En tavla?

Hittade den här annonsen på nätet för ett tag sedan. Borde kanske ha bjudit på tavlan, för 400:- för "vem som helst Zorn ev." låter ju onekligen billigt! Fast studerar man bilden så är det nog väldigt mycket "vem som helst" och väldigt lite "Zorn".

Soppköksservitris - ett framtidsjobb?

Bildlänk

Uteätarna.
"Vid vårt besök öppnade menyn med en tunt skummig soppa på gurka och krondill med lättrökt lax och, påstod matsedeln, pepparrot. Visst kan man låta naturens egna smaker tala, men om de talar så lågmält som i denna menlösa anrättning, då måste vi tala klarspråk. Var fanns pepparroten? Och saltet?"

För bara tre månader sedan sänktes restaurangmomsen från 25 till 12%, och SHR (Sveriges Hotell och Restaurangföretagare) skrev under rubriken "Momsen sänks – nu skapar vi nya jobb!" bl.a. följande: "Vilket vägval man gör spelar mindre roll för våra beslutsfattare – det viktiga är att jobben skapas." Idag kan man läsa på Rapports hemsida om att när delmålen lägre arbetsgivaravgift och sänkt moms nu har uppnåtts så vill SHR ha möjlighet att anställa unga till 75 procent av den normala lönen. "Enligt en undersökning från Svenskt Näringsliv skulle sju av tio krögare anställa fler unga om lönen var lägre" kan man läsa, vilket väl är lika självklart som att tio av tio krögare skulle anställa ännu fler unga om man inte behöva betala några löner alls.

Annars verkar Alliansen skapa full gratissysselsättning inom andra delar av serveringsbranschen. "Matsvängen" har fått en ny innebörd, när soppköerna börjar ringla sig långa utanför fattigutspisningarna i kyrkor och hos andra ideellt arbetande organisationer. En bild på en soppkö utanför S:t Clara kyrka sprids nu på nätet, och den har uppenbarligen orsakat magont hos högern. Det kan göra ont att se sanningen i vitögat!

Barnfattigdomen fortsätter att öka i vårt land, En undersökning från SCB visar att 28.000 barn fler är fattiga i år än förra året. Rädda barnen skriver i ett pressmeddelande: "Enligt Barnkonventionen är Sverige skyldigt att se till att alla barn har en skälig levnadsstandard, och att inget barn diskrimineras på grund av sitt sociala ursprung. Rädda Barnen menar att den diskrimineringen finns i Sverige i dag, eftersom de barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer riskerar att få sämre hälsa, sämre utbildning, och sämre möjlighet till fritidsaktiviteter." På ett läger för fattiga barn som Frälsis anordnade i Lännersta förra sommaren berättade en flicka : "Min mamma slet så hårt för mig och var gång jag blev avundsjuk på något mina kompisar hade, någon utflykt de gjorde eller att de fick veckopeng så skämdes jag något enormt. Jag avskydde mig själv för att jag inte var tacksam mot min mamma för allt hon gjorde."

I Trelleborg är moderaten Marianne Ohrlander ordförande i Socialnämnden. Hon tycker, till skillnad från den här flickan, att hungriga barn skall skylla sin situation på egoistiska föräldrar. Kanske är det så att vi skall sänka rösträttsåldern till fosterstadiet, åtminstone så att barnen kan välja moderata föräldrar, för bland dem finns ju inga egoister - eller?

Grodperspektiv

LCD Soundsystem: "New York, I Love You But You're Bringing Me Down". (Mer musik finns här.)

• Man har ju levt med föreställningen att de djur som återstår att upptäcka i regel håller till i någon avlägsen regnskog i Sumatra eller i en bambubuske i Vietnam. Fast biologen Jeremy A. Feinberg har upptäckt en leopardgroda som föredrar att bo "right through the very heart of it"- i Midtown Manhattan med omnejd!

• Mr Feinberg kom grodan på spåret när han gjorde en exkursion i Staten Island 2009 och hörde en leopardgroda som bara kväkte en gång, i stället för att dubbelkväka som den sydliga leopardgrodan. Nu har man fastslagit att det rör sig om en egen art, men man har dock inte hunnit döpa den ännu. Att "Feinberg" kommer att ingå i dess latinska namn är nog rätt troligt...

• När jag skulle dra mig till minnes andra ovanliga djur i storstäder kom jag att tänka på Stig Grybes fågelskådare, som såg en flock vita örnar. Han såg dem efter en Waxholmsbåt...

• Men om vi håller oss till kväkarna så är väl de största grodorna i Stockholm de mallgrodor som vill att budskapet ”Stockholm – the Capital of Scandinavia" "ska förmedlas i ord eller som symbol och ska finnas med i all stadens övergripande kommunikation”. Låter som en tanke knäckt bland de finniga ynglingar som häckar på huvudstadens hockeyläktare och som kallar alla från landet utanför tullarna för "bönder"...
  

• Oppositionen i Stockholm invänder att skjortan börjar kännas trång när tjänstemännen allt oftare tvingas "kommunicera ut" en borgerlig skönmålning av Stockholm. Om detta säger finansborgarrådet Sten Nordin (M): "”Vi stänger inte dörren för medborgarnas yttrandefrihet. Privat får de självklart tycka vad de vill”. Kanske skall man tillägga: "Än så länge"?

• Nu är det inte bara vi "bönder" som har reagerat, så har även representanter från övriga skandinaviska länder gjort. " Det är typiskt svenskt storhetsvansinne", säger en norsk författare, och knådar in alla svenskar i den surdegen. Norrmannen förordar istället länken Oslo-Göteborg (eller "Sveriges framsida" som de Go´a gubbarna helt berättigat säger) -Köpenhamn som en skandinavisk pulsåder.

• Det intressanta är att Skandinavien inte är ett välkänt begrepp utanför de länder som ingår i detta begrepp. Förre generalkonsuln i New York Olle Westberg skriver att "Sweden" är betydligt mer känt i USA och Kina än vad "Scandinavia" är.

• Det betyder väl då att om idésprutorna i Stockholms stadshus istället hade nöjt sig med "Stockholm - the Capital of Sweden" så hade man dels talat sanning, dels hade omvärlden förstått vad man talar om, och dessutom hade man inte retat upp de nordiska (!) grannar som man bland annat driver Scandinavia House i New York tillsammans med.
  

• Kanske hade det även varit en fördel om stockholmarna talat svenska till oss, sina landsmän, för även inrikes gäller denna engelskspråkiga slogan. Fast det är nog så att vårt gemensamma språk börjar bli skrotfärdigt. En bra indikator på detta är TV-tablån för kvällen.
  

