de invändningar som följaktligen dök upp  i kommentarsrutorna. Förmodligen sitter debattredaktören och njuter över hur vitt det blev i rutan...

(Eftersom jag inte tillhör dem som nyttjar Facebook är jag förhindrad att tycka i kommentarsrutorna och sörjer inte över det. Varför lämna kommentarer i en tråd som ändå är dömd att tystas ner om de för redaktionen misshagliga åsikterna blir för många? Förr hette det "censur", idag kallas det "åsiktsklimat".)

Gustavs grabb på djupt vatten?

Vi är många som gillar den godmodigt buttre kriminologiprofessorn Leif GW Persson. Just nu läser jag f.ö. hans minnesanteckningar, "Gustavs grabb", med stor behållning. Men GW har en något påfrestande förmåga att ha synpunkter om "precis allt" som Polisen gör och inte gör. Kanske gör han det för att vara schysst mot media, kanske inbringar det en slant, eller kanske är han helt enkelt mikrofonkåt - det må vara hur det vill med den saken. Men när nu den frivilliga organisationen Missing People hittat vad som väl antagligen är den försvunna Marinas kropp i Svartedalen hugger GW direkt. Tyvärr blandar han in det först rapporterade fyndet av benrester och kläder i sjön Härsvattnet.

Aftonbladet skriver: "Fyndplatserna, i skogen ­nära hennes hem och i en intilliggande sjö, har tidigare pekats ut som intressanta av kriminologiprofessorn Leif GW Persson.
– Jag har varit ganska ­säker på att hon ligger i vatten, det sa jag redan i ett­­ ­tidigt stadium. Ofta söker sig gärningsmän till ställen de är förtrogna med sedan ­tidigare, säger han." (Låter inte slutsatsen "hon ligger i vatten" lite Saida?)
Samtidigt kan man läsa i GP: "Damkläder och skelettbitar som hittades i sjön var också intressanta i ett första skede. Polisen spärrade av på två ställen vid sjön, men efter teknikernas undersökning verkar det finnas naturliga förklaringar.
– Vi bedömer att det rör sig om djurben och kläderna tror vi kommer från badplatsen, säger (poliskommissarie) Haraldsson".

Dessvärre ställde en biträdande vakthavande vid Polisen i västra Götaland till det när han under lördagskvällen påstod om sjöfynden att "nu har man tittat närmare på det (fyndet) och kan säga att det sannolikt är kvarlevorna efter en människa." Detta dementerades alltså senare.

Just nu tyder det mesta på att kroppen istället dumpats invirad i en madrass vid en vändplats en mil från Marinas bostad. Och när kriminologiprofessorn tycker att "det är rent åt helvete" att Polisen körs över av en ideell organisation i eftersöket har han förstås helt rätt. Men vad hade vi att vänta oss, efter att Polisen missat att Marinas sängbotten var full av blod, och att det fanns ett skotthål i väggen bakom sängen? Först fem månader efter dådet upptäcktes detta av de nya hyresgästerna i villan. Nog är det "rent åt helvete" - det också...

"Lat, latare - Wolfgang?"

 "Today I don't feel like doing anything
I just wanna lay in my bed
Don't feel like picking up my phone
So leave a message at the tone
'Cause today I swear I'm not doing anything

Nothing att all"

Bruno Mars: "The Lazy Song"

Så har arbetslättjan äntligen fått ett ansikte, tack vare den offentligt anställde ingenjören Wolfgang i Tyskland som satte punkt för sitt arbetsliv genom att skriva ett mail till sina arbetskamrater, där han berättade att han faktiskt inte gjort ett skapandes grand de sista 14 åren av sin karriär. Här i Göteborg har nog många hört talas om varvsarbetaren på Götaverken som ständigt höll sig undan allt jobb genom att gå omkring med en planka under armen och se målmedveten ut. Det är förstås lite av en vandringssägen, för på andra håll kan det t.ex. ha varit en pappersarbetare som drog på en skottkärra, vilket låter onödigt jobbigt i jämförelse med en av mina bekanta, som säger sig ha hittat ett bra cirkulationskuvert att bära omkring på i korridorerna hela dagen.