• En snabb koll säger att SvT1 i kväll visar "The Missing", "White Chics" och "Game of Throns", SvT2 har premiär för den nya serien "The Shadow Line" följd av "The Wire".Går vi till TV3 så finner vi en orgie i engelska titlar: "Parenthood", Top model" "Project Runway", "Adam live", "Quantum of Solace", "Rise of the machines", "How I met your mother", "Daylight", "Summer G" och "The Bill Engvall show". TV4 visar "Biggest loser Sverige" (sic!), "The Voice Sverige" (lika "Sic!"), "Modern family", "Castle" och "Boomerang". På TV5 kan vi avnjuta "America´s funniest home videos", "Homeshopping", "Grey´s anatomy", "Rules of engagement", "The middle", "Wipeout Vinter" (!), "Criminal minds"och "Murdoch mysteries". Det finns massor av kanaler kvar att redovisa, men det får räcka med de här utdragen.

• Som en ropande röst i öknen i form av Aftonbladets Peter Kadhammar skrev för ett tag sedan: " Om det fortsätter kommer vi snart att snubbla fram i ett språkligt träsk där vi inte behärskar något uttrycksmedel. Vi blir ett folk av halvanalfabeter som hankar sig fram på ömsom svenska fraser, ömsom engelska, och när språket blir grovhugget blir mänskliga relationer det också."

• Hörde ni det uppe i "the Capital of Scandinavia"?
  

Cackling in the henhouse

• I DN idag berättar en språkdoktorand på Stockholms universitet hemligheten bakom en välbesökt blogg. Så här skriver hon: "Om jag skulle ge samma tips till Carl Bildt som Kissie skulle det vara: skriv om sådant som intresserar dig själv, inte om något du tror intresserar andra. De som söker sig till bloggar är ute efter att lära känna personen bakom bloggen." Så var så god, här är vad som intresserar mig idag!

• Apropå goda råd så har vi i vår kommun en enhet som i all välmening "kommunicerar ut" språkråd till sina tjänstemän. Det senaste började sålunda: "Kommuniktaion på mottagarens villor är ledstjärnan för stadens information och kommunikation." Stark början där, med två fel redan i första meningen! Kan tänka mig att kommunikatörerna i kommunen snart får sällskap av korrekturläsare...

• Och angående språk så har det nya personliga pronomenet "hen" orsakat en livlig debatt. Aftonbladets kolumnist Natalia Kazmierska skriver i tidningen idag: "Själv tycker jag att det lilla ordet är otroligt uppfriskande. När jag bläddrar i gratistidningen Nöjesguidens senaste nummer, där ”hen” används konsekvent i alla texter, känner jag … eufori. En sprittande, fnittrig känsla av att allt är möjligt." Kazmierska har dessutom sin egen (queer)teori om ordets uppkomst: "Att det plötsligt ploppar upp nu kan ha att göra med ett nyvaknat intresse för transsexuellas rättigheter: i både Nepal och Australien har ett tredje kön, X, nyligen införts bredvid man och kvinna i passen."

• Personligen tror jag att om begreppet "hen", som ju betyder "höna"på engelska, hade myntats av sexualkonservativa krafter som en etikett på det tredje könet så hade ordet för länge sedan varit bespottat och fördömt av Kazmierska m.fl.
  

• När vi ändå är inne på språkområdet så läser jag i GP idag följande: "En personbil som körde i upp mot 200 kilometer i timman på E6 stoppades med hjälp av spikmatta." Märkligt det där hur bilisterna ständigt passiviseras av journalisterna; det var väl ändå föraren som körde så fort, inte bilen? Bilarna kör inte, och de krockar inte heller, det är förarna som krockar! Eller?

• Nu garagerar vi språkpolisen för idag!

• SvT försöker febrilt hålla mellogrytan kokande. Färska rubriker på deras hemsida: "Andra chansen minut för minut." "Så öppnar Sarah Dawn Finer Andra chansen." "All info du behöver om Andra chansen." Som H C skrev: "En lille fjer kan nok blive til fem høns!"

• Ser att amatörerna i Vasaloppet blir sämre och sämre, enligt SvD. Fortsätter det så här kan man väl börja valla för start snart? Fast sanningen är kanske att glappet mellan de bästa och de sämsta även beror på att de bästa blivit så mycket bättre...

• Att prins Carl Philip körde skatevasan igår uppväger nog inte riktigt att Northug uteblir från den "riktiga Vasan". Trots allt -vad är väl en glidarprins mot en skidkung?

• Å andra sidan är det spännande att Danmarks kronprins plus den engelska kungahussläktingen Pippa i morgon ställer upp i Vasaloppet. Trevligt med kungligheter i loppet, och från i vasaloppssammanhang exotiska länder dessutom!

• Detta har bl.a. inneburit att AP kostar på loppet några rader, och de skriver till och med ut namnet i fonetisk skrift ("VAH-sah-lowpet"). Låter som om Hipp-Hipp-gänget varit inblandat?

• Medan vi i vårt land njuter av det tidigare vårvädret har mars månad börjat med intensiva tornadoutbrott i amerikanska Hurricane Alley, och stormjägarna har fullt upp att göra. Experter fruktar nu att 2012 kan bli ännu ett svårt tornadoår, liksom 2011 var. Då dödades 550 personer i tornadostormarna, vilket var den högsta siffran på nästan hundra år. Detta trots att det nu finns förbättrade prognosmöjligheter och säkrare stormskydd.

• Tyvärr finns det nog ett korn av sanning i det gamla lakoniska talessättet, att "alla klagar på vädret, men ingen gör något åt det"...

• Så till sist ett litet P.S, dagens positiva nyhet måste ju vara räddningen av den lille kille som satt fast i en klippskreva i Kjugekull. När räddningsledaren beskrev gossen som "liten och rädd" kändes det otroligt sorgligt, desto roligare att kommentaren sedan förbyttes till att han (liksom sina föräldrar) varit "otroligt duktig", och att allt gick bra! Att de hängivna räddarna fällde en glädjetår visar väl hur prekärt läget i själva verket varit, och även vi som följde kampen på avstånd fick nog lite till mans något vått i ögonvrån när allt löste sig lyckligt till sist.
  

Spår som förfasar

Trettiomilaresan med godståget började närma sitt slut. "Vädret kunde förstås ha varit bättre, underkylt regn mot lokets ruta är aldrig trevligt!", muttrade föraren. Men i övrigt hade det varit ett lugnt pass, bara något rådjur som korsat spåret i sista ögonblicket, och...
Vad som sedan hände hade fått honom på helspänn. "Ännu ett rådjur i vägen!" hann han tänka, men precis när han signalerade första gången såg han den ljusbruna jackan. Flickan hade stått alldeles stilla, med ryggen vänd mot loket, och han skulle för alltid minnas det långa ljusa hårsvallet som fladdrade i vinden.

Håret, och hennes blick. "Bara hon inte vänder sig om!" hade han bett, men förgäves; just innan påkörningen vred hon tillräckligt på huvudet för att deras blickar skulle mötas i ett svindlade mikroögonblick. Såg han ett leende? När han sedan reagerade instinktivt - "Blunda! Bromsa! Tuta!" - precis som han lärt sig, insåg han direkt att han blundat försent.
Efteråt mindes han att han känt igen allt som drabbade kollegor berättat. Hjälplösheten när kroppen sögs in under loket, den obarmhärtiga dunsen mot golvet, medvetenheten om kroppsdelar som spreds ut under en lång sträcka lämnade för räddningspersonalen att samla ihop, de skrikande tåghjulen mot rälsen - allt fanns där.

När ambulanskillen lagt sin hand på hans axel tio minuter senare hade lokföraren vänt sig sakta mot honom. "Blå ögon", hade han mumlat, "hon hade blå ögon. Jag såg dem".

Den iskalla statistiken säger att en lokförare får räkna med att hinna uppleva åtminstone någon påkörning under sin livstid, snittet sägs ligga på två. Omkring hundra personer mister sina liv på järnvägsrälsen varje år, antalet som själva valt att avsluta sina liv av dessa går inte att fastställa säkert, men det kan röra sig om cirka sjuttiofem personer, kanske ännu fler. Tack vare ett väl fungerande krisgruppsarbete kan de flesta drabbade lokförare (liksom tågvärdar) återgå i tjänst efter en tid, men inte ens de som är snabbast återkommer till jobbet kommer någonsin att lyckas förtränga den traumatiska händelsen helt.

I Danmark är det inte fullt så många som begår självmord genom att kasta sig framför loket eller lägga sig på spåret framför ett framrusande tåg. En forskare vid Center for Selvmordsforskning beräknar att siffran ligger på runt 30 personer om året. Men under förra veckan uppges sju personer ha berövat sig livet på de danska järnvägsspåren, detta utan att forskarna kan hitta något gemensam nämnare mellan fallen.
"Jag kan inte dementera med säkerhet att det rör sig om någon form av av kopieringseffekt, grundad på lokalt eller nationellt uppmärksamhet kring andra självmordsfall", säger forskaren. Han tillägger att han inte anser att media skall avstå från att diskutera problemet i rädsla för att inspirera andra självmordskandidater, men att ämnet måste diskuteras med varsamhet och omtanke.

Själv tror jag att i en tid då informationsgången sker blixtsnabbt via Twitter och Facebook så skall man inte övervärdera medias roll i nyhetsspridningen i sådana här fall, nyheterna når alltid fram även om media väljer att tiga.

Tragiskt nog skedde det i den kommun där jag bor två fall av tågrelaterade självmord bland tonåringar den gångna helgen, alltså i samma vecka som de täta danska självmorden skedde. (Dessutom berövade sig en annan tonåring i vår kommun livet genom en annan metod bara några dagar senare.) Om fallen skett rent slumpmässigt så nära varandra i tid och sätt eller triggats genom influenser från media och nätet är oklart, kanske får vi aldrig veta sanningen. Men jag tror inte att kamrater och anhöriga till avlidna som dött under sådana här omständigheter vill att dessa tragiska handlingar skall sopas under mattan, utan att samhället tillåter en öppen debatt om fallen. Det kan vara det bästa sättet att undvika ryktesspridning och rent av förhindra en del förtvivlade ungdomar att söka denna brådstörtade och alltför tidiga död.

Den inledande berättelsen är inte autentisk, men den bygger på vittnesmål från drabbade lokförare.

Plötsligt slocknar en låga

Bastulaven blev botbänk

Badstuga. Illustration ur Acerbis Travels (1802).

Den 17 februari publicerade tidningarna ett mail till civilministern Stefan Attefall från Jan-Erik Jaensson, VD i Swedish Lapland Tourism och medlem i Svenska Bastuakademien. Här är mailet i sin helhet: "Hej Stefan, jag skulle vilja framföra en önskan inför utnämningen av ny Landshövding i Norrbotten. Den nya personen måste gilla att bada bastu! Bastukulturen är mycket kraftigt rotad i länet och speciellt i Tornedalen. Du kommer ju från Västerbottens inland och vet säker att många viktiga beslut fattas i bastumiljö (jfr Kekkonen). Om den nya landshövdingen inte gillar att basta så blir det svårt för den personen och direkt impopulärt när landshövdingen färdas i Tornedalen."

Nu drar drevet programenligt igång, och föga överraskande är Åsa Petersen bland de första ur startblocken med sin blogg, där hon under rubriken "Jag skäms över bastubrevet" inte missar ännu en chans till en attack på "gubbigheten". Hon nämner nu att Jeansson utöver sitt mail även skrivit ett pressmeddelande, där han påminde om att många viktiga beslut svettats fram i bastun, och där han nämner några inbitna bastubadare, män alla tre.

Petersen möts i kommentarsrutorna med glada tillrop och bastuvarma kramar från frälsta feminister för sitt manifest, men bland alla dessa hyllningar finns även ett genmäle från Jeansson, där han vänligt påpekar bland annat att a/ han inte skrivit något pressmeddelande som komplement till mailet, b/ att han inte någonstans skriver att den bastubadande landshövdingen skall vara man, samt c/ att han personligen anser att det bör bli en kvinnlig landshövding i Norrbotten denna gång. Givetvis hjälper inte detta, utan Petersen ger Jeansson ytterligare en omgång med basturiset, utan att förklara var hon fått det temperaturhöjande pressmeddelandet ifrån. Petersen återkommer sedan själv i kommentatorsrutorna flera gånger och länkar till presskollegor som stämt in i fyropen mot Jeansson.

Den stukade Jeansson inser självklart att nu är den rimmade skinkan basturökt och gör en klassisk pudel, för som Yvonne Ruwaida tidigare konstaterat: ”Det går aldrig att vinna ett drev. Det går bara att säga förlåt, förlåt, förlåt.”

Självklart hör Aftonbladets ledarblogg till dem som jublar högst. Under den hånfulla rubriken "Åsa vann striden mot gubbfläsket" skriver Petersens före detta kollega Eva Franchell: "En gång lämnade Åsa Petersen Norrbotten för att skriva ledare här på Aftonbladet. Sedan vände hon tillbaka igen för att ge gubbfläsket en match och vi är fortfarande stolta över henne. Jan-Erik Jaensson ångrar bastubrevet och vi hoppas på en kvinnlig landshövding i Norrbotten." En sådan stolthet över en närstående har sällan hörts sedan Karl-Bertil Jonssons stolte fader fann att situationen krävde ett fyrfaldigt leve över gossen.

Och Jeansson då? Ja, jag kan tänka mig att han har dragit sig tillbaka till sin bastu, där han funderar över var det där pressmeddelandet kom i från, samtidigt som han sjunger på en konstig liten trall. Det låter som "How many times can I say I´m sorry?".

Pettersson - en King of the Dudes?