Men tittar man på "fallet Wolfgang" så har det nog fler bottnar än ren lättja. Wolfgang berättar själv att han hamnade "mellan stolarna" genom flera omorganisationer. Omorganisationer förväntas ju leda till effektiviseringar, men tyvärr är det inte ovanligt att det som såg så bra ut på papperet inte fungerar när det skall tillämpas i praktiken. Det finns ett känt citat som tillskrives den romerske författaren Gaius Petronius död år 66 e Kr som lyder: " Vi tränade hårt - men varje gång vi började få fram fungerande grupper skulle vi omorganiseras. Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta varje ny situation genom omorganisation och även vilken underbar metod detta är för att skapa illusionen av framsteg, medan den åstadkommer kaos, ineffektivitet och demoralisering." Källforskning tyder dock på att det här citatet i själva verket myntades i Tyskland under andra världskriget, men att man tillskrev det den gamle romaren för att inte misshaga rikets egna ledare.

Det må vara hur det vill med den saken, för träffande är det, och det är väl i en sådan omorganisationssoppa som Wolfgang hamnade. Därefter tycks han och arbetsgivarna ha talat förbi varandra; arbetsgivaren beklagar att Wolfgang inte berättade om sin situation för dem, medan han själv säger att han "alltid erbjöd sin arbetskraft, och att man inte ville ha den var det inte hans problem".

Nu är det inte bara Wolfgangs bittra mail som är intressant -  tidningarnas kommentarsrutor fylls med åsikter om Wolfgang och hans moral, eller brist på sådan. Vissa kallar W.  för "kung", andra ser honom som en parasit. Påfallande ofta drar kommentatorerna jämförelser med vårt egna kungahus och våra politiker, vilket väl inte var så oväntat. 

Fast handen på hjärtat, visst har vi väl alla våra svackor i arbetslusten, även om det förhoppningsvis hör till undantagen att de blir 14 år långa? Det vi kallar "flit" har för resten kanske inte så sällan drag av rent ögontjäneri. Jag kom att tänka på historien om gubbarna på ett bruk i Värmland, som skulle gräva ett dike. Nu var det bara så att det fanns så mycket att prata om, så det blev nog inte så mycket bevänt med arbetet - till dess någon ropade att bruksingenjören var i antågande. I ett huj slet gubbarna åt sig spadar och hackor och skottade för glatta livet, men till en av dem blev det inget redskap över.
"Jaså", sa ingenjören sarkastiskt, "här står Johansson utan att ha något att jobba med?" Gubben plirade mot honom och svarade stilla: "om ingenschenjörn vänter te ingenschenjörn gått, så ska han få se att det nog blir reskap över te mej å".

Fåglar i förbiflykten

“Sometimes the blues is just a passing bird, why can’t that always be?", sjunger Kristian Mattsson från Leksand (eller "The Tallest Man on Earth" som hans artistnamn är). Kom att tänka på den textraden när jag såg att den kommande helgen går den nionde upplagan av den årliga "Birding and Blues"-festivalen av stapeln i Pacific Ocean, Oregon. Att det är ett bra koncept visar om inte annat att många av programpunkterna är fulltecknade på förhand. Evenemanget bjuder på exkursioner och föredrag på dagen följt av skön musik på kvällen. Inga stora stjärnor på scenen förvisso, men hemmagänget Sandy Saunders Band går säkert bra ihop med en Spring Reign Ale...

"Where rhythms of nature meet rhythms of the blues", lyder evenemangets slogan, och tänk, jag tycker att det är en lysande idé! Något för Varberg att nappa på kanske, med fågelturer och föredrag på Getterön och ute vid kusten på dagen och därefter lite lagom röj i Societén på kvällen?

Man kan konstatera är att fågelskådning är lite "inne" numera, sålunda är det den snabbast växande fritidsaktiviteten i USA efter trädgårdsskötsel, det finns idag finns nästan 52 miljoner fågelskådare over there. Och här hemma har det också hänt något - den gamla nördstämpeln på skådarna är på väg att blekna bort. Inte minst är det allt fler kvinnor som tar fågelboken under armen, hänger kikaren runt halsen och äntrar våra fågeltorn.