(Inte Pettersson på bilden.
Men det kan bli!)
Pettersson är inte den som är trögpratad, nej, skall sanningen fram brukar han vara rätt svårpasserad när man försöker korsa hans väg - alltid är det något som skall ventileras! Ena stunden kan han fundera över om Thorsten helt enkelt bara hade hälsat på Gina på marockanskt vis i lördags, för att i nästa ögonblick ställa frågan vilket straff Berlusconi skulle få om han klippte hästsvansen av Zlatan. Men så icke idag!

"Hinner inte", skrek han redan på långt håll.

“Vad är det du inte hinner?”, undrade jag.

“Prata! Jag hinner inte prata!”, flåsade Pettersson när han passerade mig.

“Och varför inte det då?”, frågade jag nyfiket.

Pettersson tvärnitade och kom lommande tillbaka.

“Jag skall på audition...”, förklarade han anfått.

“Du skojar med mig, Pettersson?”, invände jag.

Nej, jag svär!”, förklarade Pettersson med troskyldig min. “Jag fyller ju 65 om ett halvår, så jag är redan sent ute. Ja, alltså att sadla om och byta karriär mitt i livet, som Reinfeldt föreslagit.” Pettersson verkade inte längre ha någon brådska, utan drog med mig till närmaste parkbänk. Vi slog oss ned båda två, med all den tyngd som man är mäktig vid vår ålder.

“Skall sanningen fram är det rätt tungt att gräva lökahål och att samla in A-lagets flaskor och köra dem tillbaka till Systemet. Ja, flaskorna alltså”, förklarade Pettersson. Jag visste att han jobbade på kommunen, om inte annat framgick det av hans klädsel. Pettersson såg med avsmak på sin arbetsoverall.

“Titta bara så de klä´r en!”, utbrast han uppbragt. “Jag vägrar att gå i den här neongula och scharlakansröda overallen till dess jag fyller 75!”

“Du går väl i pension nästa år?” Jag ångrade genast mitt inpass, men det var försent. Pettersson såg på mig med samma föraktfulla blick som han nyss givit sin mundering.

“Trodde du ja!”, spottade han fram. “Nej, nu skall man knega till dess man är 75, och istället för en Rörstrandsvas som avskedsgåva får man väl en droppställning på hjul som man kan hänga efter rollatorn.”

Pettersson rätade lite oväntat på ryggen och fick något drömskt i blicken.

“Och det är därför jag nu skall framträda på audition!”, sade han teatraliskt som den värste Persbrandt.

“Skall du bli skådis?”, undrade jag häpet.

Han log sardoniskt.

“Bättre upp!”, hojtade han. “Jag skall kränga kläder de närmaste tio åren! Bort med polypropenen och in med tigermönstrat från Roberto Cavalli!”

“Klä...?”, bräkte jag fåraktigt, “behöver man gå på audition för att bli klädförsäljare”?

“Skall man sälja kläder i Karlstad måste man först blidka juryn”, förklarade Pettersson lika högfärdig som en sexårig storasyster som förklarar för en fyraårig bror att han är en idiot.

“Och vilka ingår i den då?”, undrade jag.

“Filippa Reinfeldt från Filippa K, Schlingmann från Dressmann och Anders Borg från Bjorn Borg Outlet”, hasplade Pettersson ur sig, reste sig och försvann så snabbt över torget att jag inte hann förklara att han hade fått en del om bakfoten. Kanske lika bra det? Hoppas att han kommer att lämna bra rabatt på gabardinbyxor - man vill man ju se proper ut om man får kallelse till jobbintervju...

Vargen på katten och katten på hjorten?

Mystisk katt (?) från hällristning vid Åby säteri (intill Nordens Ark).

• Det stora kattdjur som utpekades som huvudmisstänkt till att ligga bakom några hjortars död i Woodchester tidigare i år frias helt av tagna DNA-prov. De enda spåren av rovdjur på den första hjorten tyder på rävangrepp. Vad gäller den andra hjorten pekar proverna preliminärt på hund eller mera sannolikt räv. Därmed inte sagt att räven har dräpt hjortarna - förmodligen har den bara intagit det dukade bordet.

• Trots att jättekatten går fri den här gången tycks David Armstrong, Head Ranger från the National Trust in Gloucestershire vara nöjd. Han säger: "Undersökningen av de döda hjortarna och historien kring det har verkligen satt fart på det lokala intresset, och det har varit gott om folk som spanat i Woodchester Park. Människor älskar sådana här mysterier, och även om vi inte återfunnit något vilt kattdjur så är många av våra besökare övertygade om att det kan dölja sig något intressant i Woodchester".
  

• Om man i England fruktar att man har med en jättekatt att göra så har innevånarna i Concord nära San Francisco motsatta bekymmer - där jagar prärievargar tamkatter, medan chihuahuorna (?) i Backa på Hisingen känner sig hotade av svenska vargar.

• Men varken gloucestershiremonstret, californiencoyoterna eller hisingsvargen lär i alla fall inte kunna mäta sig med den ryska varghona som går under namnet "Kilsbergstiken" vad gäller att täcka in nya revir. Först gick tvångsresan från Jämtland ner till Kilsbergen, eftersom hon ansågs utgöra ett hot rennäringen. De nya omgivningarna passade dock inte damen, så hon vandrade tillbaka norrut och slog sig ner i Idre. Där fick hon heller inte stanna, utan förpassades till Karlsborg vid Vättern, denna gång i sällskap med en varghanne. Men paret gick skilda vägar, han till Sälen, där han uppenbarligen blivit tjuvskjuten, medan tiken åter drog till Jämtland och trakterna mellan Östersund och Brunflo, där hon nu på nytt infångats. Vart färden går den här gången är ovisst - den bästa lösningen är troligen att låta henne komma hem till Ryssland. Där får hon kanske vara i fred, i Sverige har hon säkert redan ett pris på sitt huvud...

Fotnot: rubriken kommer förstås från denna gamla ramsa, som åtminstone jag minns från barndomen.

Tisdagssoppa

Illustration ur "Medford mail tribune" den 7 februari 1912, d.v.s. för på dagen 100 år sedan. Alla likheter med dagsläget är bara en tillfällighet! Eller?

• Idag snodde Reinfeldt ett inarbetat varumärke från travsporten. V75 står snart inte längre för en spelform, utan "(pension) vid 75".

• Men den som till äventyrs trodde att man åtminstone skulle få köra sin gamla rishög till jobbet på ålderns höst kan nog glömma det också, för nu höjs röster på att förare över 70 skall kontrollbesiktigas. Det låter väl rimligt, men i nuvarande debattklimat känns det som att en fas två med automatisk skrotning av föraren vid fyllda 70 bara är några pennstreck borta. Sedan kan statistiken säga vad den vill...

• Petter Northug är som norrman förstås obunden av svenska pensionsregler. Därför blir man inte särskilt förvånad över spekulationerna om hans pensionsplaner. Petter påstås fundera på att sluta i förtid, 26 år gammal.

• Idag hade vi ett omplaceringsärende på jobbet: en liten fladdermus flaxade runt på ett kontorsrum, och det var nog dött lopp om vem som var räddast, rumsinnehavaren eller fladdermusen. En tjänsteman från miljökontoret ryckte ut och bar upp den fridlysta fladdermusen till den kalla vinden. Sov gott!

• En dam på jobbet skulle skriva under en handling idag, och när hon gjorde det utbrast jag: "ingen vers jag skriva kan, så jag skriver blott mitt namn". Hon tittade förvånat på mig och frågade "vad var det"? Jag förklarade att det var vad vi skrev i tjejernas poesiböcker när skaldekonsten kärvade under mina småskoleår, och jag är säker på att mina föräldrar på sin tid gjorde likadant. När jag kom hem googlade jag på uttrycket utan att få någon träff! Kanske var det bara en lokal värmländsk företeelse, eller känner någon igen det?

• Man kan ju föreställa sig hur det jublades i det gamla arbetarpartiet idag efter Reinfeldts oväntade självmål, och det unnar man dem så gärna! Nu verkar dock Reinfeldt ha fått kalla fötter efter sitt utspel, och modererat det till "en spaning", fast då är nog skadan redan skedd och repan i den blå fasaden ett faktum.

• "Tisdagssoppa"- den här kanske? Vitaminrik och värmande!
  

Varför får vi inga vykort från typ Sveg längre?

På den tiden varje resa utanför länsgränsen var ett äventyr var vi ett folk av vykortspostare. I våra dagar kommer det inte längre några vykort från moster Beda på hälsohemmet i Bergslagen eller gruppledaren Stig på konferens i det fjärran Skagen. Jag besöker ett stort antal kontorsrum varje arbetsdag, och gemensamt för dem är att det inte finns några vykort uppinnade på anslagstavlan numera. Den som samlade på vykort från Mallorca är förmodligen omplacerad till en diskret skrubb, och de fina stämplarna på korten från Hamburg är idag bara töntstämplar och underklassmarkörer.

I en tid då minste lagernisse åker på konferens i avlägsna platser som Karachi är det inte längre någon status i att skicka vykort till arbetskamraterna, så varför mödosamt plita ner en reseberättelse på vykort som når några stycken, när man kan skryta för hela världen per Twitter? "Jobblunchen på Sorbonne en fullträff, trots att Nicolas och Carla som vanligt var några minuter sena och sniglarna något fadda", skriver enhetschefen Ulla, medan Persson på posthanteringen twittrar från semestertrippen att "Igår gjorde vi ett lyckat toppförsök på K-2. Slappar lite i övre etappcampen idag, men i morgon blir det full sula i baslägret. Wish U were here!"

Fast i stunder av sentimentalitet händer det ännu att jag smyger fram min vykortslåda och grubblar över bleknade postala meddelanden från släkt och vänner på upptäcktsresa i världen. Så tack, faster Hedvig för meddelanden som det att rödbetssalladen på hotellet i Palma var för vattnig, vilket förstörde hela resan i maj 1967. Tack även till salig kusin Sune, som i augusti 1973 per vykort föreställande kyrkan Richmond Hill i Bornemouth kortfattat informerade om att han missade att se fotbollsmatchen mot Wycomb på grund av att han tillbringat natten på en toalett på vad han trodde kunde ha varit "en pub eller nå ´t".

Och slutligen: skönt ändå att det ännu finns inbitna vykortspostare som Elisa La´verne!

Cirkelmysteriet på havets botten

(Egna bilder)

CNN har sent omsider gjort ett inslag om några spektakulära fynd som gjordes på 87 meters djup någonstans på Östersjöns botten mellan Sverige och Finland i somras. De två cirkelformade föremålen, varav det största är 60 meter i diameter, har hittills inte kunnat "artbestämmas", och enhetschefen Andréas Olsson på Sjöhistoriska muséet som intervjuas i inslaget säger sig vara "excited". I en blogg från oktober månad säger han rent av att "inget arkeologiskt fynd har någonsin fått sådan uppmärksamhet i media". Ganska uppseendeväckande påstående! (Att sedan all denna uppmärksamhet inte enbart varit av godo framgår av en artikel i Aftonbladet den 30 januari.)

Utan att dra för stora växlar av just den här historien så är det intressant att många UFO-iaktagelser gjorts just i maritim miljö. Shag Harbour, som jag skrivit om tidigare, är ett av de mera svårbortförklarade exemplen.

Annars är det som vanligt gott om UFO-rapporter men brist på övertygande bildbevis för dem. Själv är jag rätt nöjd med bilderna här ovan på de tre diskliknande föremålen som jag tog nu i januari. Jag vet t.o.m. vad det är för föremål, nämligen strålkastare på Åbytravet.

Kulturrevolutionen, ett faktum?

År 2012 är ju det år som vår värld skall gå under, åtminstone enligt vad Mayafolket runt om i stugorna i vårt land påstår. Kanske fick vi en försmak av detta den 4 januari, då det kändes som om jordaxeln svajade till betänkligt. Stora entrén på SNSN slogs upp på vid gavel, och en rad skäggiga isländska jordskalvsnördar med läsglasögonen på nästippen tittade ut med skräck i blick. Sedan dess har efterskalven tickat in med täta mellanrum, men nu har bilden av vad som hände börjat klarna.

Det som denna morgon fick ABF-Fellini att ramla ur sängen, Mjöklunda Allehandas kulturredaktör att trycka upp frukostcroissanten i näsgången och hela Kobackens acapellamorsa Signe att få stopp i krävan var en drapa av Bengt Ohlsson över tre helsidor i DN. Denne man hade mage att svära i kulturkyrkan, genom vanvördigheter som "Jag börjar långsamt vänja mig vid tanken på att det finns människor som inte vill titta på experimentteater medan de väntar på Värmdö­bussen, och inte annars heller för den delen." Sådant säger man inte ostraffat i detta fotriktiga land! Sven Wollter och Åsa Linderborg var så snabba att spika ner startblocken att det fanns uppenbar risk för spik i foten.

Men attackerna mot kulturimamernas välde kom över bred front, och innan de hunnit samla sig reste sig Dilsa Demirbag Sten någonstans på tredje kyrkbänken och med stadig röst betackade sig för alla buktalare från vänstra sidan av rummet. Vid tioårsminnet av mordet på Fadime Sahindal skrev hon i GP: "När jag ser tillbaka på åren efter mordet på Fadime slås jag över hur hård tonen var mot de få kvinnor som vågade stå emot dem som snabbt deklarerade att hedersmord inte var kulturbetingat och att hävda något annat var rasistiskt i ett postkolonialt perspektiv.

Sara Muhammad, Gulan Avci, Sakine Madon, Tara Twana, Inger Stark, Maria Hagman och de andra som vågade trotsa partipiskan och hoten som kom inte minst från dem som kallade sig antirasister, blev stämplade som muslimhatare. Samma kulturjournalister som får ett nervöst sammanbrott och ropar efter luktsaltet så fort någon höjer rösten en aning, kunde utan större betänkligheter anklaga de modiga kvinnorna för att springa rasisternas ärenden. Det var uppenbart svårt för dessa debattörer att hålla flera tankar i huvudet samtidigt."