Dessutom har allt fler fågelskådande turister börjat hitta till vårt land. Vad sägs t.ex. om den höge bankchefen från Luxemburg som kom hit inte för att beundra Anders Borg, utan för att få möta - Tjädern? Nicolas Rasson och hans fru hade letat på många håll tidigare utan att lyckas få se en tjäder, men med hjälp av en erfaren reseledare fick de äntligen uppleva den svarta skogstoreadoren i en västmanländsk skogsglänta. M. Rasson, som ändå har kryssat otroliga 969 fågelarter hittills, förklarar för SvD: "Tjäder är den fågel som vi har ansträngt oss mest för att få se. Vi har sökt i Skottland, Frankrike, Rumänien, Bulgarien, nordvästra Sverige. Tjädern är mytisk, ovanlig, skygg och otroligt vacker. Först med Daniel Green fick vi till slut se den spela, i gryningen. Det var en dröm som gick i uppfyllelse."

Javisst - nog svänger det om fågelvärlden just nu - inte minst i Oregon!

 
Annat i kikaren: 
+ Årets första sädesärla på gården  i förrgår - ett efterlängtat vårtecken!



- Att en av världens mest berömda fågeltecknare Roger Tory Peterson hade svenska rötter är något som jag tycker är rätt dåligt uppmärksammat i vårt land.

När luften går ur ballongen

Visst är det väl skönt när knoppar brister och går över i eftertankens kranka blekhet? Få saker gläder oss som när någon får äta upp gamla tvärsäkra påståenden, och det bästa av allt - nästa gång kan det vara du eller jag som råkar ut för det och får bita oss i tungan... Här är några klassiker:

"Datorer behöver i framtiden inte väga mer än 1.5 ton."  ~ Popular Mechanics 1949

 ”En man eller en kvinna som inte klarar av att gå tio miles (cirka 16 kilometer) i ett sträck kommer att betraktas som en vekling.” ~ Framtidsspådom av John Elfreth Watkins år 1900. (Han hade dock rätt i mycket!)

"Jag menar självklart inte att Internet är en övergående fluga. Effekterna av den långsiktiga IT-politik som regeringen nu för - med gott stöd av IT-kommissionen - tar dessutom snart död på denna lilla envisa fluga, det är jag övertygad om." ~ Ines Uusman i Internetworld, 1997

" 640 kB borde vara tillräckligt för vem som helst". ~Bill Gates

I dagens tidningar har vi några andra som kanske har anledning att ångra vad de sagt. Henrik heter en kille som nyligen twittrade söderortspolisen och tipsade om en sträcka i Mälarhöjden där det ofta körs för fort. Polisen tog Henrik på orden, och ställde sig på plats redan påföljande morgon. Det visade sig dock att man endast tog en bilist som körde för fort, och det bar sig inte bättre än att det var Henrik själv! Till Henriks heder så skriver han själv att det var "pinsamt, dumt och en bra läxa"...

Politiker hör ju till en kategori människor som är tvärsäkra på att de har rätt i alla lägen. I januari tackade Juholt (minns ni honom?) för sig och försvann ut genom bakdörren. Han hann knappt stänga dörren bakom sig innan Göran Hägglund utbrast "Socialdemokraternas särställning i svensk politik är över", och Annie Lööf fyllde på med att det visade på "vidden och djupet av krisen i S". Idag, 10 veckor senare, skriver Expressen att "S nu är större än M" i ena spalten och att "C och KD riskerar att åka ur riksdagen" i nästa.
Nu är det visserligen långt till nästa val och allt kan fortfarande hända, men förmodligen har Hägglund och Lööf tillräckligt med sina egna groggyvinglande partier ett tag framåt för att hinna räkna ut andra.

En tavla?

Hittade den här annonsen på nätet för ett tag sedan. Borde kanske ha bjudit på tavlan, för 400:- för "vem som helst Zorn ev." låter ju onekligen billigt! Fast studerar man bilden så är det nog väldigt mycket "vem som helst" och väldigt lite "Zorn".