Nu kanske man kan tycka att angreppen på makt- och kultureliten borde vara nog, men som den lilla klarsynta barnet i H C Andersens saga "Kejsarens nya kläder" vågade plötsligt fler människor i kultursvängen sig på att vara uppriktiga. Eija Hetekivi Olsson, uppvuxen som frimodigt barn av Bergsjön, går i sin debutroman "Ingenbarnsland" till angrepp på ett samhälle som "exkluderar och segregerar" genom sitt ihärdiga experimenterade med apartheitpåfund som "svenska som andraspråk". Eija säger i Norrbottenskuriren: "Det är inte bara stämpeln i hemspråksklassen som är ett problem för (romanfiguren) Miira. Jag tänker att klass föregår etnicitet, att klassklyftor är mer stigmatiserande.
-Och var finns den forskning som stödjer ämnet "svenska som andraspåk"? Det ligger ett slags ojämlik människosyn och barnsyn bakom blotta existensen av det skolämnet. Det har blivit en av de självklarheter som för få ifrågasätter."

Ja, käre värld så mycket som bubblar ihop när korken väl sprungit till väders! På den luxuösa guldbaggegalan hävdade Lo Kauppi snyltarmentalitetens existensberättigande genom att tycka att det är självklart att staten utan att våga ifrågasätta fortsätter att skyffla bidrag över kulturnissar utan i stort sett någon redovisningsskyldighet alls. Ronny Svensson, filmkritiker med god insyn i kultursverige, dristade sig till att våga replikera ”Du och alla andra bidragsmänniskor som kräver pengar för att ni ska få fullfölja er konstnärliga vision, varför ska jag med mina surt förvärvade slantar pynta för att just du ska få uttrycka dig?” Självklart tog det hus i helsicke, och den timide Ronny tvingades till botbänken.

Och så i dag hängde den svårinringade Johan Hakelius i Aftonbladet på genom att ifrågasätta kulturkotteriets koketterande med sin "farlighet" för det etablerade samhället. Detta är något jag sedan länge reagerat över. Varför är de "farliga", när de i själva verket är en del av den överklass de säger sig utgöra en fara för? Vilka dricker konstnärseliten sitt rödvin med? Ja, inte är det med blåställsfolket och skurhinksbärarna, den saken är säker!

Till sist en manifestation: jo, jag älskar de sköna konsterna, men avskyr dem som vill göra dem till egendom för sig och sin klan.

"You ask me for a contribution
Well, you know
We're doing what we can
But when you want money
for people with minds that hate
All I can tell is brother you have to wait"
(Lennon/McCarney)

I surreypumans spår

(Den inklippta månen är lånad från nasa.gov.)

Det finns en lång tradition av iakttagelser av vilda stora kattdjur i England. En tidig observation gjordes i det tidiga 1770-talet vid Farnham (felaktigt daterad till 1825 i vissa källor), då den senare högt ansedde bonden och politiske skribenten William Cobbett, under en utflykt till ruinerna av Waverly Abbey i sina unga år såg "en stor grå katt, i storlek som en mellanstor spaniel". Sedan dess har det med jämna mellanrum florerat rapporter om mystiska stora kattdjur i England och Skottland, och det märkliga är att man faktiskt lyckats fånga in eller avliva förrymda alternativt frisläppta individer av lodjur och puma bl.a.

Vad gäller Cobbetts fynd så är det intressant eftersom det gjordes i Surrey, som senare kommit att bli förknippat med den ryktbara surreypuman. Den dök upp i spalterna första gången under andra världskriget, och därefter har rapporterna om stora kattdjur fortsatt att strömma in från detta område.

I dagarna har det återigen skrivits en hel del om dessa spöklikt uppdykande djur, den här gången från trakterna kring Woodchester i sydvästra England. Där har vad som sägs vara ett stort kattdjur rivit och dödat fullvuxna hjortar, och nu försöker man med hjälp av DNA-prover fastställa rovdjurets identitet. Att det spekuleras vilt på pubarna i trakten i väntan på provresultatet kan man ta för givet, och i dagsläget går nog tipsen mest mot att det kan vara en panter. Detta bland annat efter en bra ögonvittnesrapport från en kvinna som sett katten när hon rastade sin hund.

I väntan på besked om vad det var för djur kan man ju alltid orientera sig om andra märkliga uppenbarelser i det engelska djurriket, som sibiriska jordekorrar och skorpioner, eller fördjupa sig ytterligare i någon av alla hemsidor som ägnats åt de brittiska öarnas gåtfulla stora katter.

Nu kommer tjatomobilen!

Läser om en svensk uppfinning som genom en ihärdigt tjatande röst i bilen som skall få oss att hålla oss inom hastighetsgränserna. Vissa herrar i bekantskapskretsen hävdar att denna tjatande röst redan existerar, och att de vet det eftersom de är gifta med den sedan många år.

Annars är tanken utmärkt! Varför inte en samvetetsröst-app som högt och ljudligt påminner oss när vi är på väg att förvilla oss ut på den breda vägen i något sammanhang? När man försöker smyga in sena boken på bibliotekets återlämningsdisk skulle man kunna tänka sig en röst som säger: "Hörrdudu, skulle inte den där boken ha varit återlämnad igår?" Eller på spårvagnen: "nu passerade du faktiskt en taxegräns. Tänker du gå av eller betala?"

Och den stackare vars telefon stämde upp i ringsignalen Marimba mitt under Mahlers nionde symfonis mest känsliga del vid New Yorkfilharmonikernas uppförande i Lincoln Center häromkvällen skulle kunna ha gjort det hela ännu mer pinsamt, genom att ersätta signalen med meddelandet "jaså, här sitter du i godan ro och diggar Mahler, när du sagt där hemma att du skulle jobba över. Jojo!"

Och rösten, den behöver man inte spela in, den finns redan. Här!

OS-myntets baksida

Efter Sportens årskrönika på trettondagsafton startade en ny brittisk serie i 6 delar som på svenska heter Uppdrag OS. Den som hade förväntat sig en av alla dessa tråkiga rapporter inför-OS slapp det, för det visade sig vara en komediserie om OS i London 2012. När man väl kommit över chocken att se Earlen of Grantham (Hugh Bonneville) från Downton Abbey på hopfällbar cykel i Londontrafiken visade sig programmet vara en riktigt underhållande satir. I första avsnittet hade den olympiska logistikkommittén bland annat stort bryderi över om en hiskelig klocka räknade ner till OS-starten eller om den räknade tillbaka, och den koleriske konstnären såg ingen anledning att bringa klarhet i frågan.

Nu visar det sig att verklighetens arrangörer råkat ut för en liknande malör. Samma dag som serien började visas i Sverige skriver The Guardian att det av de 29 officiella olympiska mynten som skulle illustrera fotbollen leder till förvirring om offsideregeln. Myntet, som präglats i 500.000 ex. visar enligt Mal Davies, medlem i fotbollsdomarnas organisation, hur offsideregeln fungerade före 1995, inte idag. Då vinkades det alltid när en spelare befann sig i offsideposition, medan man idag, för att få mer kontinuitet i spelet, avvaktar för att se om spelaren blir inblandad i spelsekvensen.

"Allmänheten kommer att tro att det här är en välgenomtänkt produkt, men dessvärre är den totalt omodern", säger Davies. "Det här leder oss tillbaka till förra århundradet och skapar bara begreppsförvirring."

Royal Mint, som svarar för myntutgivningen försvarar sig med att man gjort det för att "skapa diskussion". Myntets designer, Neil Wolfson, säger att Davies misstolkat myntbilden, och att det förvisso är en offsidesituation, men att inget säger att domaren behöver blåsa för det. "Hoppas att Davies inte blåser av mig för olämpligt uppträdande nu", avslutar konstnären.

Tio i topp - vilken nostalgitripp!

Tittade på en minneskavalkad på SvT i kväll med anledning av att Tio i topp fyllde 50 i oktober förra året. F-e-m-t-i-o å-r! Var det inte igår? Nej, det var det förstås inte, men ännu kan jag dra mig till minnes när jag satt framför radion och skrev upp poängen för låtarna, och sedan, närmast i protest skrev min egna lista direkt efter. För det mesta överensstämde den inte med den som Lill Lindfors läste upp.

Väck mig mitt i natten och jag kan ännu rabbla upp massor av listfavoriter, som "I can´t stop loving you" med Ray Charles, "If I had a hammer" med Trini Lopez och "Oh Pretty Woman" med Roy Orbison t.ex., men jag väljer att hylla Tio i topp med ettan från 23 juni 1973, "Clap Your hands" med Bonnie St. Claire & Unit Gloria, mest för att det är en så absurd video. Låten minns jag knappt, och inte artisten heller, men jag har tjuvkikat på nätet och vet nu att Bonnie är holländska, att hon egentligen heter Cornelia Swart, och att hon är född 1949.

Som framgår på sidan så finns mina musikaliska val annars på Lyssnerian, det här är ett undantag för att fira ett gammalt favoritprogram.

När hade du en flamingo i badkaret senast?

(Egen bild)

Pound Ridge är en liten välmående stad med strax över 5000 innevånare i Westchester County, staten New York. Det är en av alla dessa städer på vars hemsida man kan läsa att "there are no upcoming events", men något finns det säkert ändå att titta på i en stad som rymmer kändisar som Richard Gere, Ali MacGraw och Susan Sarandon. Fast frågan är om inte den märkligaste innevånaren dök upp i november 2011?

För traktens fågelskådare är de lilla Lake Kitchawan ett välkänt utflyktsmål. Naturvårdaren Chris Evers hör till dem, och i november förra året begav han sig ut i sin kanot i avsikt att fotografera lite sena flyttfåglar. Plötsligt fann han sig till sin förvåning sittande öga mot öga med en mindre flamingo som plaskande omkring i naten! Eftersom den här arten normalt håller till i saltsjöar i östra Afrika inser man att det rörde sig om en rymling, och de flesta av oss hade nog i den situationen på sin höjd ringt någon djurskyddsorganisation och bett dem försöka fånga djuret. Nu råkade det dock vara så att Evers är van att handskas med vilda djur, som grundare av Animal Embassy, en organisation som specialiserat sig på att rädda exotiska arter. Han beslöt sig därför snabbt att själv försöka fånga fågeln, frågan var bara hur. När Chris Evers blick föll på en grov fiskelina som låg i kanoten vägde han för- och nackdelarna med att använda den, och kom fram till att han var så nära flamingon att han skulle kunna snara fågeln utan att skada den om han gjorde ett perfekt lassokast. Problemet var att han aldrig kastat lasso förut...

Det behövdes bara ett kast så satt linan kring fågelns ben, och i nästa ögonblick befann sig Chris Evers ha en vilt sprattlande flamingo i knät i kanoten! Den som mött Evers när han lyckats paddla i land och var på hemväg med en flamingo under armen hade nog tyckt att det var en absurd syn, men Evers själv var dock fullt sysselsatt med tankar på hur han skulle gå vidare. Efter att ha tappat upp vatten i badkaret placerade han sin oväntade gäst där, innan han lyfte luren och ringde sina kollegor på Animal Embassy. Med deras hjälp lyckades han lokalisera fågelns ägare, så han ringde upp dem, och förklarade för damen i växeln att han hade deras flamingo i sitt badkar. "Ursäkta?", sa kvinnan, så Evers fick på nytt tala om att han hade en mindre flamingo i sitt badkar, och att den förmodligen tillhörde dem.

Två timmar senare var flamingon lyckligen återbördad till sin flock, och Evers hade fått en story som var så bra att den nu återberättas i ett litet avlägset land. (Är det förresten någon mer än jag som kommer att tänka på barnvisan "There´s a Hippo in the bathtub"?)

För övrigt händer det inte sällan att det dyker upp flamingofåglar på rymmen även i vårt land. Från försök att fånga en med lassokast avrådes dock...

Du minns väl vad du lovade?

Foto: credit localfitness.co.au

Var det du som med champagnebubblorna brusande i näsan strax efter midnatt lovade sluta röka, motionera mera eller läsa de där böckerna som ligger oöppnade och tynger ditt samvete? Då skall du veta att du inte var ensam, de vanligaste nyårslöftena är att leva ett hälsosammare liv, dricka mindre, äta bättre och träna mer. Den goda nyheten för dig som valde just de löftena är att de faktiskt går att hålla - under förutsättning att man sätter realistiska mål. Den dåliga nyheten är att det är på just detta som de flesta stupar.

En dietist på en större vårdinstitution i USA säger att det är viktigt att nyårslöftena mer omfattar allmänhälsan än vikten och storleken. Man skall fokusera på en förändring i taget istället för att låta sig förföras av söndagsbilagornas alla lockande förslag om mirakelmetoder och snabba kurer. Man måste våga vara tålmodig och långsiktig, som att nöta trapporna upp till arbetsplatsen eller lägenheten i stället för att ta hissen, eller att äta några sallader mer och några snabbmatsportioner mindre i veckan.

Städernas gym blomstrar som mest månaden efter nyår, gymägarna kan konsten att påminna oss om att nu är det dags att omsätta våra löften till konkret handling. "Fast vi ser ju varje vinter hur nyårslöftesavläggarna faller ifrån efter någon månad eller två", säger en tränare på ett större amerikanskt gym. "Människor tappar helt enkelt sugen när de inte når de snabba resultat de förväntat sig. De tror att de klarar av att sköta sin träning själva, trots att de saknar begrepp om hur viktigt det är att lägga upp ett effektivt träningsprogram."

Ett enkelt grepp att öka motivationen är att ta hjälp av släkt och vänner i sitt tränande. De kan driva på de gånger man plötsligt får lust att slappa i soffan i stället för att köra ett träningspass. Eller varför inte ta samhället till hjälp? De flesta kommuner har idag hemsidor med uppgifter om motionsspår, träningsanläggningar och friskvårdsaktiviteter som man kan infoga i sitt träningsprogram. Så kom igen nu - idag är första chansen att visa att du menade allvar med ditt nyårslöfte! Jag? Nej, jag har lovat mig själv att inte avge några fler nyårslöften. Men skål - och lycka till!

Tjänare Tjängvid, hur är det fatt?

P.A. Säve (1811-1887) var en trägen upptecknare av det gamla gotländska kulturarvet. I tidskriften "Förr och Nu" 1874 drog han en lans för traditionella gotländska förnamn. Så här skrev Säve: "Men, med anledning av våra jordfasta och uråldriga ortnamn i allmänhet, må jag slutligen nämna, att Gotland, som på folkdjupet ännu har kvar så mycket fornnordiskt, också har en hel mängd af gamla ortegna karl- och kvinnonamn, såsom Strange, Malde, Byri, Dines, Halle, Grels, Kort, Mas, Udde, Brun, Frede, Ottmar, Lyllof, Emmik, Temme, Tjängvid, Kasten, Troe, och Tjelle samt Helka, Hallvi, Elna, Barva, Kynnika, Agitta, Marinka, Engelfrid m.fl., af hvilka många mycket väl skulle kunna till bruk upptagas."

Hur gick det då? Jo, så här ser det ut i riket idag enligt SCB:s namnsök på förnamn:
11 män har förnamnet Strange. Av dessa har 1 det som tilltalsnamn. Dessutom finns det 6 kvinnor som heter så, dock ej som tilltalsnamn.
7 män har förnamnet Dines. Ingen av dem har det som tilltalsnamn.
9 män heter Halle, 4 har det som tilltalsnamn. Även 8 kvinnor har Halle som förnamn, samtliga har det även som tilltalsnamn. (Kanske Halle Barry har inspirerat?)
62 män heter Grels, 25 av dem bär det som tilltalsnamn.
Förnamnet Kort är det 1 man och 2 kvinnor som bär, dock ej som tilltalsnamn.
Mas har 14 män som förnamn, varav 4 som tilltalsnamn, och av 7 kvinnor som har detta dopnamn bär 4 det som tilltalsnamn.
Udde heter 9 män, varav 1 har det som tilltalsnamn.
Förnamnet Brun bär 10 män, varav 1 har det som tilltal. Av de 8 kvinnor som heter Brun i förnamn har ingen det som tilltalsnamn.
Frede finns det 81 man av, därav 31 som tilltalas med det. Även 2 kvinnor har dopnamnet Frede, av vilka 1 har det som tilltalsnamn.
Ottmar är det 31 herrar som döpts till, varav 6 bär det som tilltalsnamn.
Emmik finns det en kvinna som heter, och det är även är hennes tilltalsnamn.
Förnamnet Kasten bär 14 herrar, därav 1 som har det som tilltal.
Det finns 80 kvinnor som har förnamnet Helka. Av dessa har 53 namnet Helka som tilltalsnamn.
Hallvi finns det 5 kvinnor som heter, därav 2 som bär det som tilltalsnamn.
Namnet Elna är det hela 5389 kvinnor som har som förnamn, därav bär 2358 av dessa det som tilltalsnamn.
Barva är försvunnet som kvinnonamn, däremot finns det 1 man som har förnamnet Barva, och han har det även som tilltalsnamn.
Marinka finns det 36 kvinnor som har som förnamn. Av dessa har 28 det som tilltalsnamn.
Utdöda förnamn: Malde, Byri, Lyllof, Temme, Tjängvid, Troe, Tjälle, Agitta och Engelfrid.
Att observera är att vissa namn finns i närliggande varianter, som Karsten i stället för Kasten och Helga i stället för Helka. En del förnamn här ovan kan ha återkommit genom invandring med en annan betydelse. En del av namnen förekommer även som efternamn.

Namntoppen för födda 2010 bland killarna var Oscar, William, Lucas, Elias och Alexander, medan tjejlistan toppas av Maja, Alice, Julia, Linnéa och Wilma (enligt namntoppen.se). 2012 blir det nog många Jason och Laleh, medan Lyllof och Agitta får det fortsatt kämpigt...

Maläten gås?

Den engelska pressen verkar ha drabbats av lite "storsjöyra" sedan en privatperson rapporterat att han i sällskap med några andra från en båt bevittnat hur en kanadagås dragits ner under vattenytan av "något" i floden Lea i London, nära Olympic Park. Nu är det inte första gången något liknande händer just där - redan 2005 rapporterades en annan gås ha råkat ut för en liknande mystisk hädanfärd, och nu spekulerar man i om det är en förvildad reptil, en monstersköldpadda, jättemink eller något ännu mer mystiskt som är gärningsman. Flanörer i området säger sig märka att antalet svanar har minskat drastiskt, vilket också sätts i samband med "the Olympic Park beasts" härjningar.

Kanske var monstret på semester i Varberg 2006 - den minnesgode drar sig möjligen till minnes att ett monster rapporterades ha härjat i slottsvallgraven där den sommaren. En trovärdig dam rapporterade då att en ungtrut dragits ner under ytan av något brunslemmigt, och turistnäringen gnuggade nog händerna i förhoppningar om en oväntad turistattraktion i form av ett mystiskt odjur. En nedskickad dykare återvände till land med "en soptunna, ett tennisracket och flera ölburkar" enligt pressen, men av vallgravsmonstret syntes inte ett spår, och därmed dog intresset ut.

Nu har Aftonbladet gjort något liknande när man skickat ner sin tappra reporter i vattendraget Lea som bete i jakten på "mördarsjöodjuret" som man kallar det, men till lättnad åtminstone för reporterns anhöriga återvände han välbehållen till bryggan. Under tiden fortsätter spekulationerna, men förvånansvärt nog verkar få ha föreslagit att det är en mal som är den skyldige. Jag tror det är så, och jag kan t.o.m. våga mig på en gissning att han heter Darren! År 2001 var det nämligen en ung fiskare som kastade tillbaka/tappade en stor nyfångad mal i floden Darent i Kent, ett vattendrag som förenar sig med Themsen. Eftersom den stora malen, som snabbt döptes till Darren, troligen var illegalt utplanterad begav sig ett uppbåd fiskare ut på jakt efter honom. Men efter fyra dagars intensivt fiskande (t.o.m. med elektricitet) återvände de tomhänta, och sedan dess är Darren spårlöst försvunnen. Om han nu inte dykt upp som Londoner?

Stora Darren?
(Wikimediabild)